Kåseri om Bush

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det fanns en gång en lite pojke. Hans namn var George Walker Bush. Han bodde tillsammans med sin mamma Barbara, pappa George och hans fyra yngre syskon, Jeb, Nail, Marwin och Dorothy, i New Heaven i Connecticut. Han och hans bröder spelade gärna kort. Oftast så spelade de ”irakier och president” (numera känt som ”neger och president”). George förlorade gång på gång och var hela tiden irakier. Hatet mot irakier växte inom honom och blev så stort att nästa gång han förlorade skrek han med gäll röst åt sina bröder ”En dag… En dag ska ni få se… En dag ska jag bli president. Det lovar jag er”. Hans bröder skrattade bara åt honom. De trodde förstås han menade i kortspelet, men George hade större planer. Han planerade att bli president över hela U.S.A.

Tiden gick, George var ute och festade var varannan dag och alkoholen började bli ett problem. Han tog examen på Harvard University och Yale University, men spriten och festerna fanns där fortfarande. Tiden gick snabbt och plötsligt var han närmare 40 år, utan tjej och kompisarna i hans egen ålder hade mognat. Han var ensam.

En dag, på Georges självaste 40-års dag faktiskt, när George var ute och festade som vanligt mötte han sitt Alter Ego i egen hög person, som skrattade och drev med honom. ”George Bush- Supandets president. Han höll inte vad han lovade.” I det ögonblicket bestämde sig George, viljestark som han var, att nu får det vara slut med supandet och festandet. Och så blev det. Han klappade sig på ölmagen och började ägna sig åt politik istället. Han blev bättre och bättre och 1994 gjorde han sin pappa stolt för första gången. Han blev guvernör för Texas.

George, fortfarande arg över att ha förlorat så många gånger på ”irakier och president” hade blodtörst. Aldrig hade så många huvuden fallit som under George Bushs tid som guvernör. Dödsstraffen var en vardagsgrej, och aldrig så stor som förr, i Texasbornas liv. Men att vara guvernör räckte inte. Smaken av makt hade satt sina spår i Georges maktlystna hjärna. President, störst i världen och mest makt. Det var vad han ville. Han kämpade. Han kämpade hårt och lade ner mycket tid på detta.
Han mötte sin motståndare, Al Gore. De kämpade länge och väl om den titeln. Väntan på resultatet var svårt. George satt och lekte med tennsoldater och en Mc Donaldsgubbe. George föreställde sig själv som Mc Donaldsgubben och tennsoldaterna var Irakier. ”Georgegubben” hoppade och sparkade på alla irakier ända tills alla låg i papperskorgen. Det var då den sjungande lilla blå fågeln kom och sjöng: George Bush har blivit president.

Halva U. S. A. plus ett par hundra till av befolkningen hurrade. Äntligen skulle de få byta ut sina leksakspistoler mot riktiga vapen och äntligen skulle alla kriminella svin dö en plågsam död i ”stolen”. Varje morgon när George Bush vaknade i sin stora presidentsäng hördes hans Alter Egos ekande röst ”George Bush- Supandets president. Han höll inte vad han lovade.” George blir mer frustrerad och arg för varje dag och ansiktet blir rynkigare och rödare. Han började mer och mer likna en rödbeta som legat i skafferiet för länge och blivit skrynklig. Som en ängel från skyn, flyger det flygplan in i de två älskade tvillingarna. Och vem är det som gör det? Irakierna så klart. Äntligen, äntligen hade han en ursäkt till det… Nu är det äntligen krig. Alla irakiska tennsoldater (som han såg dem som) blev bombarderade av stora Mc Donaldsgubbar (U. S. A.s soldater). Ingen skonades, inte ens de oskyldiga som barnen med sina dockor i famnen.
Fyra år gick snabbt och nu var det dags för nytt val. George Hade blivit rundare av all mat och på tok lite motion. När han var ute och festade rörde han åtminstone på sig. Han liknade mer och mer en röd, rynkig rödbeta. Håret hade blivit tunnare och gråare. Han var aningen nervös för Kerry, hans motståndare, var för fred och verkade ha ganska vettiga åsikter. George själv, han var för krig, makt och. Efter första valet sa han t.o.m. till Sveriges stasminister Göran ”köttberget” Persson att det var otroligt att han vunnit eftersom han hade varit mot fred, välstånd och att ha kyrkligt ämbete” Det var såklart inte meningen att de fördömda kamerorona skulle vara på, men sånt är livet. Nu, ännu en gång, s...