Andra Världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda, men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.

ALBERT EINSTEIN

Inledning

Det som fick mig att göra en uppsats om andra världskriget, var att det har gått så många militärfilmer på kvällarna och att jag sett på mina militärfilmer hemma från militärserien ”Band of Brothers”. När jag hade kollat på filmerna så sa jag att jag måste forska omkring andra världskriget, men det är en sak jag inte förstår. Varför kunde folket i Nazityskland tillåta någon som Hitler att komma till makten? Varför röstade folket på honom i valet 1933? Det är sådana frågor som jag vill ha svar på. Varför, varför gjorde man det? Varför gjorde Hitler så som han gjorde med alla judar? Han hade ju jude i blodet, hans döda släktingar var ju judar. Men varför den frågan ställer jag mig själv nästan jämt när jag tänker på andra världskriget.


Kriget

Krigsförloppet

1939
Hitler- Tyskland och Sovjetunionen undertecknar i augusti en nonaggressionspakt som bland annat innebär att de delar Polen mellan sig. 1 september anfaller Tyskland Polen. Storbritannien och Frankrike förklarar två dagar krig mot tyskland. 17 september anfaller Sovjetunionen Polen. Tio dagar senare kapitulerar Warszawa. Under hösten skaffar sig Sovjetunionen kontroll över de baltiska staterna och den 30 november angrips Finland.

1940
I mars tvingas Finland gå med på Sovjetunionens krav på landområden i Karelen och en bas i Hangö. 9 april angrips Danmark och Norge av Tyskland. 10 maj inleder Tyskland sin stora västoffensiv med anfall mot Belgien och Nederländerna. Nederländerna kapitulerar efter fyra dagar och Belgien efter 18 dagar. 22 juni kapitulerar Frankrike och norra delen ockuperas av Tyskland. Södra Frankrike styrs som en tysk lydstat av den så kallade Vichyregeringen. 8 augusti inleder Tyskland flyganfallen mot Storbritannien. Attackerna pågår fram till november utan att britternas motståndsvilja bryts. Churchill tackar piloterna med de bevingade orden.
Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket.

1941
22 juni Operation Barbarossa, Tyskland anfaller Sovjetunionen. Till en början är tyskarna framgångsrika och de sovjetiska förlusterna enorma.
12 juli Storbritannien och Sovjetunionen ingår allians.

7 december Japan anfaller utan krigsförklaring den amerikanska flottbasen Pearl Harbour på Hawaii. USA går in i kriget på den allierade sidan.

1942
2 januari erövrar Japan Filippinernas huvudstad Manila och under de följande månaderna faller Singapore, Java och Burma i japanernas händer.
1 juli Den tysk-italienska offensiven i Nordafrika hejdas vid el-Alamein, strax väster om Alexandria i Egypten. 23 augusti inleder tyska trupper offensiven mot Stalingrad. 23 oktober De allierade inleder en motoffensiv vid el-Alamein. Tyske generalen Erwin Rommel tvingas till reträtt.
19 november går Sovjetunionen till motanfall vid Stalingrad och lyckas inringa den tyska 6: e armén.

1943
31 januari kapitulerar den tyska 6: e armén.
5 juli Slaget vid Kursk inleds och Sovjetunionen driver tillbaka tyskarna på östfronten. 10 juli landstiger brittiska och amerikanska soldater under befäl av general Dwight D Eisenhower på Siciliens syd- och sydöstkust.
25 juli störtas Italiens diktator Mussolini. 17 augusti erövras Sicilien.
3 september går de allierade styrkorna över Messina-sundet som skiljer Sicilien från det italienska fastlandet. När den italienska regeringen kapitulerar tar Tyskland över.

1944
5 juni erövrar de allierade Rom. 6 juni Dagen D, då de allierade landstiger i Normandie i Frankrike. 25 augusti befrias Paris av bland annat franska förband. 11 september når amerikanska förband Tysklands gräns från väster. 19 oktober når sovjetiska Röda armén den tyska östgränsen.

1945
25 april är Berlin omringat. Sovjetiska och amerikanska trupper möts i Torgau, söder om Berlin. 30 april begår Hitler självmord. 7 maj kapitulerar Tyskland. 6 augusti fäller USA en atombomb över den japanska staden Hiroshima. 9 augusti fälls ytterligare en atombomb, nu över Nagasaki.
15 augusti kapitulerar Japan.


Kriget utbryter

Under sommaren 1939 pågick överläggningar i Moskva angående anslutning till fredsfronten. I maj 1939 avgick den ryske utrikesministern Litvinov. Litvinov var den främste företrädaren för en rysk utrikespolitik i anslutning till västmakterna. Han ersattes av Molotov. Under
Molotovs ledning gick de ryska förhandlingarna trögt och internationella läget förvärrades av att Tyskland i augusti lät meddela Polen, att dess hållning i vissa tvistemål gällande
Danzigområdet, ämnade försämra relationerna till Polen. Snart började den tyska pressen rikta
Våldsamma anklagelser mot Polen

De beskylldes för att förfölja sin tyska minoritet. Hitler hade nu också inlett hemliga förhandlingar med Molotov i Moskva. I början av september undertecknades en nonaggressionspakt mellan Tyskland och Sovjet. Med avtalet hoppades Hitler att han skulle kunna fullfölja sin politik mot Polen och även att detta skulle avskräcka västmakterna mot att militärt bistå Polen. Efter undertecknandet av pakten med Sovjet fastställde Hitler datumet för en militär offensiv mot Polen till natten till den 25 augusti. Några dagar tidigare lät Chamberlain meddela Hitler att Storbritannien trots den tysk-ryska pakten skulle bistå Polen, han tillade dock att vägen till tysk- engelskt samförstånd ännu var öppen.

Han föreslog direkta tysk- polska förhandlingar och lovade en internationell garanti till den lösning de båda parterna kunde enas om. Hitler besvarade förslaget mycket avvisande men föreslog en tysk-engelsk allians. Han sköt upp krigsutbrottet på obestämd tid och nu inleddes intensiva tysk-engelska förhandlingar. Till slut gick Tyskland med på direkta förhandlingar med Polen. Någon moderation visades inte från någon av sidorna och några förhandlingar kom därför aldrig till stånd.

Tidigt på morgonen den första september 1939 anfölls Polen av Tyskland. De underlägsna polska trupperna besegrades snabbt. Ett sista försök att förhindra att det tysk-polska kriget skulle ge anledning till ett världsomfattande krig, togs av Mussolini den tredje september 1939. Han föreslog att en konferens skulle hållas mellan Tyskland, Polen, Storbritannien, Frankrike och Italien där tvistefrågorna kunde lösas på fredlig väg. Hitler begärde en betänketid till tredje februari 1940.

Frankrike gick med på denna begäran men Storbritannien ställde som villkor att Tyskland då skulle dra tillbaka sina trupper från polskt territorium. Mussolini gav då upp sitt medlingsförsök och den 3/9 förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland.


Pearl Harbour

Det legendariska slaget

Den 6 september 1941 samlades det kejserliga rådet ännu en gång. Vid det möte som hölls, kom man fram till dessa slutsatser, att det reella läget var så spänt att möjligheten av en konflikt inte kunde avvisas. Japan bör till slutet av oktober ha vidtagit alla åtgärder för ett krig.
Samtidigt och parallellt med dessa förberedelser ska Japan utnyttja alla diplomatiska möjligheter för att nå en överenskommelse med USA och Storbritannien, på grundval av förslag som utarbetats i Tokyo.
Skulle man i början av oktober vara klar över att det inte går att nå en överenskommelse genom förhandlingar, måste man besluta sig för en krigsförklaring mot USA, Storbritannien och Nederländerna.

Den japanska regeringen hade satt igång en "Tidsfrist", men denna löpte ut utan att det kom till en förbättring i förhållandet mellan Japan och USA. Premiärministern i Japan bjöd den 12 oktober sina medarbetare såsom utrikesministern, marinministern, krigsministern och generalstabschefen till sitt lantställe somlåg utanför Tokyo. Under detta möte blev det en häftig ordväxling mellan de olika Ministrarna. Detta resulterade i att prins Konoyes avgick på grund av att han inte litade på utgången av ett kommande krig och han hade ännu inte givit upp hoppet om en diplomatisk lösning. General Hideki Tojo gjorde en missbedömning då han trodde att det japanska kejsarrikets militära makt var tillräckligt stark för att undanröja amerikanerna med ett

Överraskningsanfall. Prins Konoyes optimistiska inställning var att man skulle kunna nå en uppgörelse där oljeblockaden mot Japan skulle upphävas tack vare ett japanskt löfte om att inte gå via Franska Indokina för att kunna erövra Sydost Asien Där regeringskris rådde i Japan så gav det inte några anledningar till några som helst bekymmer för det dåvarande amerikanska sändebudet som vid denna tidpunkt var i huvudstaden Tokyo. En rapport skickad av överstelöjtnant Cresswell till det Amerikanska Krigs ministerium löd så här: "Sammansättningen av det nya kabinettet kan betecknas som en personifiering av den japanska konservatismen. Det behöver dock inte innebära att avlösningen av regeringen Konoye medför en plötslig omsvängning i det i den japanska politiken, i varje fall inte med en gång".

Den japanska regeringens nya utrikesminister Togo tillkännagav nästan direkt efter sitt ämbetstillträde, att hans önskan var att förhandlingarna mellan hans eget land och USA inte skulle upphöra och eventuellt starta ett krig, utan att förhandlingarna skulle fortsätta. Den 20 oktober tyckte premiärministern fortfarande att det absolut viktigaste var att fortsätta bevara freden. Men med tiden sjönk oljelagren och det sydostasiatiska klimatet skulle ungefär vid den här tiden försämras så pass att ett anfall mot USA måste verkställas före den 15 december. Regeringen kallades åter till ett möte den 1 november 1941. Det gick så hett till på detta möte, till och med hetare än på det tidigare mötet den 12 oktober. Här är några citat från det mötet: "Vi behöver inte någon hjälp från någon, för att nå vårt mål- Sugiyamara.

"Vi kan ha tillförsikt om kriget varar i två år, för att nå vårt mål" -Kaja.
"Västmakterna kommer inte att anfalla oss, de har nog med att göra i kriget i Europa- Togo. "Första halvan av december är den bästa tiden för ett anfall. Vi kan inte uppskjuta det längre, bara en månad före monsunregnen. Vi bör avbryta de diplomatiska förhandlingarna och förbereda oss på krig" - Sugiyamara. Vid mötet kom de också fram till att flottan skulle vara beredd den 20 november och att armen skulle kunde vänta längst till den 13 november. Där efter kunde man störta den japanska regeringen. Debatten avslutades med att fastslå att den militära verksamheten skulle börja vid midnatt den 30 november 1941. Som ett av dom sista försöken att hålla fred, var att erbjuda sig att dra tillbaka de japanska trupperna från Franska Indokina. Om detta skulle bli verklighet så var USA tvungna att häva oljeblockaden mot Japan som dom hade haft sedan den 26 juli. Det sista villkoret från Japans sida, den 20 november, gjorde att USA ledsnade och gjorde ett motförslag som innebar att de japanska trupperna måste dras tillbaka från hela Kina istället för bara från Franska Indokina. Dessutom var det krav från USA på att marionettregeringarna -Munkden och Nanking- skulle avrättas. Senare kom det ytterligare ett krav på Japan att de måste gå ur Tremaktspakten, vilket gjorde Japan ännu mera stridsbenägna. Den 25 november 1941 började USA och Japan att krigsförbereda sig, mer än tidigare. Efter ett sammanträdande gjorde krigsminister Henry L. Stinson följande anteckningar i sin dagbok:

"Hur skall man kunna manövrera in japanerna i ett sådant läge att de avfyrar första skottet, utan att man begär ett alltför stort offer av oss själva? Det var problemet". Den 27 november skickades en skrivelse ut till alla tjänstgörande officerare. Skrivelsen var egentligen en krigsvarning och där det sades att säkerheten i Stillahavs området hade upphört. USA väntade ett japanskt angrepp inom några dagar. Den japanska regeringen förklarade krig mot USA, Storbritannien och Nederländerna efter att ha fått USA: s s.k. 10 motförslag. Den preliminära Krigsförklaringen godkändes av de japanska ministrarna och regeringen. Den 12 december 1941 fick chefen för de japanska sjö- och luft - stridskrafterna en Instruktion, då han befann sig någonstans mellan Kurilerna och Hawaii. "Bestig berget Niitaka". Det var en tid då amerikanerna försökte knäcka de japanska koderna bl.a. purpurkoden. Man kom inte fram till så värst mycket. Man kan säga att förberedelserna nästan fick ha sin lilla ostörda förberedning. När en kod knäckts, där det stod att Japan skulle anfalla USA så gjordes inte så värst mycket för att varna den amerikanska flottan i Stilla Havet, för ett fientligt anfall.

Japanernas ultimatum stärktes den 27 november 1941. Förklaringen till att det gick som det gick vid Pearl Harbour är klarlagd som att de amerikanska befälhavarna gått i en enkel men farlig fälla. De hade gjort egna planer om fiendens avsikter och anpassat sina egna planer därefter. Anfallet på Pearl Harbour den 7 december 1941 kan ur den här synvinkeln jämföras med den tyska offensiven i Ardennerna den 10 maj 1940.


Det stora slaget

I början av januari 1941 gavs det en order till japanska stadsofficerare att utarbeta en plan över möjligheterna till ett överraskningsanfall mot flottbasen Pearl Harbour. Det skulle utföras av flygplan som skulle starta från hangarfartyg. Man var oense om hur det hela skulle gå till men enades om att ett förintande slag mot de viktigaste fientliga flottenheterna var det enda som kunde stärka säkerheten för en fortsatt ostörd offensiv i Sydostasien.

Amiral Chuichi Nagamus flotta fick en order att angripa Pearl Harbour.
Denna flotta bestod av 6 hangarfartyg tillsammans med 432 flygplan, 2 snabba slagskepp, 3 kryssare varav 2 tunga och en lätt, 9 jägare, 3 ubåtar och 8 tankfartyg som skulle försörja flottan med drivmedel.
När slaget inleddes helt överrumplande, var det för åskådarna som om hela himlen var full av flygplan. Dom trodde inte att japanerna tyckte så illa om dom som dom gjorde.

De japanska krigsfartygen satte den 6 december kurs mot sitt egentliga mål. Hawaii radion lät förstå att amerikanarna inte hade en enda aning om den annalkande faran. Nästa morgon söndagen den 7 december 1941 startade den 1: a anfallsvågen med 214 st. flygplan från flottan, som låg 380 kilometer från Pearl Harbour. När amerikanarna genom en övningsradar ca 1 timme senare upptäckte fienden, var det försent. Rapporten som skulle ha givit amerikanarna ca en halvtimmes förberedelser vidarebefordrades aldrig av en ung flygofficer, och resulterade i detta inferno klockan 07:50 på morgonen.
Överraskningen från Japans sida hade lyckats. Katastrofen var total.
Slagskepp, kryssare och andra mindre fartyg bombades sönder. De som inte sjönk låg på kantring. Hur många tusen amerikaner fick sätta livet till? Några kom ut ur hamnen men stoppades av bomber. De enda fartyg som lyckades ta sig ut ur hamnen var Maryland och Tennessee. Dom kunde lämna ön. Förutom slagskeppen skadades ytterligare 3 kryssare och 3 jagare.


Den andra anfallsvågen

Som om inte detta hade varit nog så lät Nagamo den andra anfallsvågen starta. Den andra anfallsvågen startade vad den första hade påbörjat i hamnen och vände sig sedan mot andra mål. Flera flygbaser och flottanläggningar på Fordön skadades mycket svårt. Av de 231 amerikanska flygplanen förstördes 65. Amerikanarnas förluster uppgick till 2403

Dödade och 1178 skadade. Detta framgångsrika anfall kostade japanerna 29 flygplan och 55 man. Man kan bara konstatera skillnaden.
Japan missade att slå ut oljetankarna vilket gjorde att den amerikanska flottan snabbt kunde laga sina kvarvarande fartyg. USA var ändå så snabbt beredda till anfall att man avstod från ett tredje anfall. Man hade då säkerligen fått ta stora förluster.

USA fick hämndbegär när Japan trots allt vågade sig på den mäktiga Stilla Havsflottan. Man mobiliserade nationella krafter som aldrig förr från alla amerikanska hjälpkällor. Detta skapade stor medvetenhet som löpte över hela USA och till slut bidrog till att uppbringa de enorma krafter som
behövdes för att få Japan på fall. President Roosevelts ord ekade ut på kommando bryggan på Enterprise när hon närmade sig Pearl Harbour den 9 december 1941. "Ett skändligt dåd, som vi aldrig kommer att glömma.”
Konteramiralen Halseys kommentar när han såg alla de förstörda fartygen som blockerade infartsrännan till Fordön var: "När vi blir klara med dem blir det mest japanska som kommer att talas i helvetet.”


Dagen D, Den längsta dagen

När invasionsflottan höll på att dras samman i Engelska kanalen på natten mellan den 5 och 6 juni, 1944, landsattes amerikanska 82. och 101. Fallskärmsdivisionerna norr om Vire. Deras uppgift var att säkra den högra stranden av floden Mederet och ge skydd åt den 7. Armékåren på Utah. Pga. det dåliga vädret spreds soldaterna ut över ett stort område. Bara ett regemente ur 82. Divisionen var framgångsrikt och nådde fram till Sainte Mère Eglise. I gryningen kom invasionsflottan ut ur diset över havet. De tyska befälhavarna var totalt övertygade om att anfallet skulle komma mot Calais och att vädret var för dåligt för att de allierade skulle kunna ta sig över kanalen, beredskapen var därför låg.

Klockan 6:30 började de amerikanska 4., 9., 79. och 90. Infanteridivisionerna strömma ut från landstigningsfartygen på Utah, understödda av ett fruktansvärt, mördande, träffsäkert och effektivt bombardemang från fartyg i kanalen. Resultatet blev att Utah-trupperna fick en snabb och lyckad landsättning med mycket små förluster. På Omaha inträffade motsatsen, det mesta som kunde gå snett gjorde det och stranden blev med rätta känd som "blodiga Omaha". Efter stora förluster var läget desperat. Marinen kom till undsättning, amiral Kirk riktade sina jagares kanoner mot de tyska ställningarna och besköt dem skoningslöst. Under eftermiddagen kunde därför amerikanerna lämna stranden och erövra de tyska ställningarna vid kusten. Jämfört med Utah där 197 man dödats, var Omaha skrämmande dyrköpt. 3881 man hade dödats, sårats eller saknades vid dagens slut.

På stränderna Gold, Juno och Sword lyckades den brittiska 2. armén under general Dempsey, med nästan alla sina operativa uppgifter. De brittiska luftlandsättningarna hade mera tur och mycket större framgång än de amerikanska. Klockan 4 på morgonen hade den brittiska 6. luftlandsättningsdivisionen erövrat broarna vid Benouville och tystat det tyska kustartilleriet i Merville nära floden Ornes mynning. Klockan 7:30, en timme senare än amerikanerna, började britterna vada i land. Men nu var inte tyskarna överraskade längre, de visste mycket väl vad som var på gång. Liksom för amerikanerna spelade flottan en ovärderlig roll när det gällde att slå ut fienden och minska de egna förlusterna. Mot slutet av den första dagen hade den brittiska 3. divisionen lämnat Sword och nått till en punkt 5 km från Caen. Den kanadensiska 3. divisionen hade haft det svårt på Juno men hade nästan lyckats inta flygfältet i Carpiquet. Den brittiska 50. divisionen på Gold var nästan framme i Bayeux. Allt detta hade man uppnått med en förlust på 3000 i döda, sårade eller skadade.
Den allierade framgången berodde delvis på att tyskarna överraskats av anfallet. Ett viktigt skäl var att det tyska pansaret inte befann sig nära kusten, vilket hade varit fallet om Rommel fått bestämma. En annan faktor som fördröjde tyskarnas ordergivning var att Hitler sov när invasionen startade, och att ingen vågat väcka honom. Den största orsaken var dock att det allierade flyget var totalt överlägsna i luften, flygplanen gav understöd åt varje rörelse som marktrupperna gjorde. De allierade var också överlägsna när det gällde befälsorganisationen, SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Forces) kunde ge order till de allierade mark-, sjö- och flygstridskrafterna. Detta resulterade i en handlingsenighet som tyskarna inte alls kunde svara på, eftersom endast Hitler kunde samordna aktiviteterna hos de tyska stridskrafterna. Tyskarna överraskades med den 15. Arméns 18 divisioner kvar vid Calais. Otroligt nog var Hitler övertygad om att angreppet mot Normandie endast var en täckoperation för en landstigning vid Calais. Han förbjöd därför Rommel att använda den 15. armén för att slå till mot det allierade brohuvudet. De tyska motanfallen började dagen efter den inledande invasionen men hade inte några stora framgångar.

Den 12 juni sträckte sig den allierade fronten från Dives till Saint Marcouf. Allierade förstärkningar hade anlänt i mycket snabbare takt än vad tyskarna kunde prestera. Nu väntade världen på utbrytningen från brohuvudet, och på upptakten till Frankrikes befrielse. Detta var Dagen D, dagen då allt vände.


Dagen VE - "Victory in Europe”

Den 3 maj kom en tysk delegation till den husvagn som varit General Montgomerys högkvarter sedan 1943. De erbjöd en kapitulation som omfattade alla tyska styrkor i norra Tyskland, även de som retirerade undan marskalk Rokossovskij på östfronten. Montgomery avspisade dem men gav dem dagen därpå en ny inbjudan, då tvingades de gå med på villkor som innebar en total men ovärdig kapitulation, och som endast gällde de trupper som stod mot Montgomerys 21. armégrupp. Det allierade överkommandot i väst var fast beslutet att inte låta någon komma undan de framryckande sovjetiska arméerna i öster, något som Dönitz var angelägen om.

Den slutliga kapitulationen som avslutade kriget i Europa undertecknades den 7 maj i Reims. Kapitulationsdokumentet beordrade ett samtidigt upphörande av fientligheter på alla fronter den 8 maj klockan 23:01. Dokumentet bekräftade det totala nederlaget för Tredje rikets väpnade styrkor och fastställde villkoren för hur vapnen skulle överlämnas samt innehöll krav på att de allierades order skulle åtlydas. Generalöverste Jodl, amiral von Friedeburg och generalmajor Oxenius skrev under å Tysklands vägnar, varefter general Bedell, Smith som vikarierade för Eisenhower, skrev under. Sedan kom i tur och ordning generallöjtnant Sir Frederick Morgan för Storbritannien, general Sevez för Frankrike och generalmajor Susloporov för Sovjetunionen.

Dagen därpå ägde ytterligare en kapitulationsceremoni rum i Berlin där fältmarskalk Keitel, amiral von Freideburg och generalöverste Stumpf undertecknade ett nytt dokument om villkorslös kapitulation i närvaro av marskalk Zhukov, general De Lattre de Tassigny, flyggeneralen Arthur Tedder och general Spaatz. Kriget i Europa var äntligen över. Glädjescener utbröt i Storbritannien, USA, Frankrike och ytterligare många tiotals länder runt om i världen. Det återstod emellertid ett annat krig som måste bringas till ett slut. Japan var fortfarande inte besegrat.


Adolf Hitler

Adolf Hitlers Bakgrund

Adolf Hitler föddes den 20 april klockan halv sju på kvällen år 1889 i Gasthaus zum Pommern, ett värdshus i staden Braunau som ligger vid floden Inn (bildar gräns mellan Österrike och Bayern). När Adolf föddes var hans far Alois Hitler över femtio år och hans mor Klara Pälzl under trettio år. Alois som "förtidspensionerade" sig vid tullverket redan vid 58 års ålder fick en fullt tillräcklig pension så Adolfs påståenden om att han kom från fattiga och urusla förhållanden är inte sanna. År 1895 började Adolf Hitler i folkskolan och efter fem år där så kom han in på realskolan i Linz i september 1900. Redan år 1903 dog Alois Hitler men det tycktes inte Adolf bry sig särskilt mycket om. I Mein Kampf skriver han att han och fadern under hela Adolfs uppväxt haft stora konflikter rörande Adolfs "konstnärliga ambitioner". Adolf hoppade av skolan efter fyra år, detta berodde inte på att hans moder var för fattig för att kunna betala avgifterna utan att Adolf hade usla betyg. 1907 begav sig Hitler till Wien för att söka in till Konstakademin. Beskedet att han inte kom in tog han mycket hårt men han vägrade ge upp. Han stannade i Wien och inte ens det faktum att hans mor låg döende i cancer kunde få honom att besöka henne. Han åkte endast tillbaks för att se hennes begravning. Väl tillbaks i Wien bodde han på ett ungkarlshotell där luffare, alkoholister och annat "löst folk" höll till. Där kunde han fortsätta han sina "konststudier" som får man väl förmoda bedrevs på egen hand.

De närmaste fyra åren var mycket svåra och de beskrivs enligt honom själv som de olyckligaste åren i hans liv. Han hade svårt att skaffa mat för dagen då han inte hade något fast arbete. De enda pengar han tjänade var på diverse ströjobb tillsammans med en viss Herr Hanisch. De skottade snö, piskade mattor, bar bagage och så målade Hitler en del konstverk som de kunde sälja. Det var denna tid av hårt liv som grundade Adolf Hitlers politiska åsikter. Hitler skrev följande i Mein Kampf om de människor som han levde tillsammans med under dessa år: "Jag vet inte vilket som mest förfärade mig under denna tid: den ekonomiska nöden i min dåvarande omgivning, dess sedliga och moraliska råhet eller dess andliga kulturs låga nivå.” Under denna tid läste Hitler en hel del böcker på stadsbiblioteket. De kunde handla om allt i från: det gamla Rom, de österländska religionerna, yoga, ockultism, hypnotism till astrologi och protestantism. Allteftersom började Hitler leta efter någon syndabock till det moraliskt och ekonomiskt sönderfallna Tyskland.

Han letade efter en grupp människor som man kunde lägga all skuld på. Så här skriver Hitler i Mein Kampf om hans första kontakt med judar: "När jag en dag strävade genom den inre staden, stötte jag plötsligt på en varelse i lång kaftan och svarta lockar. Min första tanke var: är den där också jude? Så ser de inte ut i Linz (staden där Hitler växt upp). Jag iakttog mannen förstulet och försiktigt men ju längre jag stirrade på detta främmande ansikte och granskade varje drag i det, desto mer omformulerades den frågan i min hjärna: är det där också en tysk? Som alltid i sådana fall började jag nu försöka häva mina tvivel genom att läsa böcker. För några få heller köpte jag mig då mitt livs första antisemitiska broschyrer". Ju mer Hitler läste om judar desto säkrare blev han på sin sak. Det är juden som har korrumperat det tyska samhället. Hitler lade skulden på juden i allt som han inte tyckte om, modernismen i konst och musik, pornografi, prostitution och utsugningen av "massorna". Med denna bakgrund så var Hitler intresserad av alla partier som delade hans åsikt i denna fråga. Samtidigt utbröt 1: a världskriget och Hitler var helt i extas av glädje. Den 3 augusti 1914 ansökte han som frivillig till den bayerska militären trots att han var österrikisk medborgare. Så här berättar Hitler själv om när han fick svaret på ansökan: "Jag bröt brevet med darrande händer. Jag kan inte med ord beskriva den glädje jag erfor... Ett par dagar efteråt hade jag på mig den uniform som jag inte skulle komma att lägga av på närmare sex år".


Hitler under första världskriget

Under hela 1: a världskriget kämpade Hitler vid frontlinjen eller i dess närhet. Redan i december 1914 hade han fått järnkorsett av andra klassen och 4 augusti, 1918 fick han järnkorset av första klassen, en mycket ovanlig dekoration för en korpral.


Uppbyggnaden av partiet

Efter kriget kom Hitler i kontakt med Tyska arbetarpartiet och gick med i partiet. Hitler blev partiets sjunde medlem så det var ett helt nytt parti och det var just detta som attraherade Hitler. År 1920 döptes partiet om till Nationalsocialistiska arbetarpartiet (NSDAP). Ju mer tiden led desto fler anhängare fick partiet. Hitler höll tal på pubar och på restauranger. Flygblad trycktes upp och planscher sattes upp i staden. Det var alltså på ett "enkelt" sätt som Hitler fick hela tyska folket med sig. Hitler är historiens största demagog (demagog betyder folkförförare), så här sa han själv i Mein Kampf: "Att vara ledare är att kunna sätta igång massorna.”


Hitler under andra världskriget

Hitler intresserade sig inte för administrationen, för genom förandet av program eller reformer; Han ville ha makt. Med partiet som makt instrument hade han skaffat sig makten i Tyskland. Nu tänkte han använda Tyskland som maktinstrument för att skaffa sig makten i Europa. Tysklandsnederlag i första världskriget upplevde Hitler mer eller mindre som en personlig katastrof. Hela sin politiska karriär har han haft ambitioner om att återupprätta och utvidga Tysklands makt. Han strävade efter att upphäva freds avtal från 1919 och sedan införliva sin dröm om ett Stortyskland. Den aggressiva utrikespolitik som nazisterna kom att föra kallades av nazisterna dynamisk. Hitler menade att: östyrkan hos ett folk ligger i första hand inte i dess vapen utan dess vilja och innan man besegrar den yttre fienden måste först den egna inre fienden besegras. Hitler ville utvidga Tysklands gränser så att alla människor av
Tysk ras och tyskt språk skulle innefattas. Han har även sagt: "Vi över land och territorium för att livnära vårt folk och placera vårt folk överskott" Hitler första och viktigaste steg var att återupprusta. Tills han hade militärmaktens stöd för sin diplomati måste Hitlers utrikes politiska arena begränsas till sitt omfång. Denna period då Tysklands väpnade styrkor ökades och återupprustades, var mycket farlig. Tills återupprustningen nått en viss punkt var Tyskland mycket sårbart för varje preventivaktion av Frankrike eller de andra makterna, och villkoren i Versailles fördraget kunde utnyttjas som motivering till en sådan aktion. Den tyska utrikes politiken gick därför de första ren ut på att förebygga en sådan aktion. Hitlers tal från den tiden är mästerstycken i propaganda. Han anknöt ofta till den orättvisa behandlingen av Tyskland efter kriget och den bestående åtskillnaden mellan segrare och besegrade. Detta väckte sympati för Tyskland vilket tillät Hitler att främst som en representant för förnuft och rättvisa.

I Hitlers fredstal inför riksdagen den 17 maj 1933 slog han an tonen på tysk politik. Med ena ögat på fredskonferensen i Genève framställde han Tyskland som den enda nation som nu hade avrustat och krävde att de andra länderna skulle följa efter. Om de vägrade så måste det betyda att de under Nationernas Förbunds täckmantel bara ville degradera det tyska folket till en andragrads nation med oförmåga att försvara sig. Tyskland var enligt Hitler beredd på att uppläsa hela sin militär väsen, avstå från alla anfallsvapen. "Vi har ingen allvarligare önskan än att få bidra till det slutliga läkandet av de sår som har förorsakats av kriget och Versailles fördraget." När det stod klart att Frankrike inte gick med på detta proklamerade Hitler Tysklands utträde ur FN. Hitlers slugaste trick var att samma dag som utträdet ur FN meddelade han att Tyskland skulle folk omrösta om beslutet. Det var att ställa demokratins vapen mot de demokratiska staterna. (96 % röstade för) 1934 26 augusti slöt Tyskland en noggrann pakt med Polen, vilken aldrig blev populär i Tyskland men var ett smart drag av Hitler. Med detta kunde Hitler försvaga varje enhets front mot Tyskland och gjorde den första bräckan i det franska allianssystemet. Här gav han det förstaprov på jag-tar-dem-en-i-taget-taktiken. 1935 stod Hitler inför ett svårt avgörande.

Den tyska rustningen hade nu nått ett stadium där fortsatt hemlighållande skulle bli ett hinder. Den 16 mars proklamerade den tyska regeringen sin avsikt att återinföra allmän värnplikt och bygga upp en armé som i fredstid skulle omfatta 36 divisioner (550 000 man) Fyra dagar innan detta hade franska regeringen fördubblat tjänstetiden och sänkt värnplikts ålder i den franska armen för att kompensera det minskade födelsetalet 1914- 18. Detta använde naturligtvis Hitler till sin fördel och framställde det till att Tyskland mot sin vilja drivits till upprustning för att undvika krigshotet. Nu berodde det på vilket mottagande detta första öppna brott mot Versailles fördraget skulle få. Protester kom. Det väsentliga var hur signatär makterna skulle i handling stödja sina protester. I maj månad så slöt Frankrike ett avtal med Sovjetunionen som förpliktade länderna att komma till varandras undsättning om man blev attackerade. Sovjet slöt ett liknande avtal med Frankrikes pålitligaste bundsförvant Tjeckoslovakien. Hitlers svar på detta kom i hans tal den 21 maj inför riksdagen. Hans svar till stormakterna var inte trots utan en fördubblad vädjan tillförnuft, rättvisa och samvete. Han hävdade att det nya Tyskland var miss förstått och hans egen hållning var felaktigt framställd. Aldrig har någon talat om krigets fasor och eländen med större inlevelse än Hitler själv. Hitler ville skapa en allians mellan Storbritannien och Tyskland. Det var en idé som han inte släppte ens under krigets gång. I början av juni flög Ribbent rop till London och slöt ett avtal med Storbritannien som gjorde att Tyskland hade rätt att upprusta sin flotta tills den nådde 35 % av Britternas. Tyskland skaffade sig en ubåts flotta som var lika stor som Britternas. Det här gillade inte Frankrike och Italien som bägge vars sjömakter. I september stiftades Nürnberg lagarna vilka var riktade mot judarna. (Förbjöd äktenskap mellan jude-tysk, tysk som arbetade hos jude).


Hitlers död

Hitlers död 1945 var den tid Hitler hade störst tryck på sig och sitt agerande. Det var den tiden han gav ut sitt vansinnes åder om att kämpa till sista man. Och den 30 april som alla känner till blev Hitlers sista dag men den dagen gifte sig han med Eva Braun. Bara några få timmar innan de tog livet av sig med gift ampuller (inte med pistol som man sa innan). En person som jobbade nära Hitler för en lång tid (man vet inte namnet på denna person) gick in i Hitlers rum efter de dött och sköt honom i huvudet en gång och blev så glad och skrek "jag har dödat führern". Några sekunder senare dog han också av ett skott i huvudet. Man tog Hitlers och Evas kroppar la ner dem i en grop, hällde på bensin och tände på. När det inte var mycket kvar grävde några tyska ledare ner dem. De låg i jorden i ca 3 veckor tills några amerikanska soldater såg gravstenen och en stor uppgrävning sattes igång.


Nazismen och Motståndsgrupperna

Edelweisspiraterna

Nazisterna var först osäkra på hur dom skulle hantera dessa grupper trots att regelrätta konfrontationer ägde rum mellan Hitlerjugendmedlämmar och "Piraterna". Hösten 1944 slog nazisterna ner mot dessa grupper, framför allt mot deras ledare och hängde flera av dom.
Den ungdomliga motståndsrörelsen Edelweisspiraterna kämpade mot Hitlerjugend. Flera av dem hängdes i Köln i november 1944: e
Här följer en av deras kampsånger.

Av Hitlers tvång har vi fått nog Han har slagit oss i bojor

Men snart ska frihetens timme slå

och vi ska slita våra bojor

På Hitlerjugend tar vi kål

Edelweiss på marsch - oss rår ingen alls på!

Även om Nazityskland var en totalitär stat kunde vanliga tyska medborgare göra motstånd. Det fanns flera sådana möjligheter. Valet att inte stödja regimens förbrytelser stod alla till buds, men få tog det steget. Det var inte straffbart att vara passiv motståndare till regimen, endast aktivt motstånd medförde omedelbar fara. Gestapo letade inte efter passiva motståndare till regimen, utan var beroende av tiotusentals "upplysningar" från vanliga tyska medborgare om deras grannar och arbetskamrater för att kunna ingripa. I vilken utsträckning det tyska folket kände till mördandet av judar är ännu en kontroversiell fråga, men det är obestridligt att kännedomen fanns och var utbredd bland vanligt folk. Ändå var det få som protesterade. En grupp som protesterade mot regimen och led stora förluster var Jehovas vittnen. De vägrade svära trohetseden mot Hitler och nazityskland. Deras motstånd är anmärkningsvärt eftersom det hade räckt med att skriva på ett papper för att undgå straff. Knappast någon gjorde det. Ungdomsprotester mot regimen och kraven att delta i
Hitlerjugend förekom till exempel bland Edelweisspiraterna och "Swing kids"(som demonstrerade sin kritik i utsvävande dans till amerikansk jazzmusik).


Europa under Nazismen

Tyskarna förde ett skräckregemente i det ockuperade Europa. Terrorns agenter var främst den tyska hemliga polisen, Gestapo, och de politiska trupperna, SS, men i stor utsträckning lånade sig också den reguljära armén till de illdåd som begicks. Motståndsrörelserna bekämpades med stor brutalitet. Massfängslanden och massavrättningar var vanliga, och det förekom svåra repressalier som t.ex. utplånandet av orterna Lidice i Tjeckoslovakien och Oradour i Frankrike. Ett annat inslag i ockupationspolitiken var uttagningen av arbetare till olika former av tvångsarbete i de tyska industrierna, oftast under omänskliga förhållanden. De värsta övergreppen begicks emellertid i Polen, på Balkan och i Vitryssland och Ukraina, där man förde en ren utrotningspolitik, i synnerhet mot judarna. En av följderna var den särpräglade östjudiska kulturens fullständiga utplåning. Det får dock inte förtigas att de tyska nazisterna på många håll kunde utnyttja gammalt folkhat och gammal antisemitism, och att de fick hjälp av lokala högerextremister. I Ungern t.ex. utfördes morden av de fascistiska pilkorsarna. Ett kapitel för sig är koncentrationslägren. Hit fördes alla de som nazisterna fann icke önskvärda för att arbeta sig till döds i arbetslägren eller för att avlivas i dödslägren. Enbart de judiska offren uppgår till sex miljoner, vartill måste läggas 1-2 miljoner övriga: zigenare, politiska motståndare, homosexuella, utvecklingsstörda och sinnessjuka med flera. Materiel och transportmedel, som de sviktande fronterna var i desperat behov av, styrdes in i det sista om för att detta dödsmaskineri skulle kunna hållas igång.


Koncentrationsläger och arbeten

Auschwitz-Birkenau

Från och med 1940 var Auschwitz ett koncentrationsläger för polska politiska fångar. Lägret låg vid en större järnvägsknut och hade snart vuxit till ett gigantiskt komplex bestående av ett 40 - tal olika läger. Ett stort antal läkare var verksamma i lägren, och flera av dem ägnade sig åt olika pseudomedicinska experiment. De mest kända lägren är Auschwitz I (Stammlager), Auschwitz II (Birkenau) och Auschwitz III (Monowitz). Fångarna led svårt av undernäring, sjukdomar, slavarbete och den psykiska och fysiska terrorn. Gasningar av flera hundra samtidigt började man använda i Auschwitz i slutet av 1941. Under våren 1942 förlades sådana aktioner till Birkenau, då två provisoriska gaskammare inrättades i ombyggda boningshus.

Krematorierna i Birkenau färdigställdes under våren 1943. Transporterna av ungerska judar till Birkenau under våren och sommaren 1944 blev kulmen på mördandet. Då kunde tre till fyra tågtransporter anlända varje dag med mellan 3000 och 3500 människor. Ungefär en tiondel av den togs ut till arbete, de övriga gasades. Inte ens Birkenaus förstärkta krematorier klarade sådana påfrestningar. Kropparna brändes därför också i gropar. De sista gasningarna ägde rum på hösten 1944. Innan den sovjetiska Röda armén intog Auschwitz-Birkenau den 27 januari 1945 hade SS först monterat ner och därefter sprängt vad som fanns kvar av gaskamrarna. Förutom ungefär en miljon judar från hela Europa mördades
75 000 polacker, 21 000 zigenare, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter i Auschwitz. Lägret krävde minst 1,1 miljon offer.


Handikappade och asociala

Under 1920-talet började en del vetenskapsmän att propagera för rätten att döda människor som de betecknade som "ballastexistenser".
Därmed avsåg det grupper av handikappade och utvecklingsstörda.
Begreppet "livsovärdigt liv" myntades. Dessa idéer sögs snabbt upp av nazismen, som ville främja det "friska" och utplåna det "sjuka" och "mindervärdiga". Yttre hot mot den tyska "folkkroppen" som judar zigenare bekämpaes med segrering, deportation och mord. Som inre hot räknades de mentalt och fysiskt handikappade, "asociala" och andra individer som inte passade in i "folkgemenskapen". De ansågs vara ekonomiskt "improduktiva" och därför en allt för tung börda att bära för de friska och produktiva. Rasbiologiskt ansågs de som "mindervärdiga". Deras negativa egenskaper ansågs vara ärftliga, vilket medförde en växande fara för
"folkkroppens" hälsa. I sin iver att "rena" både samhället och den "ariskarasen" förföljde och fängslade nazisterna också tusentals människor ur en mer svårdefinierad grupp av medborgare, betecknade som "asociala". Denna grupp omfattade alla möjliga, från prostituerade till människor som mer en två gånger har vägrat att ta erbjudande arbete.
Den nazistiska ideologin straffade dem vilkas uppförande ansågs väcka anstöt. Även småbrottslingar ansågs vara biologiskt "mindervärdiga", enligt den i Nazityskland rådande v...