Émile Zola

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Émile Zola föddes 2 april 1840. Hans pappa var italiensk ingenjör som hade Franskt medborgarskap. Zola spenderande sin barndom i Aix-en-Provence, i sydöstra Frankrike. När Zola var sju år gammal dog fadern och lämnade familjen med ekonomiska problem. 1858 flyttade Zola med sin mor till Paris. När han var ung så blev han kompis med författaren Paul Cézanne och började skriva under påverkan av romantiken. Zola;s mamma som var änka hade planerat en karriär inom rättsregel för Zola.
Men Zola misslyckades med sin kandidatexamen.Före sitt genombrott som författare jobbade Zola som en expedit på en sjöfartsfirma, när han var 22 år gammal fick han äntligen arbete på ett stort bokförlag som hette Louis-Christophe-Francois-Hachette. Han skrev också litteratur spalter och konst kritik till tidningen Cartier de Villemessant´s. Under Zolas kommande år skrev han flera korta berättelser och uppsatser, 4 teaterstycken och 3 romaner.

Han var en fransk författare. Émile Zola började som efterromantisk poet, blev naturalismens centralgestalt och spelade en avgörande roll i Dreyfusaffären, bl.a. genom sin artikel "J´accuse" (1898; "Jag anklagar"), där han tog parti för den judiske officer som av det franska etablissemanget falskeligen anklagats för högförräderi. Émile slog igenom med berättelsen Thérèse Raquin (1867). Åren 1871–93 kom den 20 volymer starka romanserien Les Rougon-Macquart, en krönika över det andra kejsardömet – och ett naturalismens monument. Han har ofta förkastats av idealister och avantgardister men var redan från början, och är fortfarande, en "läst" författare. Senare skrev han dock ett par romanserier som inte nådde samma prestige och publik Le Roman expérimental (1880; "Den experimentella romanen"), Z:s viktigaste teoretiska manifest, försöker överföra naturvetenskapens orsak-och-verkan-tänkande på ordkonsten. Han ville påvisa allmänna lagar för mänskligt handlande: biologiskt arv vägde tyngre än samhälleligt.
Hans vetenskapliga anspråk kompletteras av dels en episk gestaltningskonst, dels en kritik av vad han uppfattade som borgerligt förtryck. Han önskade avslöja tidens idealisering av rådande förhållanden, och i Balzacs anda spegla 1800-talets genomgripande förändringar. Om "Les Rougon-Macquart" mest skildrar en gammal världs undergång gestaltar i synnerhet ett par av Zolas sista böcker den utopiska drömmen om något nytt och bättre. Det är ingen slump att ett slags fruktbarhetsmytologi till sist ter sig viktigare än ett konkret handlingsprogram för denne kämpande naturalist; och det är tänkvärt att samtiden i honom stundom såg en senkommen romantiker.
Zola skrev sin sista roman 1903, (Vérité). Emile Zola, ”Naturalismens ...