Giraffens utveckling

2 röster
18776 visningar
uppladdat: 2000-12-20
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Giraffen kommer från en mycket stor grupp djur, hovdjuren. Hos dessa djur har foten höjts så att endast tåspetsen når marken. Den hornkapsel som tjänar som trampdyna, stötdämpare och som skydd är i själva verket den ombildade nageln på den mellersta eller de två mellersta tårna. De flesta hovdjur är enbart växtätare och många är stora och lever i större hjordar.

Blomväxterna började sin dominans mot slutet av krita (100-65 miljoner år sedan) och erbjöd då rikligt med föda åt växtätande däggdjur. Man har inte funnit några fossil från denna period, men man antar ändå att de uppkommit vid denna period då de uppkommer i en rikedom av former under tertiär (65-38 miljoner år sedan) Många av dessa tidigare former av hovdjur fanns endast en kort period, troligtvis därför att de huvudsakligen hade kindtänder med låga kronor som endast lämpade sig för att tugga mjuka växtdelar. Denna typ av vegetation kan ha varit vanlig i början av eocen (54-38 miljoner år sedan) men nya typer av blomväxter började bli dominanta. Vissa arter kunde då inte anpassa sig utan dog ut.

Hypsodus kan vara det djur som är dagens hovdjurs förfader. Den levde i Nordamerika under eocen. Den var ungefär så stor som en kanin, men hade korta fötter med utbredda tår. Tänderna var anpassade till mjuka växter. Från detta djur härstammar troligen en mycket viktig djurgrupp som kallas för Condylartha. Den gav i sin tur upphov till senare hovdjursgrupper, exempelvis perissodactyla (uddatåiga hovdjur).

De två stora hovdjursgrupperna idag är perissodactyla, artiodactyla (partåiga hovdjur) och elefantdjuren. Dessa grupper följde en något annorlunda utvecklingsväg under tertiär. Perissodactyla omfattade inte bara förfäderna till dagens hästdjur, utan även till djur som den primitiva Paleotherium och den väldiga titanotherium. Dessa djur är dock utdöda idag. De enda djur som överlevde till nutiden är hästdjuren, tapiren och noshörningen.

Artiodactyla fanns i ett litet antal under tertiär, men spreds under miocen (ca 25 miljoner år sedan). Vid denna period uppstod de första egentliga idisslarna. Det hade tidigare funnits kamelliknande djur, men nu utvecklades föregångarna till nötboskap, antiloper, giraffer och hjortar. Dessa kunde bättre utnyttja de väldiga näringsresurserna som fanns på de vidsträckta grässlätterna. De betade inte genom att bita av gräset, utan slet istället av dem mot de undre framtändernas kant. Framtänderna i överkäken ersattes med en hornartad valk som underlättade denna teknik. Magen fick fyra avdelningar och jäsningen av cellulosan började redan i matsmältningskanalens främre del. Tack vare detta kunde idisslarna bättre tillgodogöra sig den nedsvalda födan, men detta på bekostnad av rörligheten. De måste nämligen vara stilla under några timmar för att tekniken ska fungera effektivt.

Bilden på föregående sida visar däggdjurens utvecklingsträd. Den går från de däggdjurslika kräldjuren, av vilka de fyra första grenarna dog ut. Den återstående grenen blev den stam som förgrenat sig till de moderna däggdjuren. Den äldsta kvarvarande grenen, monotrmata eller kloakdjur, är den minst däggdjurslika. Här finns exempelvis näbbdjuret. En av de senast utvecklade grenarna är valarna, de enda däggdjur som helt återgått till vattenlivet.

Giraffen tillhör alltså gruppen artiodactyla. Det som framför allt binder samman denna grupp av djur är att de alla har 2 eller 4 tår. Artiodactyla är sedan vidare uppdelad i mindre grupper:
· Suina: grisar och andra primitiva artiodactyler
· Tylopoda: cameler, lamadjur ochy andra högre utecklade artiodactyler
· Ruminantia: boskap, antiloper, hjortar och giraffer. Dessa är mer avancerade artiodactyler.

Undergrupperna tylopoda och ruminantia är närmre släkt med varandra än vad någon av dem är med suina, de båda går också under namnet neoselenodontia där suina inte ingår. Tidigares räknades tylopoda och ruminantia som samma grupp.

Gruppen ruminantia, eller idisslare, är den största undergruppen inom artiodactyla och innehåller 164 olika arter. Det som kännetecknar och binder samman denna grupp av djur framför allt att de alla har en komplicerad fyra-kammars mage, inga framtänder på övre käken och lång nedbrytningstid av maten. Tack vare att de alla har dessa egen...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Giraffens utveckling

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2000-12-20]   Giraffens utveckling
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=360 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×