Gulags uppkomst

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sammanfattning

Gulag var den myndighet i 1900-talets första halva som, med facit i hand, kan räknas som den största organiserade koncentrationslägerinstitutionen. Det jag koncentrerar mig på i min uppsats är främst hur det hela kunde uppstå, vad den historiska bakgrunden bakom det hela var, och vilka krafter som låg bakom den process som med tiden kom att bli något världen aldrig förut skådat. Jag koncentrerar mig mer på Lenin än Stalin, eftersom att Stalin ”bara” utvecklade Gulag till vad det senare kom att bli, medan Lenin och bolsjevikerna vid hans sida skapade själva institutionen.

Jag börjar med en genomgång av Rysslands historia – från svenska vikingars handelsresor i österled till bolsjevikernas statskupp 1917. Sedan koncentrerar jag mig på oktoberrevolutionen, när bolsjevikerna tar makten från den tillfälliga regeringen och snuvar de andra partierna på makten. Sedan behandlar jag vägen från november 1917 (dagens tideräkning) till det som i dag ofta räknas som Gulags första läger 1923 – på Solovetskijöarna..


Inledning

Så var det dags – en uppsats i historia! Valet av ämnesområde var inte alltför svårt för mig – efter att ha trevat mellan att skriva släkthistoria, med risk för faktabrist, började jag fundera över vad jag egentligen vill lära mig något om. Jag har alltid intresserat mig för kommunismens brott mot mänskligheten, och svurit högt över att man aldrig riktigt lärt sig något om Gulag. Om fler människor dog i Gulag än i Hitlers Tyskland, varför vet jag då så lite om detta? De personer jag frågat har alltid antingen avfärdat det med ”Jag vet så lite om det där!” eller kanske till och med ”Vad är det?” Och om de kunnat svara har de svarat ”Sovjets koncentrationsläger under Lenin och Stalin”. Ungefär så lite har vuxna svenska medborgare kunnat om denna för mig så självklart viktiga historiska händelse.

Hur som helst, Gulag var den myndighet i före detta Sovjet, som verkade mellan 1919 och 1991, då Sovjetimperiet föll samman. Efter oktoberrevolutionen 1917, då bolsjevikerna tog makten och Vladimir Lenin blev ledare för Sovjet, tvingades man till åtgärder som alla med ambitionen att ensamma styra över en stat tvingas till. Eftersom att det alltid förekommer meningsskiljaktigheter – människor drar åt olika håll – så stod de bolsjevikiska ledarna inför ett val. Antingen skulle man försöka övertala folket att deras sätt att styra landet på är bra, eller så väljer man den enkla vägen – att tysta alla meningsskiljaktigheter - de som sticker ut – ”avfällingarna”. Man valde den enkla vägen. De enorma arresteringsvågor som följde av de nya brottslingarna av värsta sort – de politiska alltså – förde problem med sig. Vart skulle man göra av alla? Hur skulle man göra för att kontrollera dem? Svaret blev: Gulag.

Fram tills hans död 1924 kom Lenin att utveckla Gulag från grundstadiet. När Stalin tog makten efter hans död utvecklades Gulag till den enorma organiserade lägerverksamheten som många än i dag har svårt att föreställa sig.

Att miljontals människor slavarbetade under Gulag vet vi. Att miljontals människor aldrig kom ur lägren med livet i behåll vet vi. Men hur kunde detta hända? I revolutionärsocialismens - kommunismens – ”solidariska” och ”jämlika” anda, hur kunde det hända? Eller var det som Lenin själv uttryckte det, att detta ondo blott kunde komma från ”sabotörerna, parasiterna, spekulatörerna, de vita officerarna, prästerna och de borgerliga kapitalisterna”, men framför allt de som räknades som avfällingar, de politiska motståndarna?

I historien kan man alltid hitta tidiga tecken, liknande händelser etc. som går att likna vid Gulag och koncentrations- eller arbetsläger. Tsarer genom tiderna har använt bl.a. Sibirien till arbetsläger för brottslingar. Jag har dock valt att koncentrera mig på den röda terrorn, bolsjevikernas röda terror, som alltså började bara månader efter att man tagit makten.

Stalins brott, tyranni och terrorvälde lämnar jag åt någon annan att utforska. Hur många människor som stupade i krig, svält eller av arbete lämnar jag åt någon annan att utforska. Hur livet var i lägren lämnar jag åt någon annan att utforska.

Det här är sagan om uppkomsten till Gulag.
Problemformulering
Det jag vill få reda på och undersöka under mitt uppsatsarbete är:
• Vilka krafter låg bakom Gulags uppkomst och utveckling?
• Vilka krafter skapade terrorn – människa eller rentav system?
• Levde en sovjetmedborgare i det klasslösa samhället, enligt Marx modell?
• Hur fungerade fördelningspolitiken i praktiken?
• Kan man jämföra Hitler och Stalins skäl till läger av olika slag, och i sådana fall: Vad utmärkte de båda?


Syfte

Syftet med uppsatsen är att stilla min nyfikenhet och bilda mig om en för mig mycket intressant och alltför outforskad del av historien – Sovjets allra svartaste sidor.


Metod

Efter att ha sökt på Internet efter källor fann jag att de som fanns inte tillfredsställde mina behov. De informationsdatabaser som jag fann var dels på engelska och dels var för dåligt anpassade att ge svar på mina frågeställningar. Eftersom att alla arkiv från KGB och regeringen från sovjettiden länge hållits hemliga, och många än i dag är det, är det svårt att finna goda källor. Dock finns det lyckligtvis personer som ägnat enorm tid åt efterforskningar på plats i Ryssland. Den nya boken för 2004 – Anna Applebaums ”Gulag”, inköpte jag för att få en god faktabas. Följaktligen valde jag att ge mig hän dels Gulag-boken, och dels de böcker som skolans bibliotek har att erbjuda, något som med facit i hand har räckt med råge.


Resultat

Rysslands historia i korthet
Novgorod och Kiev blev på 800-talet centrum för svenska vikingar, som bedrev mycket handel i österled. De ”ryska” besuttna såg upp till vikingarnas ledarskapsförmåga och goda handelslag, och städerna föll mer eller mindre under vikingastyre. På 900-talet förenades de två rikena under Kievs ledning. På 1200-talet erövrades Ryssland av mongolerna (tatarerna), och riket blev en del av Gyllene Horden. På 1300-talet flyttades ryssarnas centrum till Moskva, och därifrån uppstod en moskovitisk stat i kamp med mongolerna.

I slutet av 1400-talet upplöstes Gyllene Horden, och nationen Ryssland med centrum i Moskva var ett faktum. Ivan IV (Ivan den förskräcklige) 1530-1584, antog titeln ”tsar” år 1547. I Ryssland användes titeln tsar fram till revolutionen 1917. Från 1721 var den vanliga officiella titeln på ryske tsaren: государь император и самодержец Всероссийский, som betyder "rikets kejsare och självhärskare över allt Ryssland”. Ivan IV inledde en kolonisering av Sibirien. Inbördeskrig och kamp om makten pågick 1604-1613, även kallat ”stora oredan”. År 1645 brukar man räkna som året då hela ryska riket var utforskat. Då hade man nått Stillahavskusten. Peter den store (1672-1725) reformerade landet enligt västerländskt mönster. I början av 1700-talet, under det stora nordiska kriget, expanderade man västerut och lade beslag på de baltiska länderna vid östersjökusten (i dag Estland, Lettland och Litauen). S:t Petersburg grundades och blev huvudstad 1712, bl.a. uppbyggt av svenska krigsfångar. Katarina II (Katarina den stora 1729-1796) började sin karriär med reformer, men slutade som envåldshärskare. Riket expanderade ytterligare västerut i och med Polens delningar 1772-1795. Krig inleddes med Turkiet, vilket ledde till expansion mot svarta havet. Man krigade mot Napoleon 1805-1807 och 1812. Finland erövrades från Sverige 1809. Erövringen av Centralasien ägde rum under slutet av 1800-talet. Här var kanske det ryska riket som allra störst i historien, sett till arealen, innan Alaska såldes till USA år 1867.


Ryska revolutionen

Då industrialismen kom till Ryssland på 1870-talet växte en ny samhällsklass fram – arbetarna. De hade det inte mycket bättre än bönderna, men de var ofta läs- och skrivkunniga och kom att bli alltmer politiska medvetna. Reformlustan var stor bland befolkningen på den här tiden, som tröttnat på tsarväldet – ”kolossen på lerfötter”, med sin enorma byråkrati och sitt envåldshärskarsystem. I och med läs- och skrivkunnigheten hos arbetarna spred sig socialistiska läror under främst 1890-talet. Man började kämpa för en spridning av Karl Marx idéer, och att landet skulle industrialiseras innan man kunde göra revolution. Detta medförde ett samarbete med liberalerna – tillsammans mot tsarväldet.

Inom det socialdemokratiska parti som snart bildats växte emellertid en mer extrem falang ut under Vladimir Lenin. De ville inte under några omständigheter samarbeta med liberalerna, utan såg det nödvändigt med revolution direkt, innan industrialiseringen. Lenins falang kom att vinna genom ”majoritet” på socialdemokraternas kongress 1903 (Alla tiders historia, s.217, ”…egentligen minoritet som stödde…”), därav namnet ”bolsjeviker” – majoritetsmännens parti.

Ytterligare motstridigheter inom landet kom att uppstå efter de svåra nederlagen i kriget mot Japan 1904-1905, och än värre blev det i och med första världskriget som man drogs med i 1914. 1905 inträffade ”den blodiga söndagen”, då hundratals demonstranter blodigt slaktades utanför tsar Nikolaj II:s slott. Man skulle överlämna en böneskrift med krav på att Ryssland skulle införa en folkvald riksdag, något man dock slutligen fick 1906. Tsaren kunde inte längre tygla folket, så han tvingades till eftergifter.

I mars 1917 rådde livsmedelsbrist i Petrograd (S:t Petersburg), vilket mynnade ut i ett upplopp. Istället för att slås ned av soldaterna bildades ett råd (”sovjet” på ryska) mellan arbetare och soldater. När även riksdagen anslöt sig ansåg man att man hade folkets stöd och att man stod över tsaren. Man utsåg en provisorisk regering, men den egentliga makten låg hos sovjeten, rådet alltså, där socialisterna hade störst inflytande. Nu hade revolutionen brutit ut. Vid fronten befann sig tsaren själv och när även armén svek honom tvingades han abdikera, och han och hans familj sköts till döds 1918 efter en tid i arrest.


Bolsjevikerna tar makten

Tsaren och hans armé hade tvingat många bolsjeviker till landsflykt, eftersom att de var så pass starka politiska motståndare. Lenin själv befann sig i Schweiz vid tiden för revolutionen, och när han och andra bolsjeviker fick höra talas om revolutionen så reste de snabbt tillbaks till Ryssland. Detta gjorde också Leo Trotskij, en av hans framtida nära medarbetare.

I städernas sovjeter vann bolsjevikerna tillslut förtroendet hos arbetare, bönder och de så för makten viktiga soldaterna med slagorden ”Fred till varje pris, jord åt dem som brukar den, bröd åt de hungrande och all makt till sovjeterna”. Bolsjevikerna kom att ta makten, nu under namnet ”kommunister”.

Vladimir Lenin inledde här sin stora politiska karriär. I oktoberrevolutionen tog han makten genom att med hjälp av ”goda revolutionärer” natten mellan den 6 och 7 november 1917 besätta alla bolsjevikernas röda garden och politiska poster i Petrograd (S:t Petersburg), utan nämnvärt våld.
Så småningom tog man makten över alla stora städer – regeringsmedlemmar flydde eller arresterades. Lenin bildade en ny regering – ”folkkommissariernas råd”.

Den störtade regeringen hade utlyst nyval. Dessa hölls i november, men när riksdagen samlades 1918, hade bolsjevikerna bara stöd av knappa 25 % av de röstberättigade. Lenin förklarade då proletariatets diktatur inlett, och upplöste den nya ledningen med våld.

Kommunisterna hade bara en knapp majoritet av sovjeterna (råden) bakom sig och aktivt stöd av endast en liten del av Rysslands befolkning. I och med tysk-ryska freden i mars 1918 tvingades man ge upp stora landområden. Ett inbördeskrig bröt ut mellan kommunisterna och företrädare för den gamla regimen (kampen mellan vita och röda armén, se nedan). Efter två och ett halvt års krigande stod kommunisterna som segrare. Då hade en miljon människor, på båda sidor, dödats genom direkta krigshandlingar och avrättningar. I den hungersnöd och de epidemier som följde tros 10 miljoner människor ha mist livet.

Lenin stötte efter inbördeskriget på interna problem. Hungersnöden förvärrades av att bönder hade svårt att leverera mat till städerna utan ersättning – många vägrade. Lenin införde då den Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Det innebar att leveransplikterna till städerna avskaffades, och bönderna fick sälja sina varor fritt på städernas gator. Denna reform gav god avkastning i form av att hungersnöden minskade och produktionen tog fart i industrierna. I och med detta befäste kommunisterna sitt grepp om makten.

Lenins tredje våg av problem uppstod nu istället – hans privata hälsa. Med två slaganfall i bagaget kunde han nu inte längre leda partiet. Vid Lenins bortgång i januari 1924 fanns ingen klar efterträdare.

Den självklara maktkampen inleddes genast efter Lenins död. Leo Trotskij sågs av Lenin, sig själv och många andra som den självskrivne efterträdaren. Han var krigskommissarie och hade varit Lenins närmaste man. Mot Trotskij stod generalsekreteraren i Sovjetunionens kommunistiska parti, Josef Stalin. Stalin menade att kampen handlade om hur man skulle uppnå socialismens mål. Han anklagade Trotskij för att företräda idén om den permanenta revolutionen, inte proletariatets diktatur alltså, och att Sovjet då skulle påverkas av andra länder, som också måste ha revolution för att Sovjet skulle uppnå det socialistiska himmelriket.

Här kom propaganda att spela en viktig roll, något jag återkommer till i min analys. De var båda i verkligheten överens om att socialismen kunde och skulle genomföras i Sovjetunionen, och i verkligheten fanns det bevis för att Stalins och Lenins relation inte alls var så god. Men Stalin, som hade full kontroll över partiet, såg till att detta aldrig kom till allmän kännedom.

Stalin, som ville föra en mer försiktig linje i den ekonomiska politiken än Trotskij, fick stöd av Sovjetunionens största tidning – Pravda. Trotskij blev allt oftare angripen i olika artiklar, och då Stalin fick majoritet vid partikongressen 1925 såg man till att utesluta Trotskij från partiet. 1927 lämnade han landet, och flydde till Mexico, där han mördades 13 år senare – troligen av Stalinagenter.

Stalin inledde en rensning ur de egna leden från ”avfällingar” (jag återkommer till det senare), och man anser att 1929 var hans makt över partiet och därmed hela sovjetunionen total.

Från revolution till Stalin - i Gulags bemärkelse
År 1917 sköljde två vågor av revolution över Ryssland. Tsar Nikolaj II tvingades abdikera, och vid oktoberrevolutionen tog bolsjevikerna makten från den tillfälliga demokratiska regeringen. Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd som Vladimir Lenin, hans revolutionärsnamn, tog – inte utan protester – makten över partiet och därmed också landet, och styrde det i hans riktning.

Lenin började sin utrensning ur de egna leden kring år 1920 av en enkel anledning - för att klara sig kvar vid makten. Han fick nu två viktiga saker att göra - dels att övertyga det ryska folket att hans politiska modell var den överlägset bästa, och dels göra sig av med dem som han inte ansåg gick att övertyga.

De redan överfulla ryska fängelserna fick nu tillskott. De som så var interner, de förmodade brottslingarna, alltså mördare, våldtäktsmän, tjuvar med mera, sågs inte som några brottslingar av Lenin. Han menade att det aldrig finns något som kallas för ”individuellt ansvar”. Ansvaret, det kollektiva sådana, låg i hur samhället såg ut och styrdes. Brottslingar skulle han aldrig få problem med i hans Sovjetryssland, menade han. De skulle gå att övertala, de sågs som framtida bundsförvanter, och de som inte kunde övertalas var det bara att fängsla, sätta i arbete eller avrätta. De brottslingar han avsåg som värst var de politiska. En helt ny brottslighetsgrad uppstod därmed, och det intressanta i detta är att han här slutade döma människor för vad de gjort – utan för vilka de var, vad de tyckte. Han lär ha sagt att ”Om den som gör sig skyldig till att ta emot eller erbjuda mutor tillhör de besuttna klasserna och utnyttjar mutor för att bevara eller förvärva privilegier, knutna till egendomsrättigheter, skall han dömas till det strängaste och obehagligaste straffarbetet och all hans egendom skall beslagtas” . Han inte bara skar av dem från samhället genom att göra dem till brottslingar – han såg också till att motverka all eventuell hjälp de kunde få utifrån. De stod nu utanför rättssystemet.

Arresteringar av alla dess slag ökade dramatiskt efter den bolsjevikiska kuppen, samtidigt som Röda Armén, anförd av Trotskij, slogs i ett fruktansvärt blodigt inbördeskrig med Vita armén, alltså den tidigare regeringens mannar. Från november 1917 började så kallade revolutionära domstolar, bestående av ”goda revolutionärer” i bolsjevikernas mening, att döma slumpvis utvalda ”fiender” till straffarbete, fängelse och till och med döden. Bankirer, privatföretagare köpmannahustrur, och vem som helst som tycktes suspekt, hamnade under bolsjevikernas ”rättssystem”.

Situationen, med mångdubblat antal interner, överfulla fängelser, fångar (de som inte lyckades smussla till sig mat från sina familjer) som svalt och anarkiliknande styrning på fängelserna rådde. Det sades att hemlösa sov i cellerna på nätterna, och att ”endast de som var för lata rymde inte”.
Kaoset i fängelset betydde stora problem, och Lenin menade att de ”verkliga” fienderna inte kunde sitta i sådana lösa institutioner. För ficktjuvar och ungdomsbrottslingar kunde det duga, men för ”sabotörerna, parasiterna, spekulatörerna, de vita officierarna, prästerna, de borgerliga kapitalisterna och andra”, som tedde sig så hotande i bolsjevikernas ögon, krävdes djärvare grepp, menade han.

Lösningen lades fram den 4 juni 1918, då Trotskij för första gången nämnde ordet kontslager, alltså koncentrationsläger, när han skulle råda bot på ett gäng bångstyriga tjeckiska krigsfångar. Lenin själv använde ordet senare i augusti, då han i ett telegram till kommissarierna i Penza, där ett uppror hölls, manade han att ”massterror mot kulakerna (rika bönder), prästerna och vitgardisterna” och ”opålitliga element” skulle ”låsas in i ett koncentrationsläger utanför staden”.

Anordningarna fanns redan på plats, efter första världskrigets krigsfångläger som tömdes på två miljoner fångar år 1918 i och med Brest-Litovskfördraget. Här kom ”Tjekan” att spela en viktig roll. Tjekan är föregångaren till det senare KGB, en slags underrättelsetjänst i bolsjevikernas tjänst alltså. Av namnets betydelse kan man utläsa dess funktion i samhället: ”Utomordentliga…(som i praktiken innebar att man stod utanför det ordinarie rättssystemet och alla gällande lagar)…kommissionen för bekämpande av kontrarevolution och sabotage”. Tjekan leddes av Lenin-vännen Dzerzjinskij, och fick en speciell uppgift att göra mot slutet av 1918. Man skulle verkställa Lenins röda terror, som innebar massarresteringar, massfängslingar och massmord. Den röda terrorn var en mer organiserad form än den tidigare ”slumpartade” terrorn, och var riktad mot dem som ansågs motarbeta revolutionen på hemmafronten.

Fronten visa upp den hemskaste sidan av bolsjevikernas terror mot den egna befolkningen. Den röda terrorn var blodig, obarmhärtig och grym, och detta sammanfattas gott av vad tidningen Krasnaja Gazeta skrev om den: ”Utan nåd, utan förskoning ska vi döda våra fiender i hundratal. Låt dem bli tusentals, låt dem drunkna i sitt eget blod. För Lenins blod … må det strömma floder av bourgeoisiens blod – mer blod, så mycket som möjligt …” För Lenins maktkamp var den röda terrorn avgörande, och för den röda terrorn var koncentrationslägren, de sk. speciallägren, avgörande. Några tillförlitliga siffror på antalet fångar i lägren vid den här tiden finns inte, men det kan nämnas att det vid slutet av 1919 fanns 21 registrerade läger i Ryssland. Ett år senare var de 107…

Det fanns här vissa oklarheter gällande vilket syfte lägren skulle ha. Tanken att lägren skulle fungera som byggsten för hela samhället var inte vedertagen än, och tills vidare dög lägren som straff för ”de verkliga fienderna”. Man underströk också funktionen som ”borgerskapets ideologiska omskolning”. Men våren 1919 kom offentliga dekret, som var en lång lista på regler och rekommendationer, som uppmanade varje regionshuvudstad att inrätta ett läger för inte mindre än 300 personer, i anslutning till staden. Staten avsade sig alltså makten över lägren – de skulle klara sig mer eller mindre själva, såväl ekonomiskt som administrativt.

Staten fick mycket oregelbundna inkomster från dessa institutioner, vilket ledde till att man flyttade en ännu större del av makten till lägercheferna. Den viktiga innebörden i de här dekreten var att man klargjorde att lägren inte var för de intagnas bästa, utan för att bekosta lägerverksamheten själv. Detta innebar i praktiken att lägercheferna kunde få egen profit på lägren, vilket ledde till kraftigt försämrade förhållanden för de intagna. Deras hälsa och mänskliga värde försvann här ur prioriteringscykeln - i min personliga mening, och många med mig, för gott.

Många fångvaktare struntade emellertid i såväl självförsörjningstankar som omskolningsidéer – man använde sin makt till att håna och ”hämnas” på överklassen, de skulle få känna på hur det var att arbeta, menade man. Dessa skillnader av tolkning av dekretet betydde förmodligen föga för fångarna, som led av misär överallt.

Organisationen var usel på många håll, och det berättas om transporter där tåget gått sönder, varefter man tvingats marschera tiomilasträckor till lägren i bitande kyla. Dessa nödåtgärder kom allt oftare att stå framför idealen om omskolning, ”rättviseskipning” etc. i inbördeskrigets tecken. I oktober 1918 skickade befälhavaren för norra fronten en begäran om 800 arbetare, som skulle sättas att anlägga vägar och gräva skyttegravar. När de registrerade sig skickades de genast till en kasern för att beredas för krig. När detta inte räckte tog man helt enkelt och skickade man ur huse – alla som inte hade papper på att arbeta för staten eller besatt partibok – för att skickas till fronten.

Vid innebördskrigets slut hade man så redan två utpräglade fängelsesystem – de ”vanliga” fängelserna och koncentrationslägren, de ”extraordinära”, för de ”verkliga fienderna”, där Tjekan styrde. Lägrens formella funktion var nu att skapa möjligheter för internerna att leva ett framtida rättskaffens liv. Tjekans hårdföra styrning av lägren ledde till skillnader gente de ”vanliga” fängelserna;
De låg utanför andra institutioners domsaga och var osynliga för allmänheten. De hade särskilda regler, hårdare straff för rymning, stramare regim. Fångarna behövde inte ha dömts av vanliga domstolar, om de överhuvudtaget fick en rättegång.

Ju mer definitionen ”fiende” för bolsjevikerna och därmed Tjekan växte, ju större resurser krävde lägerverksamheten. Det kanske största hatet hyste Lenin mot icke-bolsjeviker. Dessa, som samarbetat mot Tsaren före revolutionen, var nu inget annat än ”avfällingar”. De extraordinära lägrens ursprungliga fångbas – ”speciella fångar”, som präster, ämbetsmän från tsartiden, borgerliga spekulatörer och fiender till den nya ordningen, kom här att knuffas åt sidan av avfällingarna. Det var främst anarkister, vänstersocialrevolutionärer, högersocialrevolutionärer och mensjevikerna. Lenin sägs ha kallat dem för ”svindlare”, ”blinda hundvalpar”, ”borgarnas stövelslickare” och ”blodsugarnas och banditernas jasägare”, som hörde hemma i ”överlöparnas dyngpöl”. Det stora hatet avspeglade kommunisternas handlingar gente dessa genom åren. De flesta sköts helt enkelt till döds eller sattes i fångenskap. Här uppstod ett stort och för historien ack så viktigt problem för kommunisterna och Lenin. Man kan faktiskt säga att det är en av de absoluta huvudgrunderna till Gulags uppkomst: Dessa nya, politiska fångar hade nämligen ofta tidigare suttit i fängelser under Tsar-åren. De var experter på att organisera hungerstrejker, öva påtryckningar på fångvaktare, hur man bytte information mellan cellerna och också hur man kunde läcka information ut från murarna och kanske viktigast av allt – till vem. Kommunisterna, som räknade med att revolutionen skulle sprida sig över världen, såg det som ytterst olägligt med dålig publicitet. Bättre blev det inte av att Politiska Röda Korset åter startade upp efter tsar-tiden, och rapporterade ingående för Ryssland och resten av världen om vad som försiggick inne i lägren.

Här krävdes än hårdare tag, och svaret blev: Gulag.


Gulags första läger

Den allt mer problematiska fånghanteringen krävde allt mer uppmärksamhet – en uppmärksamhet som inte uppskattades av bolsjevikerna. Året var nu 1923. Regeringsorganet Izvestija visste sedan länge om en plats som man ansåg idealisk för arbetsläger – Solovetskijöarna.

Man uttryckte det att ”den kärva miljön, arbetsrutinerna, kampen mot naturens krafter blir en god skola för alla kriminella element”. Dzerzjinskij och hans Tjekan som numera hade som huvuduppgift att kontrollera och administrera de politiska motståndarna, övertygade regeringen om att överlämna konfiskerad mark på halvön. Lägren kom att kallas ”nordliga läger av speciell betydelse”. Det var nu inte längre regeringens, alltså bolsjevikernas fängelse, utan Tjekans. Här kom man att lära sig att tjäna pengar på slavarbete, något som fick framfart under 1920-talet. Till en början arbetade inte den politiska falangen av fångarna. Här rymdes ju även kvinnor, invalider m.fl., som krävde särskilt hårda straff. Den politiska falangen fick här egna celler med te och färskt bröd dagligen, och hade tillgång till böcker och diverse tidsskrifter. Man såg dock till att skilja dem från den andra kategorin fångar, så att det inte kunde ”besmitta dem med sin passion för hungerstrejker och protester . Eftersom att maten var mycket begränsad, hela tiden på gränsen till svält, försåg Politiska Röda Korset fångarna allt som oftast med matransoner och andra livsnödvändigheter. Fångarna lämnades alltså helt åt frivilliga, om de skulle överleva eller kanske till och med finna lite dräglighet i vardagen.

Tjekan arbetade ofta efter den gamla principen att lägren skulle vara någorlunda självförsörjande. Lägrens chefer, underställda Tjekan och ofta Tjekan-tjänstemän, hade ofta nästan obegränsat inflytande över lägren, vilket medförde stora skillnader i kvalité lägren emellan.

Ju mer tiden gick och ju mer bolsjevikerna struntade i hur det såg ut och fungerade i fängelsena, desto värre blev fångarnas situation


Ondskan i Solovki

Det har rapporterats om skogsläger kring Solovski där fångar – för att komma undan straffarbete utan vila och sömn – huggit av sig händer och fötter, som samlats i högar, fritt för besökare att se och skrämmas av alternativt glädjas åt. Överallt rapporterades om katastrofala humanitära förhållanden (Gulag, Anna Applebaum, s. 65). Det har rapporterats om att vakter på Solovki regelbundet stängde in fångar i de iskalla klocktornen om vintrarna, ofta med bakbundna händer och fötter. Fångar har suttit på pålar utan att kunna röra sig i 10-tals timmar, ofta med tyngder om fötterna, vilket ofta oundvikligen ledde till invaliditet. Likt det som berättats om Hitler-lägrens meningslösa tvångsarbete, ska fångar ha tvingats flytta enorma mängder snö från ett ställa till ett annat (inte skottning), och fångar ska ha tvingats hoppa ner i iskallt vatten från en bro när en av vakterna ropat ”delfin”. Ska man sammanfatta behandlingen med några få ord, tycker jag det som passar bäst in är ”satanism, omänsklig behandling och ren och skär ondska . Senare har det dessutom visat sig att vid det här laget, på 1920-talet alltså, fanns mängder av andra läger och fängelser. Dock räknas Solovki som Gulags ursprung.

Nu var Gulag uppfunnit, utvecklat, men långt ifrån klart. Det bolsjevikerna hade gjort i praktiken var att man skapat ett system där allt som sågs som avskum kunde samlas. Maktfördelningen var redan klar – Tjekan kunde, så gott som helt utan regeringens inblandning, styra och ställa bäst de ville. Matransoner etc. var ohumana – som jag nämnde tidigare hängde många fångars liv på en skör tråd – frivilliga hjälporganisationers tråd. Ett, och kanske till och med det största av dem, problem var ur världen; nu återstod bara att vidareutveckla landet i kommunismens fotspår. Då dör Lenin hastigt, och en av de värsta tyrannerna världen har beskådat kom till makten – tyrann nummer två för det sovjetiska folket.


Analys och kommentarer

Vem var värst?
En mycket kontroversiell jämförelse är den om fängslandet av fångarna, och på vilka grunder, om man jämför mellan Hitler och Stalin. Några har dock vågat sig på den, och jag tror att man kan urskilja några riktlinjer inom den jämförelsen, som ofta går att applicera på historien.

Det som ofta karakteriserar Hitler är hans inriktning på utrotandet av rasen judar. Med ras menas etnisk folkgrupp, och det som är så speciellt med Hitler är att han såväl formellt som informellt delade in människor i klasser. Överst stod arie-rasen och den germanska, som enligt Hitlers utopi skulle utgöra den perfekta befolkningen. Neråt botten finner vi de socialt missanpassade (i Hitlers mening) – utvecklingsstörda, homosexuella, missbildade, romer m.fl. Anmärk att även här finner vi en etnisk grupp i form av romerna. Längst ner finner vi judarna – tjuvarna, avskummen.

Var du jude eller tillhörde någon av de andra lägre klasserna under Hitler hade du ingen chans – du skulle avrättas, utrotas, du hade ingen chans till upprättelse, du var dömd från födseln.

Under Stalin däremot, gavs du ibland en chans. Visst likviderade Stalin exempelvis judar under vissa perioder, liknande Hitlers utrotningsambitioner, men aldrig i samma omfattning. Det som präglade Stalins sovjet var att få var dömda från början, från födseln, för att de tillhörde en viss klass. Däremot kunde i praktiken vem som helst dömas, och alla dömdes. Inte ens de i partitoppen satt säkert. Det fanns ingen position i det Sovjetiska samhället där du satt säkert. Var du Stalins närmaste man – be ware. Var du en kommunistisk bonde som mer än gärna delade med dig av dina surt förvärvade grödor – be ware.
Du satt helt enkelt aldrig säker. Även om du var fullständigt oskyldig kunde du dömas till 20 år i fängelse – för landsförräderi eller politiska åsikter du inte besatt. Ryska generaler eller KGB kunde ge order om att ”avrätta 10000 landsförrädare i er stad, ni har en månad på er”. Fann man då inte 10000 landsförrädare var det bara att se till att finna, dvs. anklaga oskyldiga, för att den totala lydnaden uppåt skulle upprätthållas.

Det som är intressant i Stalins tankesätt är ju det klasslösa samhället man så ofta talade om, i det ”socialistiska himmelriket”.


Det klasslösa samhället?

Kommunismen och socialismen brukar alltid tala om det klasslösa samhället. Frågan är om det var särskilt klasslöst i Sovjet. Utåt, formellt, kunde alla människor vara och bli goda proletärer. Men inåt skulle jag snarare säga att Sovjet under Stalin var det mest utpräglade klassamhället någonsin. I botten finner vi avfällingarna – de politiska motståndarna, som var ”spioner” eller ”landsförrädare” – ofta anklagade helt utan grund. I toppen finner vi den kommunistiska administrationen, partiledarna, och såklart överst – Stalin/Lenin. Makt korrumperar, brukar man ju säga. Om detta påstående stämmer - och jag sållar mig till dem som tror att så är fallet – så leder det oavkortat till att ju färre personer som besitter makten och ju mer makt de besitter, desto korruptare blir det, och desto horriblare regim.


Den gode proletären – kollektivjordbrukets kärna

Ofta i socialistiska och kommunistiska sammanhang talar man om den perfekta medborgaren som proletären – den egendomslösa. Kollektivjordbruket i Sovjet innebar att bönderna skulle ge ifrån sig sina skörder, för att senare få tillbaks då staten skulle dela ut alla tillgångar till folket för den ultimata rättvisan .Hur fungerade det i praktiken då? Jo, staten tog in böndernas skördar, bönderna svalt. Administrationen levde gott. Bönderna protesterade. Staten arresterade bönderna som landsförrädare och motståndare till det kommunistiska systemet.
”All makt utgår ifrån folket”. Det kanske Lenin och Stalin borde ha grunnat lite mer på. Istället för att värna kärnan i ett samhället – folket, de som utgör hela samhället, de som sår jordarna, de som arbetar i industrierna – så vände man folket mot sig. Maktmissbruk och maktgalenhet skulle jag vilja kalla det för. Kedjan är ju inte starkare än den svagaste länken…


Krafterna bakom terrorn – människa eller system?

Den kanske viktigaste och mest kontroversiella analysen av kommunismen görs av Anna Applebaum i hennes bok ”Gulag”. Hon menar och argumenterar för att det inte är personerna i sig – Lenin, Stalin, Dzerzjinskij m.fl. som skapar dessa hemskheter – utan ideologin i sig. I Sverige i dag är det en ganska partikulär analys, med tanke på att ledaren för ett parti som stöds av runt 10 % av befolkningen anser sig vara just kommunist. Man får aldrig glömma att ordet ”kommunist” och ”kommunism” har och kommer för alltid förknippas med Sovjet-eran och bolsjevikerna. Talar man med ung-kommunister i dag får man ofta höra att det aldrig funnits någon ”sann” och ”riktig” kommunism. Deras idealsamhälle har aldrig inträffat. Varför, kan man då undra, eftersom att de bygger sina ideologiska grundvalar på samma basis, på samma fundament, som Lenin, Stalin och Castro? Det Anna Applebaum vill påpeka, och det jag vill analysera, är hur en kommuniststat utvecklas, från början till slut. ”Övertygade” kommunister, socialister med stor påverkan av Marx m.fl., tar makten i ett land – inte sällan med våld. Det som historien visat gång på gång är att det inte är folket som tror på kommunismen, utan ledarna. De anser sig veta bättre än folket och hur landet skall styras. Någonstans här går det snett. Man brukar tala om proletariatets diktatur, att man först efter diktaturstyre kan övergå till det socialistiska himmelriket. Ett av slagorden under Sovjettiden var ”Med järnhand skall vi driva mänskligheten till lyckan”. Det som dock alltid sker är att länderna fastnar vid proletariatets diktatur. Det socialistiska himmelriket har aldrig existerat. En tillfällighet? Knappast, säger jag. Det är nämligen så, att med de medel man tänker sig driva landet och styra det i önskad riktning – enligt kommunismens alla medel, så måste man övertala folket om att kommunismen är det bästa. Här står man inför ett viktigt val. Antingen måste man anstränga sig in i döden för att övertala folket, eller så väljer man den enkla vägen – att tysta oppositionen. Det har visat sig genom historien att kommunistiska ledare, av någon anledning, alltid valt den enkla vägen. Frågan är om de själva ser den som den enklaste vägen, och att det är därför man väljer den. Det som är så farligt med kommunismen i det här avseendet är ju att man anser sig veta bättre än andra – likt fascismen – och ”de som inte är med oss är emot oss”. ”De förstår inte, de måste omskolas alternativt likvideras”.

Jag menar att det ligger i människans natur att vi alla är olika, vi tror på olika saker, vi drar åt olika håll. Detta är fullt naturligt, och en intressant aspekt i det resonemanget är att det är just detta som kommunismen vill ta död på. Det talas om att ”det dåliga samhället”, ofta det kapitalistiska, leder till detta, och att det kommunistiska, efter proletariatets diktatur, suddat ut alla sådana tvetydigheter och skillnader medborgarna emellan. Det är skrämmande i sig, eftersom att det betyder att varje individ har fel, och att ledarna för kommunistpartierna har rätt. Inte nog med det - man gör allt för att ändra människor till det ”rätta”, ofta genom massiv hjärntvätt, propaganda i alla dess slag, etc. Som exempel kan nämnas i Sovjet efter oktoberrevolutionen 1917, då Stalin, som alls inte gillades av Lenin (se nedan), genom massiva bildkampanjer försökte övertyga folket om att de två var som bröder, och att Stalin var den naturliga efterträdaren. Stalin använde förvrängda citat av Lenin till sin fördel och var angelägen om att framstå som hans nära vän och självklare arvtagare. Dessa falska påståenden motbevisas genom brev som Lenin skrev, hans politiska testamente;

"Stalin är alltför ohyfsad, och denna brist…kan inte tolereras då det gäller generalsekreterarens ämbete. Därför, kamrater, föreslår jag, att ni försöker finna ett sätt att avlägsna Stalin från denna post och ersätta honom med en annan person...som är tålmodigare, lojalare, hövligare, mindre nyckfull o.s.v. Detta kan tyckas vara en löjlig småsak, men jag tror, att om man vill förhindra en splittring av partiet och tar förhållandet mellan Stalin och Trotskij i betraktande…är det inte en småsak, i alla fall är det en småsak av det slag som kan få avgörande betydelse."

Det som visade sig i Sovjetunionen var resultatet av kommunismens alla medel och tankegångar. Eftersom att man hela tiden visste bättre, tog man sig rättigheter som inte hör hemma i mänskligt tänkande i min mening. Miljoner människor fängslades som påstådda förrädare mot landet. Man visar gång på gång att makt går före målen i alla sammanhang, även om detta inte var grundtanken. Är inte detta bevis nog för att varje individ är unik, och att kollektivisera människor, placera dem i fack, inte kan fungera i praktiken? Det inser man ju i och för sig, men istället för att ändra några politiska skiljelinjer avrättar man ell...