Genusvetenskap: Kön i historien

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1A. Manlighet, heder och sexualitet – 1500-1700-tal.
Diskutera med hjälp av kurslitteraturen hur ”det manliga” konstrueras i det tidigmoderna samhället. Hur förhåller sig manlighet till kvinnlighet under perioden? Vilken betydelse har hedersbegreppet i manlighetsuppfattningen? Hur kan kontrollen av sexualitet (både den heterosexuella och den homosexuella) sättas i samband med manlighetskonstruktionen?


Idealmannen under den tidigmoderna perioden i Europa kan man främst beskriva med orden oberoende och heder. En man ska som Susan D. Amussen uttrycker det ”vara försiktig men frikostig, ärlig, stark men kärleksfull, klok i sitt sätt att leda det egna hushållet men hörsam mot myndighetspersoner.” (Amussen s99)
Maskulinitet var i första hand inte kopplad till sexualiteten. Hans förhållande till våld var ständigt omdiskuterat. Oberoende, självkontroll, hederlighet, nykterhet och god skötsel av hushållet var det den hegemoniska maskuliniteten ständigt pekade på. Jag kommer nedan ta upp de eftersträvansvärda respektive de oönskade dragen hos den hegemoniska mannen i den tidigmoderna perioden, samt diskutera hur de ställer sig i förhållande till maktmässigt underordnade (kvinnor, familj, män ur lägre sociala skikt) respektive maktmässigt överordnade (staten, kyrkan, män ur högre sociala skikt).

Könsbestämmelsen och de yttre attributen.

Först och främst vill jag klarlägga att de yttre attributen spelade en stor roll för könsbestämmelsen under den tidigmoderna perioden, då könet inte sågs som biologiskt betingat. Detta går att härleda till Laqueurs enkönsmodell, vilken fortfarande fram till mitten av 1700-talet härskade i föreställningen män och kvinnor. Mannens makt och manlighet var flytande i och med detta och därmed blev kläder en oerhört viktig del av ens identitet. Detta visar sig klart i de i samtiden ofta bespottade fall av kvinnor utklädda till män. På karnevaler kunde man däremot leka med könsöverskridningar; en kvinna och en man kunde här byta kläder med varandra utan att det sågs med oblida ögon, tvärtom ansågs det som oerhört roligt. Dessutom hände inte helt sällan att kvinnor iklädde sig mansdräkt vid en längre resa som säkerhetsåtgärd (Dekker & vad de Pol s25-26).
Gränsöverskridningar skedde annars sällan, men när detta väl hände uppfattades det som onaturligt eller farligt. Klädde man sig som en man, var man en man. Kläderna visade även vilken sorts man man var; som exempel motsättningarna mellan de båda socialt höga ”klädesbyxan och ”sammetsbyxan” i Sverige i slutet av 1500-talet. En man med byxor av kläde representerar de traditionellt ädla manliga egenskaperna som gästfrihet, heder och omsorg av de fattiga; en gammalmodig herreman, emedan ”sammetsbyxan” genom att visa hela sin rikedom utanpå kroppen står för nymodighet, högmod, egenkärlek (Amussen s98-99). Ytterligare ett exempel på nya manliga attribut under denna period var blygdhållaren. Denna beklädnad, vilken framhäver det manliga könsorganet under ett stramt åtsittande byxor blev mode hos främst unga män och blev objekt för mycken diskussioner som ett hot mot den patriarkala ordningen. Varför? Att framhäva sitt könsorgan på det sättet kunde endast ses som ett uttryck för sexualitet, vilket var något som tilldelades det kvinnliga könet samt det kroppsliga. Dessutom skulle kvinnor som såg den framhävda kuken bli alldeles till sig, helt sexuellt okontrollerbara och därmed locka fram det inneboende odjur mannen hela tiden försöker skyla. Mannen var ju subjekt, han skulle hela tiden höja sig över det kroppsliga, och kvinnan objekt. Det denna särskilda beklädning därmed gjorde var att göra mannen till ett sexuellt objekt, vilket inte passade in i bilden av den självkontrollerade, hedersamme mannen. Detta återkommer jag till nedan. Diskussionen bland motståndarna av blygdhållaren gick även mångt och mycket kring att det var ett stort slöseri för en man att lägga ned pengar på sig själv, vilket tillslut skulle leda till en försvagning av den urbana ekonomin (Roper, s118).
Det var alltså viktigt att visa vem man är i form av yttre attribut, och till dessa hör även olika sorters sammanslutningar som genom det sociala värdet av denna (gruppen/klubben) därmed visade värdet på en själv, som man (Roper, s108).
Det sista exemplet på hur viktig de yttre attributen var för en mans identitet jag ger handlar om den vite kolonisatörens förhållande gentemot den svarte slavens. Vid mitten av 1600-talet hade England koloniserat en stor del av världen(Amussen, s109), och den vite mannen fick härmed ytterligare ett yttre attribut att jämföra sig med; hudfärgen. Under denna tid hade rastänkandet inte kommit igång än, men han (den vite kolonisatören) utgick däremot från sig själv, sin hudfärg och ytterst sin nationalitet.

Bristande självkontroll; våld, onykterhet och sexualitet.

Utövandet av våld var rikligt omdiskuterat främst som yttring av en mans bristande självkontroll. Man sökte reformera mannen (Amussen, s98). En man skulle ytterst kunna ta hand om och sköta sitt eget hushåll på bästa sätt. Därför fanns det ingen plats för bristande självkontroll, såsom onykterhet, våld eller sexualitet.
Först och främst måste vi titta på vilken betydelse bildandet av nationalstater på 1600-talet har för den tidigmoderna periodens hegemoniska maskulinitet.
Samhällets hierarki blev på 1600-talet mer tydlig efter reformationen, och kärnfamiljen blev symbol för hur staten fungerade eller skulle fungera; Gud överst med alla sina undersåtar (människorna), sedan statsöverhuvudet eller kungen med sina (folket) och så familjefadern med sina (hustru, familj, tjänstefolk). För att detta skulle fungera, för att ”familjen” som stat skulle hålla ihop krävdes en stärkt kontroll över människornas personliga liv. Sedlighetslagar sattes med stöd av Bibeln och Luthers Lilla Katekesen (1529), ur vilken man lärde sig tidigt i livet vilka skyldigheter en person ska ha i förhållande till andra; barnen i Sverige lärde sig läsa Hustavlan som beskriver hierarkin inom varje stånd och hur varje enskild person fått sin plats av Gud (Lindstedt Cronberg, s199). Denna teokratisering av staten förekom i stort sett endast i de nordiska länderna och i Skottland, i övriga Europa var det kyrkan som kontrollerade sedligheten hos det egna folket, inte staten(Lindstedt Cronberg, s200). Jag återkommer till kontrollen över individens sexualitet senare. Det är alltså ur detta klimat den nya sedliga och hedersamme idealmannen växer fram.
Det viktiga blir att upprätthålla patriarkatet, samhällsordningen. Våld var ofta accepterat då det riktas mot uppstudsiga kvinnor eller andra underordnade – i första hand inom samma grupp eller familj och endast om våldet uppfattas berättigat för att upprätthålla ordnigen. Våld mot andra män var därmed inte helt Oaccepterat i det tidigmoderna Europeiska samhället. Den hegemoniska maskuliniteten innefattade även förmågan att ta till våld då det krävdes, men dock fortfarande under kontrollerade former. Ofta följde bråken ett visst mönster, ett hederskodex; det kunde börja med en förolämpning som innehöll kränkning av en mans heder, vilket ofta betydde att han blev anklagad för att vara tjyvaktig, eller lika gärna att hans underställda (kvinnor) blev anklagade för att vara osedliga. Och slagsmålet blev mer som en symbol för att försvara sin heder och uttrycka sitt oberoende. (Amussen, s.104-106)
Andra former av våld visade sig inte minst i de alla slags sporter, danser och invigningsritualer som män ärofyllt började ägna sig åt under perioden. Dessa blev det ultimata uttrycket för självkontroll. Ett ypperligt exempel på detta är fäktningskonsten, där man skapade ett legitimt uttryck för våld. (Roper, s113, Spierenburg, s8-17). Självfallet kan man härleda detta beteende till dagens elitidrottare, och den otroliga folkliga massrörelse kring dem.
Onykterhetsfrågan låg till grund för våldsfrågan för myndigheterna vid tiden. Det var onykterheten som låg bakom ”det anarkistiska beteendet”, såsom våld, förolämpningar och manliga grupperingar, vilka kunde bli ett hot mot auktoriteter. Onykterhet passade sålunda inte in i samtidens föreställda idealman, men här tycker jag mig skönja en viss skillnad mellan nordiska länder och övriga europeiska; i Sverige var det mer en folklig vilja att hålla på sedesamheten och däribland nykterheten, emedan på kontinenten hade myndigheterna mer problem med de druckna männen. Detta baserar jag på Lindstedt Cronbergs beskrivning av det svenska samhället med dubbel bestraffning; både från allmänna domstolar och kyrkliga, och på Ropers beskrivning av de tyska männen, där drickandet av alkohol var en viktig och traditionell del av den manliga sammanslutningsvärlden; i ritualer etc. (Roper, s110). Jag menar med detta att i Norden fick reformationen en sådan genomslagskraft, att den folkliga uppfattningen om sedesamhet, genom Lilla Katekesen, kom före myndighetsutövande och på kontinenten blev det mer ett myndighetsingrepp. Detta kan man se genom att beskrivningen av den druckne mannen ofta utförts av präster och andra auktoriter. Han beskrivs som okontrollerad, oordentlig och inte minst som kroppslig, återigen det en man inte ska vara:
”For what are such people but true lye-sacks? They pour more and more wine and beer in at the top, and when it is full, they let it run out the bottom, yes, sometimes it climbs out the top.” (Roper, s112)
I och med de inrättade sedlighetslagarna på 1600-talet skärptes kontrollen av både heterosexualitet och homosexualitet hos både kvinnor och män. I Sverige belades vissa sexualbrott med dödsstraff 1608, det var den mosaiska lagen med utdrag direkt ur Bibeln:
”Du skall icke ligga när drängar såsom när en kvinna. Ty det är en styggelse; och de skola båda döden dö, deras blod vare över dem.” (Österberg, s268)
Dessa dödstraffbelagda brott var blodsskam, tvegifte, sodomi och tidelag. Mökränkning, vilket innebar sexuell kontakt mellan två ogifta personer av motsatt kön straffade först endast mannen, men i och med kyrkans syn på att individen ska straffas personligen, ändrades beteckningen till lägersmål och innebörden ändrades till att båda parter straffas. Straffen innebar dryga böter, mannen bötade oftast dubbelt så mycket som kvinnan, vilket representerade deras löner(Lindstedt Cronberg, s201). I och med 1686 års kyrkolag straffades en sedlighetsbrottsling dubbelt (Lindstedt Cronberg, s200), och den bötesskyldige blev även utestängd från församlingen, tills de erkänt och högtidligt ångrat sitt brott (Lindstedt Cronberg, s203). Det samma gällde hor, men här gjordes en skillnad på om det var enkelt eller dubbelt hor, dvs. om endast en eller båda parter i ett äktenskap varit otrogna. Var det dubbelt hor det var frågan om kunde de skyldiga åtalas med döden. Detta verkställdes dock mycket sällan.
Sodomibrotten uppdagades i mängder på kontinenten under 1400-och 1500-talen och straffades med döden, och i Sverige med 1608 års lag. I Sverige ansågs dock snarare tidelag som ett ohyggligt problem och man anrättade offentliga avrättningar där både man och djur halshöggs och sedan brändes på bål, detta skulle fungera som avskräckning. Men eftersom tidelagsbrotten inte försvann, utan tvärtom fick ett stort rum i den samhälleliga debatten, tillämpade man senare en tystnadsstrategi, vilket innebar att straffen för onaturlig otukt fanns kvar, men inte talades offentligt om(Liliequist, s96). Den stora skräcken för tidelag låg i första hand inte i skadan på djuret, utan snarare i den strikta uppdelningen i manliga och kvinnliga göromål; det var helt otänkbart för en man att mjölka en ko, knappt ens vara inne i ladugården, och har han då utövat en sexuell handling på en ko, har han verkligen gjort en könsöverskridande handling. Och då könsgränserna var flytande sågs uppdelningen på detta sätt nödvändig, för att veta vem som är man och vem som är kvinna. Denna rädsla för ”onaturligt gränsöverskridande” kan man tydligt se än idag, då man med viss skepsis ser på en (framför allt äldre) man som jobbar med exempelvis barn. Dessutom var rädslan för en onaturlig avkomma mycket stor, man trodde helt enkelt att djuret kunde pga. tidelagshandlingen föda en hybrid mellan människa och djur (Liliequist, s 95). Det finns även en teologisk aspekt på avskyn inför tidelag, nämligen att då en man utför denna handling utmanar han den av Gud satta naturliga världsordningen. Allt levande har sin plats, och i och med tidelagshandlingen, sänker sig mannen till djurets nivå, eller ännu värre, höjer djuret till människans.
Dessa sedlighetslagar drabbade självfallet kvinnor oftare än män, eftersom det uppkom oönskade graviditeter. Kvinnan kunde inte påstå att hon inte begått lönskaläge, men mannen kunde däremot svära sig fri. Nu är då frågan om en man svor sig fri i sådana situationer, med det hela hederlighets- och ärlighetsidealet bakom sig? Susan D. Amussen skriver om tretton väldokumenterade våldtäktsrättegångar från perioden 1647-1693: I ett fall erkänner mannen en sexuell relation, men att kvinnan vid tillfället varit med på det, i tio av fallen nekar mannen till det ens funnits en sexuell relation, och i två förnekar mannen att de överhuvudtaget har sett kvinnan tidigare(Amussen, s102). I Inger Lövkronas verk ”Annika Larsdotter, barnamörderska” berättas det om ett lönskalägersbrott som lett till ett s.k. barnamord, där den medskyldige mannen först avvikit från orten för att senare komma tillbaka och erkänna lönskalägersbrottet, men neka till inblandning i själva barnamordet. Kontentan av detta ger mig ett jakande svar; han kunde svära sig fri. Det innebar alltför stor skam om sanningen kom fram. Dessa två korta exempel visar på hur mannen erkänner sitt brott endast om det inte fanns några tvivel, vilket det ofta fanns i våldtäktsmål, då det var ytterst svårt att bevisa kvinnan rätt.
När det gäller homosexuella handlingar fanns de visst och kunde vara accepterade; så länge de genomfördes i en maktstruktur, exempelvis husbonde – dräng, och endast om de hölls utanför det offentliga rummet. Hela tiden var det det offentliga som var viktigt, det man visade upp utåt. För en man var detta än mer viktigt eftersom han var det offentliga, kvinnan det privata:
”A male person must pay attention to many things when he goes amongst people. He must think of the many virtues that he must allow to appear in him. But a woman has no need of this. She has only one virtue to which she need attend, namely, to modesty.” (Roper, s107)
Jag talar om olika sorters sexuella handlingar eftersom vid den här tiden, innan synen på män och kvinnor som varandras motsatser befästs, identifierade man inte sig i första hand genom sin sexualitet – såsom idag då man gärna kallar sig hetero- homo- bi- eller transsexuell. Sexualitet blev syndabetingat så fort den gick utanför den lilla bestämda ramen: sex mellan en gift man och kvinna. Denna bild befästes med lagen 1734 som innebar att man utvidgade begreppet sodomi till alla sexuella handlingar som inte syftade till barnavling. Med klarspråk utökades då förbjuden till att utföra oral- och analsex, ”Onans synd”, dvs. avbrutet samlag samt att onanera. Det blev därmed även förbjudet att mellan två makar ha sex på söndagar, och heller aldrig bakifrån.(Liliequist, s95-96)
I mina diskussioner kring hur manlighet konstrueras i det tidigmoderna (europeiska) samhället går det en röd tråd: hedersbegreppet. Jag har talat om idealmannen som en hederlig och sedessam man. Däremot måste jag återigen betona att våld, sex och druckenhet samtidigt var uttryck för manlighet, även om de främst skulle utföras under kontrollerade former, med vilket ytterst menas inom könsmaktsordningen. Det var helt enkelt, med jargong; ganska okej att ”förföra” sin piga på fyllan. Men till syvende och sist skulle idealmannen alltid försvara sin heder. Och med det menas inte endast sin personliga, utan även de som stod under honom; det var en riktig mans skyldighet att kunna försvara de sina.
”[…]the domain of sex originally ment activity: the protection of one´s own womenfolk from predators and trying to seduce others´ womenfolk. This attitude not only prevailed among elite men but also among men of lower social status.” (Spierenburg, s5)



2C. ”Omogna, ointresserade, okunniga och skvallriga…” – att ställa kvinnan utanför politiken.
Vilka ”manliga motstrategier” har kvinnors politiska organisering mötts av? Dvs. hur har männen/de manligt dominerade organisationerna reagerat på kvinnoorganiseringen och på kvinnorörelsens krav?

Jag skulle säga att i alla manliga motstrategier kvinnor utsatts för och fortfarande utsätts för, för att utestänga dem från det offentliga, från politiken, från makten alltid till sist handlar om synen på biologi. Varför fanns/finns denna mans- och kvinnouppdelning, och vem ska man skylla på när det gäller misslyckanden i kvinnoorganiserade politiska krav? Jag kommer göra en historisk snabbversion av den polariserade synen på kvinnor och män för att ge förståelse och grund för hur man lindat den biologisk-deterministiska synen på kön i andra förklaringar och ursäkter, för att systematiskt hindra kvinnor från att inta maktpositioner.

Med upplysningen och demokratiseringsprocessen som skvalpade över Europa under 1700-talet blev förnuftigheten det som jämställde människor, nej förlåt, männen. I och med att förnuftsidén fick fäste fick man förståelse för att det biologiska könet hittills varit lika, och därmed bör män och kvinnor ha samma rättigheter, och då uppkom Laqueurs tvåkönsmodell för att märka kvinnor och mäns olikheter för att upprätthålla könsmaktsordningen (Hirdman, s101-102). Kvinnan ansågs av naturen inte förnuftig, och med Rousseau i ryggen och senare med Darwin i spetsen blev hennes plats i samhället ännu tydligare: i hemmets privata sfär, vilket nådde sin kulm kring sekelskiftet 1800-1900. Familjen som idé blev modern och kvinnan och hemmet blev det ”hårda, offentligas” motsats, en fristad dit mannen efter en mödosam dag i det offentliga kunde kurera sig. Med den nyfunna föreställda förnuftighetsgemenskapen bland upplysta män skapades den offentliga sektorn.
I Frankrikes 1700-tal, under och efter revolutionen, uppmärksammades Marie Antoinette som det yttersta uttrycket för folkets förtryck. Då männen blivit varandras jämlikar i förnuftet blev adelns man en omanlig, tanig stackare. Detta ska ses i motsatts till adelns kvinna som framställdes som överdådig och sexuell. Det Marie Antoinette gjorde var att göra sin kung, sin man impotent. Hon hade makt, och vad gjorde hon med den? Hon klädde ut sig, blev sexgalen och trampade på män som stod under henne (Barker, Hunt). Alltså: en kvinna ska lägga band på sig och bli den tidigare beskrivna pastellmålningen, och om en kvinna får makt, fri från mannen, slänger hon ifrån sig alla band och blir hon häxan, demonen, horan – eftersom hon saknar det förnuftiga och logiska tänkandet som mannen besitter.
Allt detta kunde senare under 1800-talet ”bevisas”, då man, med utgångspunkt från 1700-talets upplysningsfilosofers tankegångar, vägde och mätte, jämförde, och hela tiden lyckades befästa det man alltid anat: att kvinnan av naturen är underlägsen mannen. Darwins lära om ”survival of the fittest”, där mannen genom människans historia på vägen till fortplantningen i nöd utvecklat förnämliga inre egenskaper såsom observation, förnuft, fantasi. Kvinnan formades därmed efter målet, dvs. fortplantningen, till att föda, amma, och behaga, därmed hennes kroppsliga svaghet (Hirdman, s36-38).
Med de nationalistiska strömningar som uppkom på 1800-talet hade man nu någonting att strida för: traditionens och kulturens fortlevnad, och då hemmet är ens egen traditions bärare eller kvinnan ens eget barns bärare blir här kvinnan symbol för nationen (exempelvis Frihetsgudinnan). Skyddande av dessa är prioritet nummer ett. Våldtäkt på ens egen kvinna är jämställt med invasion av ens land. Man behöver inte tänka länge för att se att alla dessa tankegångar ligger djupt förankrade än idag.
Ett talande exempel på synen på den offentliga kvinnan som den fallna kvinnan är prostitutionslagarna från mitten av 1800-talet till början på 1900-talet, vilka ger uttryck och fixerar kvinnan som kropp. Reglementeringssystemet, vilket bl.a. innefattade tvångsmässiga gynekologunderökningar för prostituerade, i syfte till att hindra spridningen av syfilis, i princip innebar att vilken kvinna som helst kunde bli haffad och tvångsundersökt, om hon befanns sig på en offentlig plats vid fel tidpunkt. Vare sig hon var en god kvinna eller en dålig, var hon olämplig i den offentliga sektorn (Elgán, s165). Hur skulle hon då någonsin kunna ta del av det politiska livet?
Med hela den biologisk-deterministiska synen på genus är det inte svårt att förstå varför kvinnor genom historien valt att särorganisera sig. Män och kvinnor hade/har sina strikt tilldelade platser i samhället. Det har funnits samhällsfrågor och kvinnofrågor. Kvinnor har agerat mot myndigheter i egenskap av mödrar och hustrur, i situationer där kvinnornas sfär, alltså hem och familj blivit lidande. Ett exempel på detta är under hungerkravallerna 1917, där dessa började som spontana demonstrationer utförda enbart av kvinnor. Kvinnor har även för att nå mål eller att få makt ofta agerat på mannens villkor. I båda fall har de mötts med motstånd av män. Det jag ämnar diskutera härmed är hur dessa motstrategier sett ut.
En favorit i repris tycks vara förlöjligandet. 1871 gör Pariskommunens invånare (både kvinnor och män) aktivt motstånd mot franska parlamentets militär, och skämtteckningar, petrolöser från opponenterna visar ovårdade, djurliknande kvinnor som går bärsärkagång, de blir symboler för nationens instabilitet. Skämtteckningar av det här slaget går att hitta i alla tider då kvinnor har engagerat sig inom ”manliga” områden, och de visar tydligt samtidens allmänna, dvs manliga, rädsla för att gränserna mellan manligt ock kvinnligt ska suddas ut. Får en kvinna makt blir hon manlig, och samtidigt drar hon ner männens manlighet (Hirdman, s119).
Tittar vi närmre på hungersnöden i Sverige 1917 visar det sig de att av kvinnor uppstartade demonstrationerna till en början stöddes av den manliga sidan av arbetarklassen. Då de spontana aktionerna kom ur nöd och tenderade ofta till att bli våldsamma och oorganiserade, vilket tidigt uppmärksammades av press och (manlig) allmänhet, och den negativa kritiken till de demonstrerande kvinnorna lät sig inte väntas. Tonen blev som vänligast tillrättavisande och ständigt konstaterande att kvinnornas möten var ”under mycket fria former, och att ”anföranden inte voro klädda i så vackra ord”(Östberg, s30). Kvinnornas framstående roll i situationerna 1917 visar sig inte minst på, hur relativt många valdes in i olika kommittéer under perioden. Men även här gör man sig förstådd att kvinnornas idéer inte var mycket värda (Östberg, s32).
1920 bildades det socialdemokratiska kvinnoförbundet och högerns Centrala kvinnoråd, 1921 Frisinnade kvinnors riksförbund och Landsbygdens kvinnoförbund inom Bondeförbundet, samt inrättades ett centralt kvinnosekretariat inom Sveriges kommunistiska parti. Med den allmänna rösträttens intågande kan man se denna nybildning av särorganisationer som en ”skänk” från männen, till skillnad från innan rösträttens införande, då männen hade visat en öppen skepsis till kvinnliga särorganisationer. Nu skulle kvinnoorganisationerna skulle finnas där för att värva den kvinnliga röstkåren(Östberg, s37). När kvinnor tillslut fått den medborgerliga rättigheten att rösta, och därmed även få ta plats i politiken – bli röstad på – kan man se otaliga försök att stoppa dem. De politiska partierna hade fått sina ”kvinnliga bihang” till biorganisationer, och dessa behandlades genomgående, från höger till vänster därefter. Ett snygg katalog över olika motstrategier kvinnor i politiken fått erfara ges i ett brev från högerns kvinnor i Västerbotten 1938, adresserat till partiets verkställande utskott:
”Det är med djup oro och beklämning vi bevittnar de former, detta motstånd tagit. Kvinnorna, som på officiella nomineringsmöte, i vilka kvinnor talrikt deltagit, placerats på valbara platser, ha på senare möten strukits från listorna. På somliga håll ha kandidatnomineringsmöten ej annonserats och kvinnoföreningarna ej kallats till dem. Man har också i dessa sammanhang yttrat sig hånfullt och ringaktande mot kvinnorna, och gjort gällande, […] att om man önskade de dugligaste personer blevo valda, man måste rösta på en manlig. […] Det har också gjorts gällande att kvinnans deltagande i det politiska arbetet varit till direkt skada […]” (Östberg, s84-85)
Kvinnan i politiken har fått kämpa hårdare än någon man för att visa sin duglighet, och hennes traditionellt bristande politiska vana gjordes till karaktärsdrag som ständigt användes till argument mot hennes plats i politiken.
”Minst en kvinna” sade man skulle gälla då man nominerade kandidater till valbara platser. Detta blev i realiteten även ”högst en kvinna”. De kvinnliga politikerna fick förklaringar till detta i stil med att valkretsen är för liten, eller att partiet endast kunde tillsätta en plats, och denna då är reserverad för en man eftersom det var han som innehaft den platsen tidigare (Östberg, s90). Att placera dessa kvinnor under strecket för valbara platser inom partierna var vanligt. Första gången de skulle väljas in i riksdagen hade exempelvis 75 procent av de socialdemokratiska kvinnorna placerats här. Man har gjort kvinnan i politiken osynligjord: När Kerstin Hesselgren samlades i första kammarens session 1922 tillsammans med sina 149 manliga medsenatorer hälsades hon med det sedvanliga ”Mina Herrar” (Östberg, s85). Detta finns en uppsjö exempel på. Budskapet är tydligt: du har fått din beskärda del, men vi tänker inte bry oss om dig. Hela tiden framhäver man kvinnans oduglighet i politiken som brist på ”rätta egenskaper”. Det är hennes eget fel att hon inte har större del av kakan, att hon inte blir invald i olika utskott o.dy. Hon är helt enkelt ointresserad, okunnig och intrigerande och skvallrande. De två sista egenskaperna visar sig inte minst när hon ”Med orden `skall hon vara med ska jag också det´ karakteriserade talaren den avundsjuka, som dessvärre ofta gör sig gällande då kvinnor skola sättas upp på vallistorna”, detta taget ur munnen på Frisinnade folkpartiets ombudsman Thorsén (Östberg, s80), då han hade studerat kvinnors vilja att komma in på den enda platsen på vallistan. Detta synsätt genomsyrade alla de politiska färgerna, men anledningen till kvinnornas oduglighet skilde sig åt. Kommunisterna skyllde på det tunga ansvaret hon har med dubbelt arbete, förvärvsarbete samt barnuppfostran; hon har mindre fritid än mannen och blir utsliten. Socialdemokrater ansåg att kvinnor har en tendens att isolera sig i sin inskränkta sfär som gör att hon saknar social och politisk överblick, emedan liberalerna tyckte att kvinnor måste gaska upp sig och sluta tjura; ”spotta i nävarna och sluta gnäll”. Högerns ståndpunkt när det gäller kvinnans politiska efterblivenhet ligger i att hon ska hålla sig till de sina uppgifter, att hon försöker göra karriär på mansfrågor, de som inte rör hem och familj (Östberg, s84).
Hon är fortfarande biologiskt olämplig för det offentliga.
Söndra och härska är en taktik organiserade kvinnor fått känna av. I telefoniststrejken 1922 framgår detta tydligt. Mycke...