Marie Curies liv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mitt namn är Marie Curie. Många känner till mitt namn för jag var den första kvinnliga Nobelpristagaren. Mitt liv kan för många verkar lugnt, skönt och odramatiskt men så var det verkligen inte.

Jag är född och uppvuxen i Polen som då var en lydstat till Ryssland. Mitt barndoms namn är Sklodowska. Året jag föddes var 1867, och det var inte en lätt tid för oss polacker då.
Min mamma och pappa lärde mig direkt att vara försiktig med vad jag sa. På gatorna gick ryska kontrollanter och de rapporterade allt antiryskt de hörde. Mina föräldrar var lågadliga och ägde inte någon jord, men vi levde ändå så vi klarade oss. De båda arbetade som lärare och tyckte det var viktigt att ge mig och mina syskon en stark polsk identitet, eftersom ryssarna försökte kväva allt som hade med Polen att göra. Men när jag var 11 år dog min mamma som varit sjuk en längre tid, och det slog hårt för hela familjen.

Det året jag fick börja skolan var en stark ljuspunkt i min uppväxt, men det fanns ett litet problem. All undervisning skulle ske på ryska och när som helst kunde det komma en rysk inspektör och kontrollera så all undervisning gick till på det sätt det skulle. Min lärare hade en liten klocka som hon pinglade i så fort det kom någon inspektör till skolan då var vi tvungna att lägga bort det vi höll på med och ta fram ryska läroböcker. Det var riktigt läskigt när klockan ringde, man visste aldrig vad som skulle hända.
Ibland hade min lärare polsk historia undervisning på polska och det var absolut förbjudet. Samtidigt som det var spännande var det också obehagligt ifall någon inspektör skulle komma, och det gjorde det en gång under en sådan lektion. Då vi satt som helt hypnotiserade och lyssnade på när lärarinnan berättade om Polen för oss, ringde klockan. Alla var tvungna att ta bort de polska böckerna. Bara någon minut senare kom det in en inspektör i klassrummet och vi hann precis få fram annat arbeta och vår lärarinna läste en rysk sagobok för oss.
Så skoltiden var inte bara en dans på rosor som man skulle kunna tro att det var för en som älskar att lära sig saker.

Ända sedan första klass har jag varit bäst i klassen i alla ämnen och har haft otroligt lätt för att lära mig saker, det bara slinker in i huvudet och stannar kvar, det ser jag som ett stort privilegium. Jag lärde mig själv att läsa innan jag började skolan. Men det var också nödvändigt att jag kom ihåg allt senare i livet, fast det visste jag ju inte då.

Något jag aldrig glömde var när jag hade gått några år i skolan då jag och en kompis hade sällskap till skolan. Vi gick förbi stora torget och pratade och skrattade så som kompisar gör. Vi var så inne i vårt samtal att vi helt och hållet glömde bort att gå till monumentet. Det var inte vilket monument som helst utan en obelisk med fyra lejon runt om kring. Monumentet hade en tsar satt upp till minnet av de polacker som var trogna sin monark och det stod det i monumentet, på ryska förstås. Den är uppsatt som minne för de som gått över på motståndarens sida. För alla polska patrioter var detta ett monument för avsky och förakt.



Men lagen säger att varje gång man går förbi monumentet ska man spotta på det, och om man glömt det ska man genast gå tillbaka och spotta på det.
Så jag och min kompis sprang tillbaka till monumentet och spottade på det, samtidigt som vi hoppades att ingen sett att vi hade glömt det. När vi var på väg från monumentet höll vi lite högre tempo än innan så vi fort skulle komma bort från platsen.
Vi måste ha haft en väldigt djupgående diskussion eftersom båda glömde bort någonting som vi gör dagligen. Men som tur var det ingen som såg oss. Men efter den dagen har jag aldrig glömt att spotta på monumentet.

När jag äntligen gått ut grundskolan fick jag börja gymnasiet, då var jag 14 år. Jag visste inte mer än att jag trodde det skulle vara lika lätt som grundskolan.
I min klass på gymnasiet gick nu inte bara polska flickor som det var i grundskolan. Nu fanns även ryskor, judinnor och tyska flickor i klassen. Även fast vi hade så olika bakgrund blev det sällan några konflikter mellan oss. Att det fungerade så bra mellan oss, tror jag berodde på att alla var så upptagna och stimulerade av skolarbetet.
När skoldagen var slut gick vi polska flickor hem till oss och de andra hem till sig. Nu fick vi äntligen använda vår religion och vårt språk igen. Gymnasietiden gick väldigt bra och när jag var 16 år tog jag studentexamen och jag ville självklart studera vidare vid något universitet.

Men nu kom det första stora bakslaget i mitt liv. Eftersom Polen var styrt av Ryssland fick flickor inte enligt rysk lag läsa vidare vi universitet. Jag kan absolut inte förstå varför. Flickor kan lika mycket som pojkar! Jag var fast vid mitt beslut att studera vidare, och det enda tänkbara sättet var att skaffa pengar och studera vidare utomlands. Men det var lättare sagt än gjort. Jag hade inget annat val än att börja undervisa i skolan.
Efter några väldigt slitsamma år hade jag fått ihop pengar så jag kunde fara utomlands och börja studera. Det var längtan efter att få läsa vidare som gjorde att jag orkade undervisa annars hade jag inte alls klarat det.

Jag valde att åka till Paris och läsa på universitetet i Sorbonne, där kvinnor får studera. Men jag hade bara med mig lite pengar, och de skulle räcka under hela tiden jag studerade, så jag hade inget annat val än att leva så sparsamt det bara gick. Ett av kraven för att komma in på skolan var att man hade läst grekiska och latin. I Frankrike ingick det i kursplanen på pojkskolorna men inte flickskolorna, så de flesta kvinnliga studenterna på universitetet var från utlandet.
År 1891 blev jag inskriven vid Sorbonnes universitet och jag var hur lycklig som helst.
Som tur var hade jag släktingar i Paris som gav mig hjälp att komma igång igen med studierna. Jag fick också bo hos dem och det höll nere mina kostnader en hel del. Jag läste länge vid universitetet, och i början av 1890-talet tog jag examen i fysik och lite senare i matematik. Jag hade fortfarande lätt för att lära mig och jag tyckte det var så kul att jag bara fortsatte av farten. Under tiden på universitetet träffade jag Pierre Curie, som senare skulle bli min make. Pierre och hans bror hade upptäckt piezoelelektriciteten och det engagerade Pierre mycket. År 1895 gifte vi oss, men vi fortsatte båda två med studierna. Två år efter att vi hade gift oss hade jag gjort klart mitt arbete om magnetism i härdat stål och det gav mig en lärarexamen. Samma år som jag fick min lärarexamen blev jag väldigt intresserad av en upptäckt som vetenskapsmannen Henri Bequerel hade gjort. Han märkte att uransalt sände ut strålning. Vid den här tiden var det knappast någon som kände till något om strålning och för mig gjorde de det hela bara ännu mer intressant. Det visade sig att den strålningen hade en del likheter med röntgen strålning som Wilhelm Conrad Röntgen upptäckt några år tidigare, men som redan kommit till användning inom medicinen och fler och fler blev intresserade av denna strålning.

Uranstrålning var det inte så många som hade kunskap om. Därför beslöt jag och Pierre att jag skulle börja forska inom detta område som jag tyckte var så fascinerande. Pierre var så engagerad av kristaller att han inte ville bryta den forskningen, men han tittade gärna och hjälpte ibland till med min forskning. Han vekade också tycka att uranstrålning var väldigt intressant.
Jag började lite smått ta reda på fakta om uranstrålning och fick efter ett tag kontakt med Lord Kelvin som redan hade börjat forska om uranstrålning. Jag fick ta del av hans upptäckter och han gav mig många idéer att forska vidare på.


När jag hade forskat ett tag om uranstrålning märkte jag att vissa uranmetaller gav mer radioaktivitet ifrån sig. Först visste jag inte vad det berodde på, men sen så slog det mig att de kanske innehåller nya grundämnen som inte var upptäckta. Jag lade ner mycket arbete med att försöka ta reda på vilka grundämnen som kunde tänkas finnas i dessa uranstrålar. Jag brann av iver och jag gav det mycket tid. Men det var inte lätt att försöka hitta nya grundämnen ska ni veta.

Nu hade jag tankar om att börja doktorera, så det gjorde jag. Jag valde ämnet: Hur uran kan avge energi. Jag tyckte det var någorlunda lika med den forskning som jag bedrev vid sidan om.
Henri Becquerel hade redan börjat forska inom det området så jag tog även nu över där han slutade. Ett problem var att jag inte hade någon lokal att forska i. Men som tur var löste sig det också, jag fick låna ett litet förråd i källaren i skolan för fysik och kemi. Man kanske inte ska kalla det förråd utan snarare var det ett gammalt skräprum men det fick duga för mig, trots att det inte hade ström eller värme.

Mitt under den tiden jag doktorerade fick jag och Pierre vårt första barn. Vi döpte henne till Irène. Nu var jag tvungen att även vara hemma på dagarna och inte jobba från morgon till kväll. Jag lärde mig laga några enklare maträtter. Några månader efter att jag fick Irène var tyvärr min hälsa inte på topp. Så för att värna om Irènes hälsa så fick vi anställa en amma. Mitt i uppståndelsen dör tyvärr Pierres mamma. Men som tur var på fanns Pierres pappa till hjälp som kunde passa Irène på dagarna.

Trots allt runt om kring lyckas jag till slut bli klar med mitt arbete om magnetisering i härdat stål. Inte nog med det får jag också min första lön, som bestod av 600 rubel från Sällskapet för främjande av nationell industri. Jag var väldigt stolt över att ha tjänat ihop mina egen första lön. Men jag kände att de här pengarna inte kunde vara mina. Jag sände ett brev till Alexandrowitch-fondens sekreterare där jag skrev: ”Jag har aldrig sett den här summan som min egendom utan alltid betraktat den som en skuld. Så jag är glad att kunna betala tillbaka mina första egentjänade pengar även om det bara är 600 rubel. Men jag hoppas att dessa pengar ska ge en annan ung student samma hjälp som jag själv en gång fått”.
Det kändes väldigt bra att få betala tillbaka den här summan även om den inte var så stor.
Efter drygt ett år hade jag lyckats isolera två helt nya grund ämnen. De ämnena kallade jag radium och polonium, polonium efter mitt hemland Polen. Arbetet var inte alls lätt det var tungt och det fanns inga maskiner till hjälp så det var bara att göra allting själv. Det jag ville var att separera ämnena från varandra, det enda jag kunde göra för att klara det var att hälla ner ämnerna i stora grytor och värma upp samtidigt som jag rörde om. Då visste jag inte hur farliga de gaserna som uppstod var men jag vädrade ut så gott det gick.

År 1900 började jag arbeta som lärare vid ett flickgymnasium i Paris, men jag fortsatte självklart att studera radioaktiva ämnen och strålning. Det gav resultat två år senare. Då jag lyckades bestämma atomvikten för radium. År 1903 fick jag nobelpriset i fysik med Pierre och Henri Becquerel. Det var självklart en stor utmärkelse för oss men vi lät inte det ta onödigt mycket med tid utan vi fortsatte precis där vi var.

Vi hann tyvärr inte åka upp till Stockholm och till Nobelfesten men vi lovade att komma dit och hålla våra tal så snart vi kunde. Året efter vi fick vårt nobelpris fick Pierre en professor tjänst vid universitetet i Sorbonne. Det här året fick vi också vår andra dotter, Eve. Irène blev helt överväldigad av att få en lillasyster, hon var ju sju år äldre än Eve så hon hjälpte till att ta hand om henne. Tack vare att Irène och Pierres pappa tog hand om Eve kunde jag och Pierre fortsatta med våra experiment och Pierre kunde även jobba mycket på universitetet.


Den här sommaren 1905 kommer jag aldrig att glömma. Jag och Pierre tog med oss Eve och Irène till Stockholm för att hålla vår något försenade nobelföreläsning. När vi kom fram till Stockholm blev i alla fall jag väldigt glad över att inte folket kände igen oss så väl. Det blev på något sätt mer avslappnande att hålla tal och vistas i Stockholm då. Den här resan blev snarare mer en lugn och avspänd semester än ett jobb. I Stockholm gav vi oss tid att gå på konserter och teaterföreställningar, det var alldeles underbart. Vi fick se ett väldigt fint och lugnt land och vi kände oss som på nytt födda när vi kom hem från Sverige. Vi blev så fästa vid Sverige att vi bestämde att hyra ett hus där nästkommande påsk. Vi lyckade få tag i ett hus som låg på landet och det var jätte kul att se Eve och Irène så glada och pigga där de sprang runt i gräset och lekte med varandra. Jag ville självklart tillbaka till det här gudomliga landet, även fast jag visste att jag kanske inte hade så mycket tid att avsätta till en ytterligare semesterresa.

Senare samma år trodde jag att mitt liv skulle falla samman. Jag stressade till jobbet på morgonen som jag brukade göra och hann inte säga många ord till min familj och det ångrar jag bittert, om jag vetat vad som skulle hända min Pierre den dagen. På eftermiddagen kom jag hem glad och nöjd efter en dag på jobbet för att få träffa min familj.
När jag kommer in genom dörren ser jag att Pierres pappa och två främmande män sitter och väntar på mig, de ser ledsna ut. Självklart förstår jag ingenting. De berättar för mig att Pierre passerat över en gata och halkat på de hala stenarna på vägen precis samtidigt som det kom en vagn och den körde över hans huvud så det krossades och min Pierre avled på platsen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men jag visste att jag hade två underbara barn att ta hand om, och om inte jag kunde hålla modet uppe hur skulle de då göra det? Jag ville att mina barn skulle få en naturvetenskaplig uppfostran och jag gjorde allt för att de skulle få det, samtidigt som jag fick spela både mamma och pappa roll. Men än en gång fanns Pierres pappa där som stöd för vår familj men han tyckte självklart att Pierres bortgång var väldigt jobbig. Samtidigt som jag ville ge mina barn en god uppfostran ville jag att de skulle få chans att utveckla sina egna talanger så fritt som det var möjligt.

Pierre lämnade efter sig en professor tjänst vid universitetet i Sorbonne och den fick jag ta över. Det var inte vanligt att kvinnor fick ta över tjänster men jag känner mig hedrad som fick göra det. Jag försökte ta efter hans arbete så väl jag kunde och efter två år fick även jag titeln professor.




Jag försökte leva vidare med Irène och Eve och med sådana underbara barn var det inte alls några stora problem. Trots att saknaden av Pierre ibland blev outhärdlig, men då tänkte jag tillbaka, på den fina tid vi haft tillsammans, och att jag tillslut skulle få träffa honom i himlen. Självklart fortsatte jag med forskningen och även nu gick allting bra.
År 1911 nomineras jag till den franska vetenskapsakademin. Jag säger att jag är villig att vara med, men som från ingenstans börjar det blåsa upp fördomar om kvinnliga forskare. Jag blev förföljd av Frankrikes nationalistiska kretsar som absolut inte kunde förstå hur en polskfödd kvinna kunde ha fått så gott rykte. Vissa trodde helt felaktigt att namnet Sklodowska var judiskt.
Några trodde till och med att det var Pierre som gjort alla mina upptäckter men att jag skulle ha fått äran av det och allt det här gjorde mig riktigt ursinnig. Vetenskapsakademin vågade inte ta ställning för mig så min chans att komma med i akademin var nu borta.

Jag orkade inte slösa tid på det här så jag fortsatte bara där jag var. Men då det var som jobbigast fick jag veta att jag skulle få nobelpriset i kemi för min undersökning av radioaktiva grundämnen. Så jag åkte glatt till Stockholm för att ta emot nobelpriset och få en till skymt av det underbara landet.

Jag hade redan några år tidigare misstänkt att strålningen jag arbetade med var farlig men inte hur skadlig den var. Med hjälp av andra forskare märkte vi att strålningen kunde bota cancer och hudsår. Men märkligt var att strålningen också gav sår. Vi drog då slutsatsen att strålningen påverkar biomateria. Pierre hade några år tidigare skrivit i en rapport att marsvin och möss dog när de utsattes för radongas. Jag visste att många gamla och kända hälsobrunnar i Europa innehöll radioaktiva mineraler. Det bidrog till ryktet om att det finns en ny patent medicin och att strålningen kunde bota massor av olika sjukdomar. Men det var innan vi visste att den var skadlig.
Under första världskriget hade jag en väldigt viktig roll. Jag gav soldater med blodbrist sprutor med radiumlösning, men det visade sig senare att det inta alls var så lämpligt. Men de mobila strålanläggningar som jag hjälpte till att ställa upp vid fronten var betydligt bättre, för med hjälp av dem kunde jag undersöka sårade soldater.

Några år efter kriget bildades radiuminstitutet i Paris där jag blev chef. Jag kände mig hedrad över att bli utnämnd till en så fin post. Största delen av tiden ägnade jag åt grundforskning och försökte bestämma de nya ämnenas fysikaliska egenskaper och det var inte en lätt uppgift som jag tagit på mig. Arbetet var så otroligt spännande, annars hade jag aldrig klarat av det. Något väldigt roligt var att radiuminstitutet hade en världsledande ställning. På bara några år insåg man strålningens skadlighet. Många länder skickade rapporter till oss på institutet. De flesta rapporter kom från Japan och USA där folk blivit sjuka och dött. Ett intressant fall var på en fabrik i USA där man målade urtavlor och klockor.
Det visade sig att skorna arbetarna använde fick i sig låga halter av radium. Vi kom fram till att halterna var tillräckligt stora för att orsaka leukemi som även kallas blodcancer.

Även på radiuminstitutet hade det förekommit dödsfall. Från början trodde jag att det var helt vanliga orsaker till dödsfallen. Men under mitt tidigare arbete hade både jag och Pierre lidigt av sår och även domningar på händerna. En period hade Pierre sådana problem med händerna att han inte kunde klä på sig själv, men då visste vi inte vad det berodde på.
Det var väldigt svårt för mig att acceptera att mina upptäckter inte bara var bra utan även farliga. Jag förstod att radioaktivitet inte bara var bra.
Runt 1920 skärpte vi kraven ordentligt vid hantering av radioaktiva ämnen och preparat. Jag skrev ett brev där jag bad för allas bästa, att hälsovårds myndigheten borde övervaka all hantering av radioaktiva ämnen.

Under fem år i slutat av 1910 talet lyckades jag organisera mer än 200 mobila röntgenutrustningar till bland annat franska armen. Jag såg även till att utbilda fransk personal till röntgenutrustningarna. Ingen fick ju bli skadad av för hög strålning när de undersöktes av apparaterna. Nu blir jag även ledare för röda korsets radiologiska avdelning. Den utmärkelsen är jag mycket stolt över, att hjälpa och förhoppningsvis bota människor mot sjukdomar är något som jag hoppas att min forskning ska leda till.


Senare blir jag intagen i Nationernas Förbunds internationella kommitté där jag är väldigt aktiv i 10 år. Jag arbetar hårt och hjälper till. Under den tiden hinner jag också med två mycket spännande resor till USA. Under den första resan träffar jag USA: s dåvarande president, Warren Harding. Han ger mig ett gram radium som tack och jag blir otroligt glad och stolt över att få ta emot något så fint av den amerikanska presidenten.

Även fast jag började känna mig lite tröttare fortsatte jag med min forskning och det kändes som att ingenting ku...