Spökhuset

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var första dagen på sommarlovet och jag och mina kompisar hade planerat vad vi skulle gör i flera veckor. Det fanns inget som kunde hindra oss, vi hade verkligen bestämt oss för att sova över i det öde huset djupt inne i skogen. Vissa sa att det spökade där, men vi skulle minsann visa dem att vi inte var rädda för någonting. För det finns inga spöken, det var vi helt säkra på. Aldrig trodde jag att vi skulle ha så fel.

Jag minns så väl de där dagarna i spökhuset. Först trodde vi att vi hade inbillat oss allt, för att det är lätt att man inbillar sig saker i ett öde hus mitt inne i skogen. Fast ju mer jag tänker på det desto mer är jag säker på att det verkligen finns något där. Något som inte är som du och jag, utan något helt annat, men jag kan inte förstå vad. Det övergår mitt förstånd och jag tror att jag aldrig kommer få veta vad som verkligen händer eller hände i det huset. Varför det är något övernaturligt som sker just där. En sak är i alla fall säker: jag kommer aldrig att sätta min fot i det där huset något mer. Det finns något där som inte vill ha sällskap och jag tror det är bäst att vi lämner den eller det i fred. Fast jag tänker nu i alla fall berätta vad som hände oss där ute, i spökhuset.

Jag och mina två kompisar, Nina och Izabelle, hade hört massvis av historier om huset som låg djupt inne i skogen där vi bodde. Att det spökade där inne trodde vi absolut inte på, så den här sommaren skulle vi spendera en vecka i huset. Bara för att bevisa att det som sades var helt fel. Vi hade packat i flera dagar och var nu beredda på att ge oss i väg.

När vi lämnade bebyggelsen bakom oss var vi glada, vi var så säkra på att det skulle bli jättekul att få bo i ett hus helt själva utan några föräldrar som sa vad vi fick och inte fick göra. Vi vandrade längst stigarna i skogen och när vi gått i några timmar fick vi syn på huset. Det låg i en glänta med en liten bäck bakom sig. Solen glittrade i bäcken och luften var ljumen. Vi tyckte att det var jättevackert och förstod minsann inte att det fanns några spökhistorier om det. För ett sådant fint hus kan det inte spöka i tyckte vi.

När vi hade inspekterat utsidan gick vi in. Det var en unken doft som slog emot oss och vi bestämde oss genast för att lämna dörren öppen. Vi undersökte rummen en och en.
Jag ville undersöka övervåningen så jag gick bort till trappan. När jag satte ner foten på det första trappsteget hörde jag ett hjärtskärande skrik. Jag vände mig om direkt och såg Nina komma springandes mot mig.
-Vad är det? frågade jag. Vi kanske hade haft fel om huset, det kanske verkligen spökade där, for igenom mitt huvud.
-En, det var en, stammade Nina.
-Vad då?
-En råtta, en stor, fet äcklig råtta.
-Åh, du behöver väl inte skrämmas så för det, sa jag och suckade.
-Men du vet att jag är livrädd för råttor.
-Ja, det vet jag. Vi får ta bort den sedan, sa jag lugnt. Nu om du ursäktar vill jag se hur övervåningen ser ut.

Nina muttrade lite för sig själv, men gick sin väg. Jag vände mig åter till trappan och började långsamt gå uppför den. Det knarrade och jag hörde vinden vina ovanför huvudet på mig. När jag närmade mig det sista trappsteget kände jag hur mitt hjärta bankade allt snabbare. Tänk om det fanns något där uppe. En död människa eller något linande. Man kan ju aldrig veta vad som väntar en. Trots dessa tankar fortsatte jag att gå uppåt. Jag ville bevisa för mig själv att jag inte var någon fegis.

När jag hade kommit upp upptäckte jag var vinden kom ifrån. Det var ett fönster som var trasigt och jag tänkte att vi skulle bli tvungna att laga det om vi inte ville frysa ihjäl. Då visste jag inte att jag nästan skulle bli ihjälskrämd i stället. Jag gick fram till fönstret och såg på utsikten. Det enda man kunde se var bäcken och massor av träd. Fast det var något som inte riktigt stämde. Trots den vackra utsikten fick jag kalla kårar. Jag svepte snabbt med blicken över alla träden. Då tyckte jag att jag såg något underligt. Det såg ut som om det hängde något i ett av träden, det påminde mig om ett kors. Fast när jag drog tillbaka blicken på trädet fanns det inget där. Det måste ha varit en inbillning. Säkert skuggorna som spelade mig ett spratt, tänkte jag. Därför ägnade jag det inte mer tankar utan gick bort från fönstret. Jag undersökte rummen på övervåningen och lade inte märke till något konstigt. Därför gick jag nerför trapporna för att leta efter Nina och Izabelle. Då jag plötsligt hörde något konstigt ljud uppifrån. Hade de gått upp utan att jag hade märkt det? Jag bestämde mig därför att gå upp igen för att se efter. Fast när jag kom upp var det helt tyst, så jag gick runt i rummen, men såg ingen. Då när jag var på väg ner uppenbarade sig en skepnad. Jag gömde mig bakom ett skåp och såg hur figuren sakta började gå nerför trappan. Den var nästan helt genomskinlig, men jag tyckte att det såg ut som en gammal man. Plötsligt försvann mannen eller jag föredrar att säga det, då jag inte är helt säker på vad det var jag såg. Jag smög försiktigt fram från mitt gömställe med hjärtat i halsgropen. Vad var det jag hade sett egentligen? tänkte jag, var det en man eller hade jag ens sett något? Det kanske var det dunkla ljuset som hade spelat mig ett spratt.

Under den tid som återstod av dagen hände inget speciellt. Jag såg inte några konstiga saker och mina vänner nämnde inte att de sett något underligt. Därför ansåg jag att det inte fanns någon anledning att skrämma upp dem i onödan och berättade inte vad jag hade sett. Jag kanske inte ens hade sett något.

Det som skrämde oss mest hände den tredje dagen. Det började med att vi hörde fotsteg utanför huset och sedan hörde vi en röst. Den var ganska otydlig i början, men sedan blev den allt starkare och tillslut lät det som om någon skrek i en megafon. Först tyckte vi att det inte lät som ord, fast efter ett ögonblick hörde vi tydligt vad det var den skrek. Den skrek mördare gång på gång. Vi fick panik och sprang upp till övervåningen. När vi hade kommit upp fann vi blod på golvet och en bok. Jag tog upp boken och slog upp första sidan. Det var en dagbok, den var daterad 1870 och på andra sidan var det en bild på en gammal man. Jag kom då att tänka på figuren jag sett några dagar tidigare och blev med ens säker på att det var han jag sett.

Plötsligt upphörde sk...