Glas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Själva namnet glas betyder glans på germanska.

Glas är mjukt, smidigt, formbart i smält tillstånd och sprött i kallt tillstånd.

Om man utgår från glasets kemiska uppbyggnad kan man dela in glas i tre typer: kisel- kalk – soda glas, blyglas och borosilikatglas

Blyglas:

Genom att införa blyoxid i glassmältan får man ett färdigt glas med högre ljusbrytning, glans och tyngd. Glaset går att bearbeta inom ett brett temperaturområde och lämpar sig utmärkt för mönsterslipning. Blyglaset har även låg elektrisk ledningsförmåga, vilket gör det lämpligt vid tillverkning av t.ex. glöd- och urladdningslampor samt TV-bildrör. P.g.a. blyets förmåga att absorbera röntgenstrålning och radioaktiv strålning används blyglaset också i strålskyddsglas.


Borosilikatglas:

Borosilikatglas har hög beständighet mot kemisk påverkan och temperaturväxlingar och används därför bl.a. under handelsnamnen Pyrex® och Duran® inom kemisk industri, på laboratorier samt till flaskor och ampuller för förpackning av farmaceutiska produkter. Det förekommer också inom hushållet i kaffekokare, eldfasta formar, ugnsluckor etc.

Tillsammans utgör de 95 % av allts glas som tillverkas. Övrigt glas är special tillverkat glas.

När man tillverkar glas använder man sig av fem olika grupper för att påverka smältning och egenskaper.


Glasbildare:

Själva grund stommen i glaset. Kiseloxid, SiO2 , tillförs i from av sand eller mald kvarts. Exempel på andra glasbildare är borax eller borsyra


Flussmedel:

Deras uppgift är att sänka glasets viskositet och öka smältbarheten. Samtidigt försämras glasets motståndskraft mot bl.a. fuktig luft Som flussmedel fungerar oxider av alkalimetaller som t.ex. Natriumdioxid (Na2O) och kaliumdioxid (K2O)


Stabilisatorerna:

Dom påverkar glasets motståndskraft och viskositet under bearbetning. Dom påverkar dessutom tyngd, lyster, glans och brytnings index. Exempel på sådana ämnen är: fältspat, kalksten, dolomit, bariumkarbonat, zinkoxid och blyoxid.


Luttringsmedel:

Dom tar bort blåsorna ur glasmassan och bidrar till glasets homogenisering. Exempel är: Natrumsulfat, arsenik- och antimontrioxid, kalium- och natriumnitrat.


Färgade tillsatser:

Färgade tillsatser är oxider av metaller t.ex: koppar, järn, krom, kobolt, nickel och mangan. Antigen är som blandningar eller ensamma.
Vid framställning av opalglas och så kallat mjölkvit glas används grumlingsmedel som kryolit, flusspat eller kalciumfosfat.


Tillverkning

Det första man måste göra ar att smälta råvarorna så att dom blandar sig till en glasmassa. Råvarorna smälter vid en temperatur på 1 400 – 1 550 ˚c.
Stora mängder gas utvecklas vid smältningen. Koldioxid (CO2), syre (O), kväve (N) och svaveldioxid (SO2) avges när råvarorna reagerar och faller sönder. Gaserna hjälper till att homogenisera glasmassan under sin resa mot ytan.

När glaset är homogent och fritt från blåsor får det kallna till 1 050 – 1 200 ˚c. Då kam man börja arbeta med det.
När man arbetar med glas är det viktigaste verktyget glasblåsarpipan.
Pipan består av en 125 – 130 cm lång järn- eller stålrör. Längst ut finns det en konisk förtjockning som kallas navel.
Efter tillverkning måste allt glas kylas, till en början strax under den temperatur där glaset börjar smälta, 450 – 550 ˚c. sedan sänkts temperaturen successivt till rumstemperatur.
Hur snabbt glaset kommer till rumstemperatur beror på tjockleken, är det ett tunt glas kan det snabbkylas på kort tid. Men för ett tjockt eller helt massivt glas kan det ta från några timmar upp till ett par veckor.
Om kylningen sker för snabbt uppstår permanenta spänningar som kan bli så stora att glasets mekaniska hällfasthet överskrids och glaset spricker.
Den mekaniska hållfastheten hos glas varierar starkt beroende på glasytans tillstånd, ytdefekter, mikrosprickor o.s.v som uppstår efter en tids användning sänker hållfastheten.


Maskintillverkning:

Glaset tas ut i botten på en feeder (kolla på bilden). Glaset faller som stora droppar direkt ner i en form av gjutjärn eller stål. Där blås glaset till sin form med kompressluft. I automatiska blåsmaskiner tillverkas flaskor av olika slag, glödlampor, servis – och hushållsglas.


Filmglas

Så kallat filmglas, glas man slår i huvudet på någon på film eller teater utan att den personen skadar sig, är inte glas utan socker som kan hanteras utan att man skär sig på det.


Vad är glas?

Glas kan definieras som:
- en oorganisk smälta som har stelnat till fast form utan att kristallisera
- ett icke kristallint fast material


Historia

De äldsta fynden av glas har gjorts i Egypten och Mesopotamien (Irak) och dateras till omkring 7000 f.Kr. Tillverkningen av glas var då helt knuten till keramiktillverkning. Kalkhaltig sand reagerade med alkalier och bildade vid bränningen en glasyr på det keramiska godset. Omkring 2500 f.Kr. tillverkades glas oberoende av ett keramiskt underlag. Glaset dekorerades med färger, ofta blått från koppar och kobolt men även bruna nyanser. Det stora genombrottet kom ca 100 f.Kr. när glasblåsarpipan uppfanns. Möjligheter fanns då att tillverka tunnväggiga kärl i träformar, vilket ledde till serietillverkning i standardiserade storlekar. Glasblåsarpipan gjorde det också möjligt att tillverka planglas genom att först blåsa en cylinder som sedan skars upp och planades ut till en skiva.


Färger:

Järn och koppar – grön
Järn, antimon och svavel – gul eller brun
Koppar och kobolt – blå
Mangan – lila
Tenn eller kalcium – vit
Koppar och selen – röd


Miljöaspekter.

Det är främst p.g.a. arbetsmiljöproblem vid tillverkningen som användningen av bly i kristallglas ifrågasatts. Mönja, som är den vanligaste råvaran för att föra in blyoxid i glaset, räknas som en hälsoskadlig vara. Den är mycket finkornig och därför farlig vid inandning. Det är särskilt vid beredning av mängden och dess inläggning i ugnarna som blydamm kan spridas till luften. Vid den höga smälttemperaturen...