Feministisk forskning har lämnat viktiga och ofta provocerande vetenskapsteoretiska och metodologiska bidrag både till sociologin och till samhällsvetenskaperna i stort åtminstone sedan 1970-talet. Vetenskapsteoretiskt har feministiska forskare försökt skapa en forskning som kunde bidra till att öka kunskapen om ojämlikhet och maktstrukturer och som även kunde bidra till arbetet för förändring. Metodologiskt har det handlat om jakten på forskningsmetoder som bygger vidare på den radikala kvinnorörelsens ideal om systerskap och icke-hierarki och alltså fungerar emancipatoriskt för kvinnorna som deltar i studien (eller åtminstone inte fungerar förtryckande). I uppsatsen diskuterar jag kring en metodologi för en emancipatorisk forskning, utifrån en analys av de metodologiska konsekvenserna av två feministiska perspektiv. Det första perspektivet, det vardagliga, fokuserar på kvinnors vardagliga erfarenheter och menar att det är i dessa som kunskap om förtryck bör sökas. Det andra, det strukturella perspektivet, utgår ifrån en annorlunda syn på maktstrukturer. Även om maktstrukturer visserligen kan återfinnas i kvinnors vardagliga erfarenheter, kan de inte förstås enbart genom en analys av dessa erfarenheter. Inte heller är maktstrukturerna alltid uppenbara för kvinnorna som drabbas av dem. Perspektiven får helt olika metodologiska konsekvenser. Det vardagliga perspektivet fokuserar på att försöka finna metoder som tillåter deltagarna att själva formulera och, ibland, analysera sina erfarenheter. Fokus ligger på att förändra den traditionellt ojämlika relationen mellan forskaren och deltagarna i studien. Det strukturella perspektivet argumenterar istället för att det måste finnas ett visst kritiskt ifrågasättande av deltagarna och för nödvändigheten av att analysera vilka maktrelationer forskaren är en del av och hur detta har påverkat forskningen. Detta perspektiv betonar alltså strukturella maktskillnader mellan kvinnor. I uppsatsens avslutande diskussion argu...
