Med denna uppsats har vi velat kombinera våra kunskaper inom filmvetenskapen med våra kunskaper i företagsekonomi, då speciellt marknadsföring. Vi delar upp film efter två olika begrepp, high concept och low concept. Kärnan i high concept är att filmen ska vara säljbar och att handlingen ska vara så enkel att den går att beskriva med ett fåtal ord. Användandet av kända skådespelare samt uppföljare som surfar på tidigare succéer är vanliga knep. De storsäljande Hollywoodfilmerna, även kallade Blockbusters, är ofta i detta format. Low concept däremot är mycket mer komplexa, smala, konstnärliga eller independent om så vill. Handlingen utspelar sig ofta på flera plan och är ofta inte så lätt att greppa. Problematiseringen utgår ifrån att en övervägande majoritet av dagens marknadsföringsteorier inriktar sig på high concept. Syftet med uppsatsen är främst att undersöka hur low concept-filmer kan marknadsföras till en bred publik. Avgränsningen görs till svensk film men jämförs med amerikansk film där det är relevant. Vår undersökning är en empirisk analys som främst baserar sig på kvalitativa djupintervjuer med olika nyckelpersoner i den svenska filmbranschen. När det gäller klassisk marknadsföringsteori går vi först in på själva begreppet marknadsföring och fördjupar oss sedan i delar som är direkt relevanta för en filmlansering. Dessa är PR, promotion, publicitet och köpt media. När det gäller filmlanseringar i vidare mening behandlar vi termer som timing, målgrupp, positionering, word-of-mouth, genre, adaptioner och att marknadsföra filmen för vad den är. Vår slutsats är att det saknas en tydlig målgruppsdefinition och positionering på den svenska filmmarknaden, svensk film ska inte ”säljas till alla”, samt att man vid val av distributionsfönster och biografmiljö borde ta ännu mer hänsyn till de olika målgrupperna. Fler testvisningar och marknadsundersökningar borde göras, kanske redan på idéstadiet...
