Min italienresa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

– Hu, vad kallt det är, sa jag. Jag hade precis klivit ur den varma stinkande bussen efter 35 timmars bussresa. Jag visste att jag var sjuk, men jag kunde inte missa hela årets höjdpunkt. Vi (vårat fotbollslag) hade åkt från lilla Onsala till lilla Rimini. Rimini ligger i nordöstra Italien. Vi var där för att spela en liten fotbollscup, som skulle vara som en liten avslutningsresa för vårat lag.

Efter ca 10 minuters väntan utanför hotellet, där tåg och bilar åkte som dårar så det stank avgaser, fick våra tränare dela in oss i sovgrupper. Vi fick en ledare per sovrum, som skulle se efter nyckeln. Vårat rum låg på den 4:e våningen, så det var ganska mycket att gå. Det var extra jobbigt för mig som var sjuk. När vi kom upp till vårat förhållandevis lilla fyrbäddsrum, med en liten toa med dusch och lite galgar i en garderob. Vi lade in våra kläder i garderoben och när vi hade hittat våra badkläder var det bara att byta om. Vi sprang ner till havet. Det var bara ca 50 meter ner till vattnet och vi sprang i badtofflor förbi alla stora gröna palmer ner mot stranden. Alla bara slängde sig i vattnet när de kom ner till stranden, men jag gick på stranden och huttrade. Till slut gick jag i och känd på vattnet. Det dröjde ett bra tag innan jag doppade mig helt men jag gjorde det i alla fall.

Det var dags för middag på hotellet vid sextiden och det blev pasta med köttfärs. I vanliga fall gillar jag det men nu pillade jag bra lite i maten och sedan gick jag upp på rummet för att lägga mig. Jag somnade nästan direkt men jag väcktes av att mina kompisar kom in i rummet och gapade och skrek. De frågade om jag var med på Chicago (ett kortspel) och det var jag dum som jag var. Jag var så sjuk så jag visste knappt vad jag gjorde och så förlorade hela tiden.

Dagen efter var det dags för våran första match. Det blev vinst där och jag var bara med på uppvärmningen. Efter den insåg jag att jag inte kunde vara med. Jag hostade så mycket att jag inte kunde springa. Efter den var det hem och äta lunch och sova för min del. Jag åt som vanligt nästan ingenting. Mina tränare föreslog varje dag att jag skulle söka upp en läkare men jag ville inte göra det. Jag låg på hotellrummet och åt massa Alvedon och vilade för jag ville bli bra, men jag visste att jag var sjuk så jag sa till mina tränare att det nog skulle vara okej dagen efter. Jag låg på hotellrummet resten av dagen i stort sett. Men på kvällen kände jag mig bättre och hängde med kompisarna på stan på en stund på kvällen men jag gav mig redan vid nio. Alla kompisarna kom hem vid ca 00.30 och väckte mig för att fråga om jag ville vara med och spela kort. Självklart ville jag det, men det gick som kvällen innan då jag förlorade en del.

Den natten kunde jag inte sova någonting i stort sett. Jag väckte också en del andra i mitt rum med min förfärliga hosta. Men dagen kom och jag var lika sjuk som tidigare och våran tränare började tappa tålamodet, men jag gav mig inte. Jag hade ingen lust att söka upp någon läkare i Italien utan jag ville vänta tills jag kom hem till Sverige. Dagen fortsatte precis som de tidigare hade gjort med match, vinst, sova, duscha, spy, hosta, pilla lite i maten och förlust på kortspel sent in på natten.

Så var det även dagen efter och inget förändrades, förutom att jag hade börjat äta lite och att jag började kunna vara ute lite mer.


Men en kväll så kände jag mig ganska bra, så jag gick bort till våra tränare som satt vid ett bord utanför hotellet och sa:
– Jag känner mig lite bättre nu så jag kanske kan spela i morgon. När jag hade sagt det till de så kollade dem bara på varandra och skrattade för de insåg att jag inte kunde göra det. Jag blev trött och gick upp på hotellrummet och nu var det bara tre nätter kvar.

Dagen efter var det dags för en viktig match. Vi skulle möta Montana från Frankrike. Det var här jag skulle spela. Det hade jag bestämt mig för. Uppvärmningen gick inte som jag hade tänkt mig och tränarna fråga var 5: e minut om jag kunde spela. Jag svarade hela tiden att jag kunde, men med viss tvekan. Matchen började och tiden gick. Jag satt på bänken och väntade. När det var tio minuter kvar så sa min tränare till mig att värma upp lite. Då förstod jag att jag skulle få spela på den torra gräsplanen i ca fem minuter i alla fall. När jag väl kom in på planen var det dags att börja springa lite också. Jag sprang med små, korta och försiktiga steg framåt. Men så gick vi bort oss i deras straffområde och så var det bara att försöka springa hemåt också. Då kände jag att jag inte hade på en fotbollsplan att göra vid detta lag, jag sprang allt vad jag kunde men jag halkade bara längre och längre ifrån min motspelare. Några sekunder senare hade min motspelare gjort mål. Det var tur att det inte spelade någon roll för vi vann med 3-1.
Ännu en ganska tidig morgon efter en natts hostande och spottande var det dags att åka till våra föräldrar som bodde tre mil det hotellet som vi bodde på. Det hotellet som dem bodde på låg direkt på stranden. Varje morgon kunde de bara springa rakt i vattnet. Nu fick jag lite tid med mamma och pappa på stranden och alla var i och badade och när mamma kom upp sa hon till mig att jag också skulle bada, men jag ville inte eftersom det var obehagligt. Till slut badade jag och sedan var det dags för lunch. Jag satt som vanligt och tittade rakt ner i maten och sedan sa jag bara rakt ut i matsalen att jag skulle gå upp och lägga mig. När jag kom upp på rummet var det som att någon släckte ljuset, allt blev bara mörkt och sedan vaknade...