Seiten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en klar, kall eftermiddag uppe i fjällbygden. Solen sken från en klarblå himmel, och uppe på kalfjället blåste det inte så hårt som det brukade kunna göra. På fjällbjörkarnas fin-
lemmade grenar glittrade ett lager av Kung Bores lättförgängliga juveler – rimfrosten.
Det hade varit en bra dag, jag hade hunnit förbereda mycket. Utrustningen hade flugits upp med helikopter från Stockholm. Borrningarna kunde börja i morgon. Men samerna i Njarka sameby delade inte min entusiasm. Många kärnkraftsmotståndare hade jag mött i mina dagar, men aldrig några med sådan glödande övertygelse som dessa samer. Samtidigt som jag förstod de här människornas kamp för sin livsstil, tyckte jag att de överreagerade. Herre Gud, hur skulle några provborrningar för eventuell lagring av uttjänt kärnbränsle kunna hota den samiska kulturen? Visserligen verkade berggrunden vara näst intill idealisk för ändamålet, men om en lagringsplats byggdes här skulle jag vara långt borta den dagen. Jag sörjde för borrningarna, inget annat.
När jag närmade mig stugan där min värdfamilj bodde, stötte jag ihop med byns nåid, Jorma Aslak. Officiellt existerar inte den gamla samiska religionen längre, men verkligheten är en annan.
Nåiden påminde mig om en korp där han stod i sina renskinnsstövlar och vackert broderade samiska kläder. Hans svarta hår hade slingor av silver, liksom de vildvuxna ögonbrynen. Men ögonen, de mörkbruna ögonen som satt brett isär i det väderbitna, rynkiga ansiktet, hade långt ifrån mist sin kraft – kanske berodde det på att han fortfarande spelade trolltrumma. Plötsligt sade han till mig: ”Kom, sörlänning”. Sedan vände han sig om, bort från mig, som om han nästan struntade i om jag kom eller ej. Men konstigt nog utstrålade hans ryggtavla nästan visshet om att bli åtlydd.
Jag följde efter honom till hans skoter – även om han var nåid hade han på senare tid insett skoterns fördelar gentemot den traditionella ackjan.
Han steg upp på skotern och sade något som genom min lager-på-lageruppbyggda huvudbonad lät som ”Sätt dig.”

Femton sekunder senare susade vi uppför Njarkatjakke, det fjäll vid vars fot Njarka låg. Den kalla luften piskade mig i ansiktet och jag kunde knappt andas. Jorma pressade skotern till max; motorn skrek, snön sprutade och jag höll upprepade gånger på att falla av, men till slut var vi ovanför trädgränsen. Nåiden saktade in och stängde av skotern.
Jag steg av på darriga ben och sade: ”Du var mig en hejare på det där du, herr Aslak! Men tag det lite lugnare nedför – kom ihåg att jag är sörlänning!” Gubben, som redan stod en bit bort och väntade, fnös något ohörbart till svar. Men jag såg tydligt hur antydan till ett småleende lekte i hans mungipor.
Samen började gå och jag följde naturligtvis efter honom. Ideligen sjönk jag igenom snön, ibland ända till midjan. Nåiden hade snöskor – han avancerade utan problem medan jag kände mig som en frustrerad Bambi.
Efter kanske en kvarts drygt plumsande kom vi fram till en platå med den mest hänförande utsikt jag någonsin skådat. Vi stod där alldeles tysta; den åldrade, värkbrutna lappgubben och jag, den moderna nittiotalsmänniskan. Kontrasten var slående.
Så tog han till orda. Han slog ut med handen mot de blånande fjällen och sade: ”Sapmí, Jonas, Sapmí. Sameland. Renarnas land, mitt folks land, snöripans land. Jag ber dig som en vän: Snälla, far hem och lämna detta oskyldiga land ifred! Det blir bäst så för oss alla. ” En tår trillade nedför den bruna kinden. Jag stod alldeles stum.
Till slut fick jag mål i mun och började haspla ur mig någon slags ursäkt: ”Men Jorma, det är ju inte alls säkert att det ens blir en deponeringsplats här.” Jag visste mycket väl att jag ljög, ändå fortsatte jag. ”Vi ska ju bara provborra!”
Nåiden skakade sorgset på huvudet. ”Du förstår int´”, sade han bara. ”Denna plats är helig för mitt folk. Se, där står seiten”.
Det var då jag förstod att vi stod precis på den plats där provborrningarna skulle starta i morgon. Jorma och jag hade bara tagit en annan väg upp än vad borrteamet skulle göra.
Mitt på denna kultplats skulle alltså jag om ungefär arton timmar skrika ”Starta borrarna!”, och innan dess skulle jag förmodligen ha gett order om att schakta bort den stora sten-bumlingen som för mig bara låg i vägen, men som för samerna var en seite – en helig offer-sten. Trots att jag inte hyste minsta tvivel om att ingen same längre offrade renhjärtan, visste jag att seitens bortforslande skulle krossa det lilla uns av självkänsla som Njarkas samer fortfarande hade kvar. Insikten fick mig att börja gråta, men det fanns inget jag kunde göra. I stället började jag gå mot skotern.
Då stämde nåiden upp en jojk och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna.

Klockradions röda siffror lyste 01:58 när jag vaknade av att jag behövde gå på dass. Jag hade sovit oroligt efter känslostormen på fjället. Kanske hade jag pratat i sömnen också, men i så fall tycktes det inte ha stört min värdfamilj. Hela familjen Nitti låg lugnt och sov runt omkring mig.
Jag vek undan täcket och huttrade till en smula när den kalla luften träffade mina bara ben. Sängen knakade när jag steg upp, men jag tror inte att någon vaknade.
Ute var det stjärnklart och bitande kallt. Jag trodde att jag pälsat på mig tillräckligt för den korta promenaden till utedasset, men tydligen inte. Jag skyndade på stegen för att förkorta plågan, men när jag gick förbi byns enda kåta som var uppställd för turisternas skull, var det inte längre kölden som fick mig att rysa.
Kåtan var upplyst från insidan av en brasa. Inifrån hördes dämpad jojk ackompanjerad av en trumma. En trolltrumma.
Blodet frös i mina ådror, och jag fick behärska mig för att inte skrika av fasa. Därinne i kåtan satt med största sannolikhet Jorma Aslak och nedkallade en förbannelse över mig! Sade han inte uppe på fjället: ”Det blir bäst så för oss alla”? När han sedan märkte att jag inte ville göra honom till viljes beslöt han sig för att hämnas. Vad skulle jag göra?!! I panik sprang jag tillbaka till familjen Nittis stuga, där jag flämtande låste dörren efter mig men otroligt nog inte väckte någon. Kanske var dom sövda av nåiden? Höll Jorma på att förbereda en uppgörelse mellan honom och mig?
Det sista jag minns är att jag stapplade mot sängen.

Jag måste ha svimmat den där natten. När morgonen kom hade jag feber. Familjen Nitti var redan uppstigna, och när mina kollegor kom vid tiotiden överlät jag ansvaret till min gode vän Åke. Jag hörde bulldozrarna och borrvagnarna starta och köra i väg bort mot Njarkatjakke. Snöriporna flydde säkert i panik när de hörde motorernas morrande, och lika säkert grymtade härkarna högt på sina flockar för att kunna undkomma den annalkande faran. I min feberyra hörde jag hela tiden nåidens sorgsna röst: ”Det blir bäst så för oss alla…”

Officiellt lades utredningen om Njarkatjakkes lämplighet som lagringsplats för kärnavfall ned på grund av ”olämpliga berggrundsförhållanden”. Visserligen förstördes samtliga borrhuvud av någon ny, hittills okänd vulkanisk bergart, men detta är ändå bara halva sanningen. Ingensta...