Slaget vid Verdunne

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

1 Introduktion

I två dagar har jag befunnit mig i skyttegravarna i Första Världskrigets Frankrike. I två dagar har jag har varit Paul Bäumer, 19 år. Jag har andats den krutdoftande luften, jag har hukat mig för krypartilleri, jag har känt smaken av jord i min mun där jag legat nedtryckt mellan gravarna, jag har gömt mig i likkistor, andats gaser som kunnat förbränna lungorna på mig, jag har räknat timmarna tills tiden vid fronten är slut otaliga gånger, jag har dödat fiender, jag har flytt, jag har sett och känt mina kamrater ryckas ifrån mig, Jag har hört spärrelden som hållit mig vaken varje natt, drivit mig till vansinne, sett hur dimmorna på natten krupit längs de milslånga skyttegravarna upplysta av franskt artilleri, jag har känt den stora tomheten inom mig, känt hur apatin slukat mig till intigheten, jag har känt blodsmaken i min mun, jag har känt min kropp fläckas upp av granatsplitter… jag har dött…

1.1. Syfte

Att skriva om ett slag som ägde rum för nästan 90 år sedan kan tyckas, av en icke historieintresserad, som ett befängt företag men faktum är att även om det inträffade för så länge sedan och dess effekter redan för länge sedan ebbat ut är slaget vid Verdun något som är värt en extra inblick. Vem kan t.ex. undgå att höja på ögonbrynen när man nämner att det var ett av de värsta och största slagen i historien? Syftet för mig är att lyfta fram en klar överblick över slagets olika skeenden utan detaljer men också att lyfta fram en känsla för kriget i och med att jämföra det med boken ”På Västfronten Intet Nytt”. För att ytterligare framkalla en känsla kommer också citat att finnas med från soldater som kämpade under första världskriget . Slutligen kommer det också att innehålla egna tanker från min egen upplevelse av Verdun och dess slagfält.

1.2. Metod

Under arbetets gång kommer jag i huvudsak att använda mig av enbart två källor för att i största möjliga mån begränsa arbetet. Den första boken är ”På Västfronten Intet Nytt” av E.M. Remarque och den andra är ett slags lexikon över militärhistoria som heter ”The Oxford Companion to Military History” av Richard Holmes. I källkritiken och analysen kommer jag senare att jämföra dessa två böckers beskrivningar av slaget så gott det går, detta för att se om de skiljer sig i sina uppgifter. Ingen av böckerna är hängivna åt onödiga detaljer och är högst trovärdiga källor.

1.3. Frågeställningar

1 Vad föranledde slaget vid Verdun och hur såg det ut? Vilka fronter fanns?
2 Vilka konsekvenser fick det för sin tid? – Spelade dess utgång någon roll för krigets slutgiltiga utgång eller var bara uttrycket ”I Verdun kommer krigets utgång beseglas” en myt? Om – varför? Om inte – varför?


1.4. Källkritik

Att studera f: a VK utan att läsa ”På Västfronten Intet Nytt” är som att skriva ett arbete om andra världskriget utan att nämna Hitler. Informationen blir för alltid ofullständig.

När man läser en vanlig faktabok får du en distanserad bild av det som hänt där du själv är en betraktare som med en ytterst begränsad blick beskådar dramat utan att själv vara delaktig. I och med ”På Västfronten Intet Nytt” öppnas dina ögon så till den grad att du inte bara ser på, du är själv med. I alla sanning har jag varit i skyttegravarna i Frankrike och känt smaken av jord i min mun efter att jag lagt boken på hyllan trots att det är mer än sjuttio år innan jag föddes som det hela hände. Det handlar inte om en övernaturlig fantasiförmåga eller en resa tillbaka i tiden som HG Wells skrev om. Allt man kan förklara är att man har varit där. Man har bara svepts med. Det är inte konstigare än så. Jag har varit Paul Bäumer…
Huruvida Remarques information är trovärdig kan jag tyvärr inte svara på för han är aldrig särskilt detaljerad. Var han i krig själv eller skrev han boken med hjälp av andras berättelser om kriget? Sådant vet jag inte och ärligt talt så spelar det ingen egentligen ingen roll. Allt jag kan säga är att han på något sätt klarar av att skriva en bok där han förmedlar större förståelse för krigets fasor i några få meningar än vad Leo Tolstoy klarar av i hela Krig och Fred. Lyssna bara på det här: ”Ännu en natt. Nu har vi blivit förslöade av spänningen. Det är en outhärdlig spänning, som skrapar likt en naggad kniv längs ryggraden. Benen vill inte bära en längre, händerna darrar, kroppen är bara en tunn hud över mödosamt undertryckt vansinne, över ett lurande vrål utan slut. Vi har inget kött och inga muskler längre, vi vågar inte se på varandra av fruktan för något oberäkneligt, Så pressar vi samman läpparna – det går över – det kommer att gå över – kanske klarar vi oss ”. ”Som skrapar likt en naggad kniv längs med ryggraden…” kan du känna det? Vad får du för bilder i ditt huvud? Fylls de inte av bilder på smutsiga soldater som sitter tätt ihop klämda i en liten bunker och lyssnar på det ständiga mullret från artilleriet? Soldater vars ögon är utmattade och vaksamma som ett djurs? Kan du höra och känna den där kniven…?

När jag började arbetet hade jag en vilja att så småningom jämföra ”The Oxford Companion to Military History” med ”På Västfronten Intet Nytt” men efter att ha läst båda måste jag tyvärr tillkännage att detta är omöjligt. Som jag tidigare nämnt är Remarques bok aldrig detaljerad om var Paul befinner sig. Miljöbeskrivningarna är aldrig heller bra beskrivna och detta behövs egentligen inte för du förstår ändå. Dessutom, att beskriva hur en skyttegrav skiljer sig från en annan är inte speciellt lockande att läsa om. De båda böckerna är så olika som något kan bli trots att de handlar om samma saker. Holmes bok erbjuder en detaljerad överblick där Remarque saknar den och där man i Remarques bok får reda på att han befinner sig i Frankrike någonstans och besöker några franska flickor får man veta att det var kronprins Wilhelm av Preussen som ledde den armé som lejdes för att krossa Verdun. Helt enkelt är de så totalt olika att de inte går att jämföra!

Jag har läst mycket i mitt liv, alla sorter, från både Astrid Lindgrens ”Rasmus på Luffen” till Stephen Kings ”Det”. Framför allt har jag dock läst krigsromaner som t.ex. ”Den Tunna Röda Linjen”, ”Och Jorden Färgas Röd” samt ”Himmel & Jord”. Alla är de speciella och fantastiskt bra men de kommer inte ens i närheten av ”På Västfronten Intet Nytt”. De saknar känslan. På knappa 240 sidor lär du känna en person du sörjer som en förlorad vän när boken är slut. Så länge jag har mitt minne i behåll kommer jag att minnas honom, min vän och kamrat. Och det kanske konstigaste är att den fortfarande är så aktuell. Vilken soldat har väl aldrig, i mitten av ett vansinnigt krig känt känslan som han beskriver gång på gång; oförståelsen och det undertryckta vansinnet? Läs den! Snälla läs den!


2 Bakgrund

”En order har gjort dessa människor till våra fiender; en order skulle kunna förvandla dem till våra vänner. På ett bord någonstans har ett dokument undertecknats av några personer som ingen av oss känner och under år är det vårt högsta mål att utföra sådana handlingar som annars är föremål för världens förakt och utsatta för dess strängaste straff. Vem kan väl då förstå det hela/…/”
E.M. Remarque – ”På Västfronten Intet Nytt” s 162

Åren 1914-18 befann sig Europa och världen i krig. Det Första Kriget som först började med ”Skotten i Sarajevo” och mördandet av kronprins Frans Ferdinand av Österrike och hans gemål kommer för all framtid minnas som ett av de smutsigaste och grymmaste krigen i mänsklighetens historia. Det var ett krig som kom att avgöras i skyttegravarna av miljoner män som aldrig visste vad de kämpade och dog för. Kanske var det också ett av de mest värdelösa krigen som någonsin utkämpats då resultaten egentligen inte betydde något alls . På alla sätt var det ett krig präglat av industrialismen som bidragit med effektivare vapen. Det var här de första automatiserade vapnen uppkom och det var också här som världen för första gången kunde skåda flygräder och stridsvagnar. Vad för effekter det första världskriget fick är det få som vet förutom att det genom freden i Versailles 1918 bidrog indirekt till andra världskrigets början . Vissa historiker menar t.o.m. att första och andra världskriget egentligen var ett och samma krig. Det upphörde egentligen inte förrän den slutgiltiga freden i september 45´då Japan kapitulerade efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Egentligen, menar man, tog kriget bara en paus bara för att ta vid igen där det tidigare tagit ”slut”.

Båda krigen hade egentligen många saker gemensamt men ett av de starkaste dragen är att de kom att avgöras på Östfronten. Återigen gjorde man misstaget som så många gjort tidigare och man försökte invadera Ryssland. Båda gångerna med samma resultat då man tillslut dukade under för den ryska vintern och därmed avgjorde krigets utgång. Många var striderna under första VK men kanske stod ändå de hårdaste slagen på västfronten och på slagfälten utanför Verdun och Somme. På dem kom många mäns öde att avgöras och fortfarande idag, nästan 90 år senare kan man se spåren efter krigets fasor. Dessa slagfält kommer också att för all framtid symbolisera det första VK på ett sätt som ingen annan plats kan och kanske var de avgörande för krigets utgång på sitt eget sätt. Ett krig måste vinnas på alla fronter för att vara framgångsrikt och när Tyskland började förlora kriget på västfronten var krigets utgång en gång för alla beseglat. Man tvingades retirera från det erövrade Elsass och Lothringen och tillslut helt ge upp dem vilket var ett stort bakslag för Tyskland. Det bakslaget slog ut deras självförtroende om att kunna vinna kriget. En av de platser där striderna stod som hårdast och spärrelden ekade mest över de mjuka gröna kullarna var Verdun. Här fanns flera fort som Tyskland upprättat och som man försökte hålla ända in i det sista men som man ändå tillslut förlorade. Aldrig hade världen förr skådat strider med sådan hetta som dem som utkämpades där och världen kunde beskåda den slutgiltiga begravningen av glorian som alltid omgett de ärorika krigen. Helt plötsligt framträdde krig med en fasa och inte med hjältemod. En ny era hade börjat.


3 Resultat

“Who is there that has known and seen that can say victory is worth even one of these?”

Slaget vid Verdun anses av många vara det mest fruktansvärda slag som denna jord någonsin har skådat. Dess omfattning, grymhet, dödsoffer och sårade överträffar allt vad tidigare inträffat och mer än något annat visar den på det vansinne, den frenesi och den meningslöshet som präglade det hela första världskriget. Den slutgiltiga listan för dödade och saknade skulle komma att lyda på över 700 000 man, värre än något av det senare världskrigets dödade i strid på en så kort tid. Men vad handlade det om? Varför Verdun? Vad dog alla dessa män för i de smutsiga dikena?


3.1. ”Det Stora Kriget kommer att Avgöras i Verdun!”

1916 var det år då världen trodde att det stora kriget skulle komma att avgöras. Efter två års tid hade kriget utvecklats till ett krig som utkämpades i skyttegravarna runtom i Europa och man hade kommit till en punkt där man snart kunde börja skönja det man då trodde skulle vara slutet för endera av nationerna. I Tyskland hette det att kriget skulle komma att avgöras i Verdun och därför lade man in sin största offensiv på just den platsen. Dess läge betydde mycket för en fortsatt inmarsch i Frankrike och Verdun bedömdes som den svaga eller felande länken i det franska försvaret. I och med en vinst i Verdun skulle man snart ha kontroll över den stora vägen mot Paris och när Frankrike föll skulle även dess allierade, England falla i snabb följd. Den store tyske generalen Erich von Falkenhayn menade att när man attackerade Verdun och dess fort skulle fransmännen bli tvungna att slänga in allt de hade och tillslut lida så stora nederlag i sitt försvar mot den överlägsna kejserliga armén att de skulle ”weißblöden” eller blöda ihjäl. Så, efter ett misslyckat försök att attackera sent på hösten 1915 blåser Falkenhayn till attack den 26 februari 1916. Den stora armén leds av kronprins Wilhelm av Preussen och till en början gick all precis som man förväntat sig. Meter för meter faller under tyskarna där de drar fram och man gör framsteg nästan överallt. Det dröjer inte länge förrän man står vid porten till det största och starkaste fortet Dounmont som man efter några dagars häftiga strider intar den 25 februari. Det var ett hårt slag för Fransmännen som tillslut tvingads till reträtt . Den tyska armén är nu uttröttad och inga genombrott sker på månader. Mat finns inte längre och ransonerna halveras. Dessutom finns ytterligare ett stort hinder innan man når Verdun och därmed Bar-le-Duc , den väg som leder till Paris; floden Mause. Under månader kämpar man och slår till mot olika punkter men det franska försvaret är och förblir intakt. I April når man en tillfällig framgång då man slår till på båda sidorna om flodbankerna och Mort Homme och berg 304 intas men fortfarande saknas det där riktiga genombrottet. Samtidigt pågår också ett nytt krig i luften och artilleriobservation visar sig bli allt viktigare. Tillslut vinner Frankrike herraväldet över luften. Tysklands förluster är nu så stora att kronprinsen skulle ha avbrutit anfallet om han inte tvingats att fortsätta. Desperat genomför man fler och fler attacker och den 7:de juli intas Fort Voux efter ett heroiskt försvar. Tillslut faller även fort Souvill inom synhåll för Verdun men bara för stunden. Man är för utmattad och tillslut tvingas man avbryta operationen med följden at general Falkenhayn tvingas avgå. Samma höst intas den förlorade marken av fransmännen och och den 24 oktober faller Douanmont. Efter ett halvt års stridande i skyttegravar kring Verdun är mer än 700 000 man döda eller saknade i strid .


Avslutande till Resultat

”Calm fell. From Heaven destilled a clemency;
There was peace om earth and silence in the sky;
Some could, some could not, shake off the misery;
The sinisters spirit sneered: “It had to be!”
And again the Spirit of Pity whispered: “Why?”

Thomas Hurdy

Reserverat för resultat – kanske kommer ytterligare ett kapitel om ”På Västfronten Intet Nytt” tillkomma

4 Analys

” If the stones would could talk and could repeat what they have witnessed, and the thoughts they had read on dying men’s faces, I wonder if there would ever be any wars”

- Alan Brooke
France 1919

Verdun 88 år senare…m

Tystnaden är fullkomlig… själva luften man andas vittnar fortfarande om striderna som pågick här. Blundar man kan man förnimma skriken av dem som dör runt omkring en. I Verdun har såren efter kriget inte läkts. De finns fortfarande kvar. Likt spöken stryker de sig mot ens själ och gör sig påminda om det fruktansvärda som en gång hände här. Man kan känna den outsägliga smärtan som finns i marken för marken har inte glömt. Den är bucklig, bucklig av de granater som exploderade här, bucklig av männens spadar som en gång skyfflade den svarta jorden till skyttegravar. Under en ligger säkerligen fortfarande skelett av män som drog sina sista andetag här… allt är spöklikt…

Jag går nedför en kulle. När jag kommit ned tittar jag mig omkring och ser en vägg av tegel resa sig. Den är till hälften övervuxen av torrt gräs men på ytan kan man se tusentals märken. ”Skotthål” tänker jag och drar med handen över dem. Jag darrar när jag tänker på vilken historia som kan gömma sig här. De är ärr efter ett förflutet som aldrig borde ha inträffat. ”Kanske ställdes fångar upp mot just den här väggen och sköts till döds av sina erövrare.” Ytterligare ett spöke från det förflutna stryker förbi mig och plötsligt vänder jag om och skyndar därifrån, rädd för att vara kvar ens en sekund till. ”Här är allt dött” tänker jag. Det är sen vår men ingen vår kan någonsin vara såhär tyst. Allt som hörs är vinden som viner kring kullarna. Inga fåglar, inga insekter, inget liv. Allt som lever i Verdunne är gräset som idag ligger som ett täcke över det milsvida slagfältet där en gång miljoner män dog. Det är en grav. En plats där endast döden andas.

Vi går ned i ett fort . Runt omkring oss droppar vatten. Ingen yttrar ett ord. Bara våra steg smattrar mot golvet och till och med det känns som en inkräktning på tystnaden som har sitt rike här. Det är kallt och fuktigt. Utanför, över Verdunnes slagfält lyser solen och det är varmt men här är det kallt och mörkt som på natten. Lysrör uppsatta i taket belyser svagt vår väg. ”Jag vill ut!” tänker mitt hjärta panikslaget. ”Kan inte andas här inne!” Jag tvingar mig själv vidare. Tittar in i rum där människor sov tätt ihop tryckta på träbritsar. Drar man handen över det gamla träet får man genast stickor i fingrarna och man tänker återigen vilket helvete det måste har varit här. Inom mig hör jag ljuden från striderna utanför och livet och rörelsen utifrån korridoren där tunga fötter springer fram och tillbaka. Jag träder ut igen från sovsalen och fortsätter längs med korridoren, nästan förvånad över att inte se några militärer rusa förbi. Jag yttrar inte ett ord under hela vistelsen där, inte för att jag inte vill utan helt enkelt därför att jag inte kan. Hjärtat känns så tungt, så tungt och för första gången kan jag förstå hur det måste ha varit där för nästan 90 år sedan. Det är en stämning som kväver en. Den finns överallt, i luften man andas, i fukten som bildar pärlor på min panna. Den tränger in en ens själ och tar den i besittning. ”För alltid kommer jag att bära den här upplevelsen med mig” tänker jag där jag sakta fortsätter längs med den smala korridoren. Från ett hål i det höga taket strilar dagsljuset in men det hör inte hemma här. Inte ens det kan hela den skräck som fortfarande har sitt välde härnere, under marken… Här Bor Mörkret… Här Härskar Döden…

Snart kommer jag fram till skyttevärnet. Genom små gluggar kan man se hela landskapet öppna sig. Gröna fält så långt som ögat kan nå. Bakom mig står kanoner. Jag lägger mig hand på en av dem och huttrar när jag uppfattar kylan. De är döda ting, uppfunna av människor för att döda andra människor. Det sjuka i krigets fasor slår mig och jag tänker på hur meningslöst allt egentligen måste ha tett sig. Vad dog de för? Vad led de för? V...