Sammanfattning
Jag har undersökt på vilket sätt livsfrågor gestaltas i svenskundervisningen på gymnasiet. Det har jag gjort genom att försöka besvara följande tre frågor: ”Hur stor plats har livsfrågorna i svenskundervisningen?”, ”Hur aktualiseras de?” och ”Hur behandlas de?”.
Jag har samlat in och tolkat ett mycket begränsat material: fem observationer av lektioner, intervjuer med tre lärare och enkäter i tre klasser motsvarande sextio elever. Mina slutsatser bör därför ses som en grov skiss snarare än ett fotografi av verkligheten. Ett större underlag hade säkert gjort det möjligt för mig att nyansera bilden bättre och därigenom hade troligen en annan verklighet framtonat. Vid analysen av mitt material har jag funnit att livsfrågorna har en ganska stor plats i svenskundervisningen. Under mina fem observationer aktualiserades och behandlades livsfrågor vid tjugofyra tillfällen, motsvarande mer än hälften av den totala undervisningstiden. Men jag har också funnit att livsfrågorna inte ges förutsättningar att ha den språkutvecklande funktion som de skulle kunna ha. Livsfrågorna aktualiseras genom värdegrundsarbetet, skönlitteraturen och språkarbetet och de behandlas i form av fakta, reflektioner och erfarenheter.
Det sätt på vilket livsfrågorna gestaltas i svenskundervisningen svarar i stort mot läroplanens skrivningar såsom jag har tolkat dem. De livsfrågor som värdegrunden omfattar behandlas i undervisningen och stora delar av livsfrågeundervisningen tar sin utgångspunkt i eleven. Vid intervjuerna med lärarna framkom det att lärarna medvetet strävar efter att göra livsfrågorna till innehållet för undervisningen och att de försöker låta elevernas egna livsfrågor bli utgångspunkt för arbetet på lektionerna. Eleverna själva tycker också att undervisningen ligger nära dem, om än med viss tvekan. I enkäten svarade 50 % av eleverna att deras egna livsfrågor behandlas ganska mycket i svenskundervisningen. Ett ...
