Stockholms stad förväntas fram till 2030 öka sin befolkningsmängd med 150 000
nya invånare. Därmed uppkommer behov av att också grannskapsförorterna
expanderar. Kan en relativt kraftig expansion ske i dessa förorter och hur bör
i så fall dess struktur och form att förändras?
Förortsutbyggnaden i Stockholm skedde i en expansiv tid, då det fanns en stark
misstro mot staden som fenomen. Grannskapsförorterna, uppförda från 1940-talet
till mitten av 60-talet, planerades efter ett lantligt ideal, med naturen som
övergripande system där människans behov av vila skulle tillgodoses. Förorten
indelades i separerade grannskapsenheter, där en stark gemenskap förväntades
uppstå. Grannskapet kom dock aldrig att få den starka betydelsen, då
rörligheten i staden och samhället ökade och det sociala nätverket spreds över
ett större geografiskt område. Med en därtill ökad boendestandard tappade
förorten den planerade befolkningsmängden, vilket ledde till att serviceutbudet
minskade. Med de senaste årens fokusering på innerstaden har förorterna fått
utstå kritik, för sin brist på genomströmning och aktiviteter, otrygga miljöer
och långa avstånd. Studier har dock visat att dessa boendemiljöer av de boende
i många fall uppfattas som kvalitativa, med en stor tillgång till grönska och
bra planerade lägenheter.
Hökarängen stod klart i början av 50-talet och Rågsved ett decennium senare.
Dessa förorter är båda belägna i Söderort och har en liknande funktion,
huvudsakligen som boendeorter. Tunnelbanan utgör den starkaste strukturella
kopplingen, medan gator och gångvägar till angränsande områden är relativt få
och oattraktiva. Grannskapsidéerna är väl synliga i Hökarängen, medan
bebyggelsen i Rågsved orienterats efter landskapets formationer och ”det
upplösta rummets principer”.
Grannskapsförorternas perifera struktur är i stort oförändrad sedan dess
tillkomst, trots att regionen och samhället utvecklats relativt kraftigt. Med
en fortsatt expansion av Stockholm, kan grannskapsförorterna förväntas få ett
allt mer centralt läge i regionen, även om de inte kommer spela någon huvudroll
i den. Den nuvarande strukturen med separerade enheter bedömer jag även i
framtiden vara en hållbar uppbyggnad, med hänsyn till rekreationsmöjligheter,
förorternas identitet och den tydliga kopplingen till kollektivtrafik. Därför
bör inte grannskapsförorterna byggas samman. Förorterna bör dock få ett
starkare samband till varandra, med fler förbindelser och en attraktivare
utformning av dessa.
Ny bebyggelse bör koncentreras till förortens viktigaste stråk som löper genom
den. Bebyggelse kring detta stråk/band bör få en urban struktur, med tydliga
offentliga rum och med en blandning av funktioner dit verksamheter och
besöksfunktioner lokaliseras. Vissa av grönytorna kring detta ”centrala band”
tas därmed i anspråk för ny bebyggelse. Grönskan kvarstår emellertid som ett
viktigt element även i de centrala delarna av förorten, då b l a en centralt
belägen park bör anläggas, där grönskan antar en mer definierad och förädlad
form jämfört med de befintliga park- och naturområdena. Denna park kompletterar
förortscentrat som ett tydligt offentligt rum. Vid förändringar och uppförande
av ny bebyggelse i mer perifera lägen av förorten, bör grannskapsenheternas
struktur respekteras. Innerstadens kvarterstypologi bör inte uppföras i
grannskapsförorten. Istället bör solitärer placeras i system, med tydliga
relationer till varandra och med relativt starka gränser mellan offentliga och
privata zoner. Bebyggelsen bör ha en tydlig kontinuitet men också erbjuda
rumsliga variationer.
Förslagen innebär att invånarantalet i Hökarängen kan öka med 25 % och i
Rågsved med 35 %. Med föreslagen utveckling skulle förortens karaktär delvis
förändras, men grannskapsförortens befintliga kvalitéer kvarstår, då ett ...
