Evigheten vi drömde om (Kärleksnovell)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon rättade till simglasögonen och tog ett steg upp på pallen. Publiken tystnade. Hon kände ett pirr genom hela kroppen, som slutade precis innan den höga smällen från startpistolen ljöd genom anläggningen. Hon gled genom vattnet elegant som en delfin, till publikens jubel. Fast hon var alltför koncentrerad på att andas för att höra det.
Det hela var över innan det ens hade börjat. Hon tittade bort mot placeringstavlan och kunde inte undgå att se den jublande publiken framför den. Tittade de mot henne? Hade hon vunnit?
Som från långt avstånd hördes speakern från de knastrande högtalarna: ”Vinnaren på tiden 24:01:27 är Julia Nilsson.”
Hon hade klarat det! Nu var sim-SM nära. Hon klev upp ur poolen, drog av sig badmössan och släppte det långa ljusa håret fritt.

”Julia!”, hördes en välkänd röst bakom henne. Linnéa kom springande med andan i halsen.
”Åh, vad kul! Grattis Julia!”, sa hon.
”Tack”, sa Julia och kramade om Linnéa. Linnéas topp blev våt, men det brydde hon sig inte om nu.
”Nu är det ju jättenära SM”, sa Linnéa glatt. ”Bara en deltävling kvar”.
Julia torkade av sig på sitt vita badlakan och drog på sig sin vindoverall.
”Ska vi gå?”, frågade hon och hängde på sig väskan.

Det var vackert väder med svag bris när de sakta gick hemåt. Körsbärsträden stod i full blom och överallt virvlade små rosa kronblad.
”Hej! Julia, Linnéa!”, sa en röst från gräsmattan bredvid dem. Under ett körsbärsträd i allén satt Lee och Kristoffer och läste något som liknade en läxbok. Helt otroligt i deras fall…
”Hur gick det i tävlingen?”, frågade Lee Julia.
”Jag vann”, sa Julia glatt och log. ”Jag är snart klar för SM.”
”Nej, är det sant? Vad roligt”, utbrast Lee.
Linnéa tittade ner i marken och rodnade när hon såg Kristoffer, som fortfarande låg under trädet på gräsmattan, men vare sig Julia eller de andra märkte något.

Nästa dag i skolan gick Julia fram till Kristoffer där han låg med huvudet mot bänken och halvsov.
”Du”, sa hon. ”Det är något jag skulle vilja prata med dig om. Kan vi träffas vid kullen efter skolan i eftermiddag?”
”Öh”, sa Kristoffer sömnigt. ”Är det viktigt kan du väl bara säga det nu?”. Han gnuggade sig i ögonen.
”Nej”, sa Julia hemlighetsfullt. ”Möt mig klockan fyra vid kullen.”

Efter skolan plockade Kristoffer ihop sina saker och drog av sig överdragströjan. Det var fortfarande mycket varmt, fast klockan redan var över fyra. Han gick skogsstigen som ledde till kullen, men när han kom fram var inte Julia där.
”Jag undrar vad som var så viktigt”, sa han tyst för sig själv och slog sig ner vid den stora aspen som stod mitt på kullen. Han la armarna bakom nacken och slöt ögonen. Den lena vinden lekte med hans korpsvarta hår. Han slog upp ögonen igen.
”Kan det vara så att… Att hon gillar mig?”




Ett lätt prassel hördes från stigen där han kommit ifrån. Han vände blicken ditåt. Där stod Linnéa, med sitt röda, axellånga hår och sina stora gröna ögon.
”Linnéa…”, sa han lite förvånat.
”H-hej”, sa hon tillbaka.
Hon tog några steg mot honom.
”Vad gör du här?”, frågade Kristoffer och reste sig från marken.
”Ehm, Julia sa att…”, stammade hon.
”Jaha, hon kallade hit dig också”, sa han med en suck och slog sig åter igen ned vid stammen.
Linnéa stod tyst kvar på samma ställe.
”Är det första gången du är här?”, frågade Kristoffer Linnéa.
”Ja”, sa hon kort.
”Visst är det ett vackert ställe, va?”, sa han och blickade mot staden och det blå havet där bortom.
”Jag visste…”, började hon. ”Jag visste att detta var ditt favoritställe. Kommer du ihåg första gången vi träffades?”, fortsatte hon och rodnade lite utan att bry sig om det.
”Det var i biblioteket. Du hjälpte mig att få ner en bok från översta hyllan”. Hon tittade ner i marken. ”Jag har tyckt om dig jättemycket sedan dess, snälla gå ut med mig!”
”Linnéa, jag…”, stammade Kristoffer.
”Förlåt!”, sa hon och tog händerna för ansiktet som nu var lika rött som hennes yviga hår.
En tår rullade långsamt ned för hennes kind, men hon torkade snabbt bort den.
”Visst”, sa Kristoffer. ”Jag går gärna ut med dig.”

Senare på kvällen ringde Julia till Kristoffer.
”Hur gick det”, frågade hon när han svarat.
”Uhm, bra…”, svarade Kristoffer och kastade sig på sängen.
”Du…”, sa hon. ”Linnéa är min bästa vän. Jag kommer inte förlåta dig om du sårar eller sviker henne.”
”Nej… Visst.”, svarade Kristoffer kort.

”Julia! Du koncentrerar dig inte!”. Det var hennes tränare. ”Vad har hänt? Senast i förrgår var du jätteladdad och simmade på för allt du orkade. Det verkar som du är här men ändå inte. Är det något som inte är bra? Hela skolan räknar med att du kommer med i SM. Nästa deltävling är ju om bara tre dagar! Du måste komma igång till dess. Gå hem nu och vila upp dig, så ses vi imorgon.”
”Mh, okej”, sa Julia.

Efter skolan dagen därpå gick Kristoffer och Linnéa hem från skolan tillsammans. De sa inget till varandra på en lång stund. Linnéa tittade ner på väskan som hon höll framför sig med båda händerna. Hon drog sakta handen närmare Kristoffer, men ångrade sig och drog snabbt tillbaka den. Kristoffer såg detta, och tittade bort - bara lite grann - men ändå synligt, och stoppade sedan handen i fickan.
”Här ska jag in”, sa Linnéa och pekade åt vänster in på en liten grusväg som såg ut att leda rakt in i skogen.
”Jaha, vi ses imorgon då”, sa Kristoffer.





Nästa dag i skolan fick Kristoffer ett litet kuvert av Lee. När han öppnade det låg där två biobiljetter till en film i helgen.
”Använd dem”, sa Lee, och blinkade med ena ögat åt Kristoffer.
Och så blev det. Kristoffer ringde och bestämde med Linnéa att det skulle träffas på fredagen efter skolan, alltså imorgon.
Dagen därpå stod Linnéa som bestämt under det stora trädet på skolgården efter skoldagens slut. När hon väntat bara några få minuter kom Kristoffer springande mot henne.
”Hej! Jag ska bara hem och lämna väskan, du kan gå i förväg till busshållsplatsen”

Kristoffer sprang hemåt, och när han kom fram var han andfådd. Solen gassade och det var lika varmt som alltid. Han torkade bort svettpärlorna på pannan med ärmen på skjortan och låste upp dörren. Han kastade väskan på en stol i hallen och sprang upp för trappan in på sitt rum. Där på skrivbordet låg biobiljetterna. Han tog dem snabbt och stoppade dem i bröstfickan.
När han kom fram till busshållsplatsen var Linnéa inte där.
”Konstigt”, tänkte han. ”Hon kan ju inte åkt i förväg.”
Han ryckte till lite när en ambulans kom körande med sirenerna på i full fart, för att sedan tvärnita ungefär två hundra meter ner på gatan, mot skolan till. Kristoffer tänkte inte, utan bara rusade mot platsen. En stor samling människor hade samlats kring något där. Ambulansmännen rullade fram båren.
”Nej, det kan inte vara sant!”, tänkte han och knuffade sig panikartat fram genom folkmassan.
Och där låg hon. Med det vackra ansiktet mot marken och med blod som tjorvat ihop hennes röda hår till tjocka tofsar.
”Nej!”, skrek Kristoffer förtvivlat. ”Vad har hänt? Kan någon säga vad som hänt?”
”J-jag kunde inte… Hon… Jag hann inte bromsa… Hon sprang rakt ut i vägen”, sa en man bakom honom. Han höll händerna hårt för tinningarna och kinderna. Hans glasögon var krossade där han hade dem hängandes runt halsen. Det blödde ymnigt från ett sår i pannan.
”Hon har puls och andas!”, skrek den ena ambulansföraren till den andra. ”Vi tar in henne.”
”Jag följer med”, sa Kristoffer bestämt och hjälpte männen att få upp kroppen på båren.

”Hon kanske inte kommer vakna.” Orden ekade i Kristoffers huvud. Vadå inte vakna?
”Va-vad menar ni?”, frågade han dumt.
”Hon ligger i koma. Hon lever, men ligger i respirator. Det är mycket oklart om hon någonsin kommer vakna upp igen”, sa operationssköterskan.
Det blev för mycket för Kristoffer. Han satte sig tungt ned på den hårda bänken utanför operationssalen. Han lutade huvudet mot sina knän och höll armarna över nacken. Han stirrade med tomma ögon rakt ned i marken.
Då kom Lee och Julia springande. Med gråten i halsen berättade Kristoffer för dem om vad som hade hänt. Julia kramade om honom. De grät båda två.
”Kom, vi går hem”, sa Julia och tittade in genom det avlånga fönstret i dörren till operationssalen.

De följande dagarna, veckorna och månaderna gick de tillsammans till sjukhuset, för att till sin besvikelse se att hon inte hade vaknat. De hade börjat ge upp, och någon förbättring kunde inte ses.
Det var en kall höstdag, ungefär tre månader efter olyckan. Blad i olika färger och nyanser låg klistrade mot marken och träden var kala. De små vattenpölarna här och där på asfaltvägen hade nästan frusit till is. Julia och Kristoffer gick långsamt hem från skolan. Det var redan mörkt, fastän klockan inte ens var fem.
De sa inget till varandra på en lång stund. Kristoffer hade händerna i fickan, och den stickade mössan neddragen över pannan.
”Saknar du henne mycket?”, frågade Julia plötsligt. Hon hade en lång grön kappa och en stickad mössa med lappar för öronen. Vinden drog och slet i det ljusa långa håret som hängde fritt utmed ryggen.
”Jag vet inte”, sa Kristoffer. ”Jag tyckte om henne väldigt mycket, men jag kände henne inte som du.”
”Hon var min allra bästa vän, sen vi började på gymnasiet är hon den enda tjej jag har umgåtts med. Jag har inte låtit någon annan än hon och du komma mig nära.”, sa Julia och kröp ner med hakan innanför kappan.
De hade kommit fram till vägskälet där de skulle skiljas. De stannade till lite.
”Har du något speciellt att göra idag?”, frågade Julia Kristoffer lite försiktigt.
”Nej, jag tror inte det. Jag borde kanske plugga, men det kan vänta.”, svarade Kristoffer och drog ned mössan ännu längre.
”Vad bra, du kanske har lust att komma över senare?”, frågade hon. ”Det är min tur att laga mat idag. Det är bara min lillasyster och jag hemma, så om du har lust kan du ju komma över på middag.”, sa Julia
”Det låter bra. Jag ska bara hem och ta en dusch, så kommer jag sen”, sa Kristoffer och slängde upp sin väska på ryggen.
”Mm, bra”, svarade Julia och började gå åt sitt håll. ”Vi ses senare då.”

Kristoffer steg upp på trappen till lägenheten där Julia bodde, och ringde på. Ett duns som om någon tappade något hördes ut, och sedan öppnades dörren. Där stod Julia, och framför henne på golvet låg en plåt, halvt fylld med potatisklyftor. Resten av klyftorna låt utspridda på hallgolvet.
”Helvete!”, utbrast Julia. ”Åh, vad klantig jag är!”
De skrattade tillsammans och började sedan plocka upp potatisen från golvet. Julia stod på knä, och hennes hår nådde ner i golvet. Kristoffer såg hennes ansikte tydligt när hon tog bort håret från ögonen och strök bak det bakom öronen. Hon var väldigt söt, och Kristoffer bara satt där på golvet och tittade på henne när hon frenetiskt plockade upp de små potatisklyftorna från det nytvättade golvet. När de var klara med det gick de mot köket. Där vid diskbänken stod hennes lillesyster och diskade ur en kastrull. Hon kunde vara runt tolv år, och hon hade precis samma ansiktsdrag som Julia, fastän hon var fem år yngre.

”Tack för maten Julia”, sa Kristoffer nöjt och sträckte lite på sig.
”Ingen orsak, det var roligt att du kom tycker jag”, sa Julia och började plocka bort från bordet. Kristoffer hjälpte till med ett leende, han hade aldrig ätit med någon tjej förut, det var en väldigt speciell känsla. Inte ens han och Linnéa hade gått ut… När han tänkte på det stelnade plötsligt leendet. Han hade nog fortfarande känslor för henne.
”Tänker du mycket på henne fortfarande”, frågade Julia som verkade veta vad Kristoffer tänkte på.
”Nej, faktiskt inte, men det kommer tillbaka lite då och då”, svarade han. ”Du då? Du kände henne bättre än jag.”
De stod fortfarande i köket. Julia höll i en kastrull med ena hand...