Väskhållaren

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ur; Färdlektyr.
Titel; ”Väskhållaren”
Av; Ninni Holmqvist.

”Det finns inga lediga bord, så vi tränger ihop oss i baren.”
Så lyder den första meningen i novellen och genast vet man att dom är på ett ”inne” ställe och att dom ska gå ut och ha kul. Man vet också att dom går på krogen.
Krogen dom går ut på verkar mörk, trång och väldigt rökig.
Man får en negativ stämning av den, fast ändå inte.
Den är skriven i Jag- form så att man ska fångas mer, skulle jag tro.
Tjejen pratar mycket om hur det jämt händer, att det inte är första gången.
Hon vill inte bli tagen så förgivet utan blir det ofrivilligt eftersom hon alltid blir uppbjuden sist.
Som hon själv säger ”Kort och Småfet med tandställning: Det är jag” och där visar hon ju att hon har dålig självbild och självförtroende också eftersom hennes kompisar verkar inte peppa henne och ge henne komplimanger.
Hennes kompisar, Kia och Fanny, verkar totalt skita i henne, men jag tror att dom inte gör det avsiktligt på ett sätt, att dom inte tänker på att de händer jämt. För det är ju alltid den det händer för jämt som ser det mer. Men det ursäktar inte att vara borta en helkväll och fullkomligt skita i henne.
Så jag skyddar dom inte på något sätt men jag tror att dom inte tänker på det lika mycket som henne.
Men hon blir faktiskt uppraggad, men av en liten och ”ful” kille, men det är ju iaf bättre än ingenting. Men hon måste ju tacka nej eftersom hon har alla väskorna och hon känner sig skyldig att vakta väskorna.
Under en liten del av berättelsen påpekar hon hur ingen ser henne och när hon berättar om hur folk behandlar henne är det som att hon står stilla och osynlig mitt bland en stor massa där folk bara rusar förbi. Som att hon står stilla medan världen rullar på.
Den biten tycker jag är väldigt bra.
Men det är ju inte det att hon inte vill vara på krogen och gå ut, för det vill hon, men hon har bara hamnat i ”fel” umgänge utan att märka det själv.
För att underhålla sig själv börjar hon att tröst dricka, men sluta så fort hon blir kissnödig eftersom då måste hon ju skämma ut sig inne på toan med alla väskorna.
”Men jag vill ju inte gå på toa med tre handväskor, för hur skulle det se ut? Antingen skulle det se ut som den loser jag är, eller så skulle jag se ut som en tjuv.”
så underbart skrivet eftersom dom får med en liten gnutta humor men man tycker synd om henne också.
Tillvaron blir att sämre och sämre, rökigare och trängre. Det känns som att hennes tankar speglar av sig, att hon tänker mer och mer på sakerna och mår sämre och sämre.
Trycket från kisset verkar också vara en slags symbolik, som att trycket är något hon behöver få ut, eller förändra.
Det är inte förens hon möter en annan ”väskhållare” , Sofi, som de båda fattar vilka puckon till vänner de har.
Där kommer också vändpunkten, man kan liksom se hur allt blir en aningen ljusare inne på krogen.
Berättelsen växlar mycket mellan korta och långa meningar för att fånga läsarens intresse mer.
De två kommer snabbt överens och bestämmer sig för att lämna in väskorna och gå till en annan krog, Dixie´s.
Det gör dom efter att dom kissat och trycket har försvunnit.
Men det är på Sofis initiativ och man kan ana att hon är mer framåt.
Samtidigt som dom lämnar in väskorna känns det som att bördan släpper, problemen försvinner.
På den andra krogen får man känslan av att de är mycket mer ”klass” och det känns som ett relativt just ställe.
Där hittar hon en kille, Julius.
Det känns som att det hon behövde var miljöombyte, eller snarare ”vännerombyte”.
Dagen efter ringer Fanny och skäller på henne utan att ens fråga vart hon hade varit.
Där får man känslan att hon är ännu mer tagen förgivet.
Men hon är...