Upproret i Skottland 1745

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Med det här arbetet hade jag tänkt fördjupa mig i upproret i Skottland 1745, och vad som ledde till det. Varför blev det uppror? Vem var ”Bonnie Prince Charlie”? Varför ställde skottarna upp? Vad var det som gick snett? Vad hände vid Culloden? Hur gick det med prinsen efter slaget?

Jag har länge varit intresserad av Skottland och Skottlands historia, och jag har läst en del böcker om just det här upproret, men aldrig riktigt förstått, varför det blev som det blev. Nu har jag tagit reda på det, och här kommer resultatet.


Avhandling

Klanernas uppbyggnad

Klanerna kom till genom att byar och små samhällen blev isolerade i dalgångarna mellan bergen i de skotska högländerna. Bergen var så pass svårforcerade att det var svårt för invånarna att ta sig ut ur dalarna. Befolkningen växte, men jorden var knapp. Det fanns bara gott om mat på sommaren, men det räckte inte när de svalt under resten av året. Besökare som reste i högländerna under 1500-talet berättar om ett småväxt folk, men härdiga. När de inte hade tillräckligt med mat växte de sig inte så långa som de skulle ha kunnat bli. På vårvintern var det som värst. I många fall hade de inget annat val än att ta sig över till en annan by och plundra den. Ibland tog de sig till och med ner till Lågländerna. Det är härifrån som myten om de vilda och hemska högländarna kommer.

Genom det isolerade läget blev invånarna i de små samhällena som en stor familj. Klan betyder just familj på gaeliska. Allt byggde på att alla i klanen var släkt, från klanledaren till den fattigaste bonde. Men så var det förstås inte riktigt. Den högste ledaren och de som var ledare över de olika klangrenarna kunde vara mer eller mindre släkt, men det fanns en del som var adopterade och då självklart inte hade några blodsband. Men systemet byggde på släktskapen. Alla de manliga medlemmarna i klanen brukade bära ett släktnamn efter en anfader som inte behövde vara historisk. Det skedde för det mesta efter ett initiativ från ledaren. Ända in på 1800-talet hade många klanmän inga efternamn, utan man skilde på dem med något slags smeknamn, något som inte gjorde det hela enklare. Namnet var det som höll alla samman, och klanens intressen var i alla fall i teorin det som höll samman klanledaren och hans män. I själva verket var det klanledaren som bestämde, och männen som lydde. Klanchefen hjälpte männen när de var i nöd, och i gengäld lydde de honom i allt. De var tvungna att följa honom i krig, eller i jakt. Förutom de vanliga fattiga bönderna hade även klanchefen ofta en egen liten armé som han förfogade över. De kallades tacksmen, och var för det mesta bönder även de, men de var högre upp i hierarkin, och kunde dra ut i strid när som helst, utan att behöva oroa sig för jordbruket. De hade ofta söner som kunde ta hand om jordbruket när de var borta, och behövde heller inte betala ett så högt arrende för sina gårdar. Deras främsta vapen var stridsyxan, medan bönderna hade spjut och pilbågar. Högländarna hade en mycket effektiv stridsteknik, de rusade fram i blixtanfall, orsakade så mycket tumult som möjligt, och kunde därefter slappna av, när fienden skräckslagna flydde fältet. Krigarna var lojala, men när hösten kom var det en stor risk att de skulle vända tillbaka hem igen för att ta hand om gårdarna. Det var bara då det fanns en risk för att männen skulle desertera, annars var de lojala mot sin ledare.


Jakobiterna

Det som fick högländarna att strida för den Stuartska saken var främst religionen, men också det faktum att högländarna hade en stor känsla för traditioner och plikt. De flesta i högländerna var katoliker, precis som ätten Stuart. Men de som nu styrde i England, ätten Hannover var protestanter, och hade störtat den katolske Jacob II från tronen 1688. Alla i landet skulle ha samma religion, men skottarna ville fortsätta att vara katoliker, så det fanns en hel del spänningar mellan engelsmännen och skottarna.

Kriget lockade de fattiga högländarna också för då kunde de plundra, och skulle kanske slippa svälta den här vintern. Det var under de mörka vinterdagarna i 1688 som den jakobitiska rörelsen föddes. Vilhelm av Oranien tog då tronen från Jacob II, med parlamentets hjälp. Jacob skulle antagligen ha kunnat behålla sin krona om han inte hade gett upp så lätt. Om han bara hade hållit huvudet kallt, och vädjat till nationen, hade han antagligen fått behålla sin krona. Men han gav allt förlorat med en gång, flydde landet och lät svärsonen ta hans plats.

Befolkningen tyckte inte bättre om den nye kungen än om den förre, det var i ett tillstånd av nationell apati som tronväxlingen skedde. Sedan revolutionen väl var ett faktum, skyndade sig de skotska adelsmännen och köpmännen att acceptera den nya ordningen.

När kung Jacob lämnade England, gav han Dundee, en skicklig legosoldatanförare att försvara hans sak i Skottland. Dundee gjorde vad han kunde, och vann en del strider, men allt tog en ände i förskräckelse, när Dundee själv blev dödad i ett slag. De jakobitiska trupperna begav sig tillbaka till högländerna, och den nye kungen kunde härja fritt på Irland där striderna nu fortsatte. Hans stridsvana soldater vann snart över irländarna.

Det var oroligt i Högländerna, en del var jakobiter, medan andra stödde kungen. För att få klanledarnas lojalitet delade han ut 12.000 pund bland dem, och lät dessutom bygga en fästning; Fort William. 1691 gick den engelska regeringen ett steg längre, klancheferna skulle avlägga en trohetsed för den nye kungen, före den 6 januari 1692. Den som vägrade skulle ställas utanför lagen, och betraktas som fredslös. Alla avlade eden i tid utom Alexander MacDonald från Glencoe, som hade råkat ut för ett missförstånd och kom tre dagar försent. En trupp på 120 soldater sändes till Glencoe, de blev gästfritt mottagna och stannade hos klanen i 14 dagar. En tidig morgom sköt de ner den gamle hövdingen, hans hustru och 38 medlemmar av klanen, bland dem två kvinnor och två barn. Händelsen har blivit känd som massakern i Glencoe, och bidrog till att hålla hatet mot den nya regimen brinnande i högländerna.

De svåra handelsstriderna mellan England och Skottland under början av 1700-talet, bidrog också det till att sympatierna för kung Vilhelm minskade i Högländerna. 1701 dog den landsflyktige Jacob II. Istället blev nu tronpretendenten hans son Jacob III, vars rättigheter till tronen erkändes av Frankrike och Spanien. Jakob hade ett utmärkt tillfälle att återvända till sitt fosterland 1714, då drottning Anna dog, och hennes släkting Georg I besteg tronen. Men Georg hade Stuarts blod i ådrorna, och de räckte för att han skulle accepteras av de flesta skottar. 1715 beslöt sig ändå jakobiterna för att våga ett uppror. Jakobiternas ledare i Skottland var John Erskine, greve av Mar, och den 7 september 1715 reste han Jakobs standar nära det kungliga slottet Balmoral. Upproret fick en större uppslutning av höglandsfolk än det var varken förr eller senare; med 10.000 man erövrade Mar staden Perth. Men han var ingen fältherrebegåvning och kunde inte utnyttja överraskningsmoment. Hertigen av Argyll gick emot honom med 3.000 man kungliga trupper, striden blev oavgjord men det blev ändå slutet för upproret, eftersom Mar inte lyckades ta sig fram till den viktiga staden Edinburgh.

Först i januari kom Jacob III över från Frankrike, men nu var det för sent, och Jacob själv var ingen att leda mannar i fält. Det som var kvar av hans arme´ tågade till staden Montrose på östkusten, och därifrån återvände Jacob III till Frankrike. Ätten Stuart skulle aldrig mer sitta på kungatronen, men männen i landsflykt ville inte erkänna att allt var förlorat, utan fortsatte att smida planer under de 30 år som följde innan ett nytt uppror sattes igång.


Bonnie Prince Charlie

”Bonnie Prince Charlie” hette han såklart inte från början, nej, han riktiga namn var Charles Edward Stuart. Han fick namnet av skottarna för att han var så vacker och charmig. ”Bonnie” betyder vacker på skotsk-engelska. Han växte upp tillsammans med sin mor som var en polsk prinsessa, Clementina, och sin far Jacob III, i Rom nära Fontana di trevi. Båda hans föräldrar var bittra, Jacob hade trott att han skulle få tillbaka tronen under sitt kuppförsök 1719, och hans mor hade trott att hon skulle bli drottning. Under hela sin uppväxt blev han matad med vad familjen hade förlorat, egentligen skulle han vara kung!

De gjorde allt för att förbereda honom inför det ögonblick han skulle ta tillbaka tronen, han tränade stridskonst och andra kungliga sporter, men efter som hans lärare var så eftergivna mot honom lärde han sig aldrig ens att stava ordentligt.

När han studerade släkten Stuarts kungalängd blev han nog ganska dyster, olyckor verkade vara en del av släktarvet; av de elva stuartska härskarna hade alla utan två dött en våldsam död på slagfältet, på avrättningsplatsen, blivit mördade, eller varit tvungna att gå i landsflykt. Men det stoppade inte Charlie från att smida stora planer. Hela sin ungdom förberedde han sig inför dagen då han skulle ta tillbaka sin farfars krona. Han var djärv, skarp och vig, med en kropp skapad för krig. Eftersom han lärare skämde bort honom, och lät honom gör som han ville blev han mycket bortskämd, han förstod inte skillnaden mellan realiteter och lösa huggskott. Han lärde sig att inte lita på någon, och lyssnade aldrig på andras råd. Han var hemskt envis, och hade en komplett oförmåga att förstå andras synpunkter och åsikter.

Varför han trots sitt dåliga sätt blev så beundrad och älskad är underligt. De flesta hade en romantiserad bild av den unge ledaren, som de aldrig träffade. Men han hade en viss charm, han kunde vara oerhört charmig, och manlig. Han gav sig heller aldrig, han trodde på sin rättvisa sak, och var beredd våga allt för dens skull. Inte bara andras liv, men också sitt eget. Under den förvända ytan, måste han ha haft några bra egenskaper, framför allt kunde han få människor att känna med honom, och hade lätt för att vinna deras tillgivenhet.

De nya kungarna under den här tiden var bara bleka och intetsägande personer, det mäktiga kungadömet England hade förlorat sin förra makt, det hade inget att säga till om. Trots det förekom det ingen jakobitisk resning i England. Utvecklingen gick emot Stuartarna. England hade en rik materiell ti under början a 1700-talet, och utvecklingen gjorde att resten av landet fick det bättre, men skottarna i högländerna var fortfarande lika fattiga. Den stuartska restaurationen blev under 1700-talet en exklusivt skotsk angelägenhet. Den jakobitiska rörelsen i England förlorade mark, och blev en samlingsplats för politiskt missnöjda och rena samhällsfiender. Det blev tydligt att kungakronan inte kunde vinnas tillbaka på parlamentarisk väg, det förstod till och med prinsen. Våld var det enda sättet.

Under 1740-talet rasade det ett tronföljdskrig i Österrike. Frankrike och England stod som vanligt mot varandra. Genom att stödja ett uppror kund Frankrike att dra tillbaka sina styrkor. Charlie åkte till Paris våren 1744 för övertyga om sin sak. Men utrikespolitiken var komplicerad, och prinsen fick vänta i 12 månader utan att få träffa kungen. Overksamheten passade honom inte. Hans far rådde honom att återvända till Rom, men Charlie gav sig inte så lätt, och var besluten att handla. En skotsk bankir i Paris, Aeneas MacDonald erbjöd honom att låna honom 180.000 pund, och satte honom i förbindelse med en irländsk redare i Nantes, Antony Walsh. Antony skaffade två fartyg, och lovade att utrusta dem med folk och proviant. Skeppen hette Doutelle (Du Tellay), en fregatt, och krigsfartyget Elisabeth, som skulle följa med som eskort. I Nantes lastade man dem med en massa vapen, konjak, och 400 Louisdorer. När prinsen reste iväg var han förklädd till präst, under hela sitt liv skulle han spela olika roller och dölja sig under olika namn.


Resningen

Resan till Skottland tog arton dagar och höll på att sluta med katastrof. Ett engelskt krigsfartyg dök upp på deras väg, och de kunde inte skaka av sig det. Elisabeth var tvungen att möta det och strida emot det. Det franska fartyget blev så illa skadat att det var tvunget att återvända till Frankrike igen, och prinsens skepp fick fortsätta färden ensam.

Efter svåra oväder kastade de tillslut ankar den 23 juli 1745, utanför den lilla ön Eriskay i Yttre Hebriderna. För första gången satte prinsen fötterna på skotsk mark.

Eriskay ägdes av den mäktige klanchefen Ranald Mac Donald of Clanranald. Dagen efter att de gått iland kom dennes styvbror MacDonald av Boisdale ut till ön. När han hörde att Prinsen kommit till ön utan något understöd från fransmännen gav han honom rådet att återvända hem. Prinsen var dock mycket optimistisk, och trodde fullt och fast att ”hans trogna högländare skulle vid hans sida.” Men Boisdale var inte övertygad, utan återvände hem igen med en massa dystra spådomar.

Det var väl inte den bästa början, och efteråt höll prinsen krigsråd. Alla följeslagare utom prinsens gamla lärare rådde honom att vända hem igen. Men Charlie ville avvakta och se var de andra klanledarna stod.

Från Eriskay seglade Prinsen nu över till fastlandet. Han steg iland i Borrodale i Arisaig, nära Fort William. Här bodde han hos en välbärgad lantbrukare i två veckor medan han tog emot representanter för klanerna i området. Hans uppmaningar att sluta upp runt honom gav inget resultat. Alla var emot det hela och sa åt honom att resa tillbaka. Men prinsen förklarade envist att han skulle stanna.

Hans sista hopp stod dock till Donald Cameron av Lochiel, son till en landsflyktig Stuartanhängare, och själv kända som en hängiven jakobit. Från början var han besluten att ställa sig lika avvisande som de andra, men när han väl träffat prinsen ändrade han sig. Prinsen vädjade till hans lojalitet, och Lochiel lovade att dela prinsens öden. När prinsen väl hade Lochiel på sin sida vände allt snabbt till hans fördel. Många av de som tidigare ställt sig avvisande anslöt sig nu under prinsen. De klaner som av religiösa eller privata skäl tidigare hade stött Stuart följde i allmänhet Lochiels exempel. En del höll sig oväntat borta, men de flesta som hade varit med vi upproret 1715 och tidigare slöt upp.

Man lossade nu i hemlighet varorna vapnen och ammunitionen från Doutelle som skickades hem. Nu fanns det ingen återvändo för Charlie längre, han var tvungen att ta steget fullt ut.

Prisen var aktiv under de här första veckorna Skrev brev och gjorde upp stolta planer. Några småstrider utkämpades runt Fort William, strider som de vann lätt över totalt överrumplade engelsmän.

Den 19 augusti var det dags för prinsen att resa sitt baner vid Glenfinnan intill Loch Shiel, inte så långt från Fort William. Han anlände över sjön i båt och hälsades av klanen MacDonald of Clanranald som ställde upp med 500 man. Prinsen väntade otåligt hela dagen på de andra som var kallade. På kvällen anlände Lochiel med 700 man. Det fanns även några tillfångatagna engelska soldater.

Standaret vecklades ut, och prinsen höll ett ”kort men patetiskt” tal till de församlade. Han skulle lyckas med sin sak med hjälp av de som hade kommit till hans hjälp. Det var det sista uppbådet som klanerna ställde upp i.


Fälttåget

I England hade man nu fått reda på att prinsen stigit i land, och att ett uppror var på gång. Det blev en general Cope som fick leda de engelska styrkorna. Det hade varit bättre om Cope hade kunnat slå till mot jakobiterna med en gång, och stoppa upproret innan det hunnit starta, men han hade inte tillräckligt med trupper för det. Han visste heller inte med säkerhet vad som hände och var skottarna befann sig.

Prinsen var på den här tiden på ett strålande humör. Han ville gärna börja strida mot regeringstrupperna, och diskuterade med sina män om de skulle gå norrut mot Inverness, eller direkt till Edinburgh, den skotska huvudstaden. Efter ha hört de andras råd bestämde han att de skulle gå mot Edinburgh.

Cope hade mer otur, invånarna i området var fientligt sinnade, bagagehästar och han fick vägbeskrivningar som inte stämde. Men genom hårda dagsmarscher hann han upp prinsen Dalwhinnie som ligger vid den stora landsvägen mellan Inverness och Edinburgh. Båda sidor var dåligt informerade, men Cope gjorde ett stort misstag när han valde att retirera mot Inverness. Han ville inte utlämna sina underlägsna trupper som var den enda engelska armén som fanns i landet, resten var och krigade i Österrike.

Men genom att retirera lämnade han landet söderut fritt för prinsens trupper. Från Dalwhinnie gick prinsens armé söderut mot Edinburgh. Prinsen stannade sex dagar i Perth och fick fler anhängare. Den 11 september bröt de upp från Perth. I Edinburgh var man oroliga, Cope försökte från Aberdeen samla fartyg för att möta upp prinsen i Edinburgh men frågan var om han skulle hinna. När trupperna hann fram till Edinburgh försökte de i staden att förhandla, och det gick bra i början, men prinsen lurade dem, lyckades sända in en armé på 900 man, och intog Edinburgh utan att ett skott avlossades.

General Cope hade under tiden tagit sig ner till Dunbar och hans armé hade vuxit till 2.300 man. Han var fast besluten att stoppa Prinsen. Han ställde upp sin armé vid Prestonpans och väntade på prinsen. Hans trupper blev dock överraskade och förlorade slaget, för motståndarna kom ifrån motsatt riktning mot vad de hade väntat sig. Striden var över på några minuter, Cope samlade sina ryttare flydde.

Prinsen var nu herre över Skottland. Jakobiter som tidigare varit tveksamma tog nu steget fullt ut, och gick med prinsen. I fem veckor stannade han i Edinburgh för att organisera intågandet i England. Efter en kort överläggning gav de sig iväg. De intog Carlisle efter en belägring, tog sig igenom Cumberland, Westmorland och Lancashire. Manchester föll och 200 rekryter kom till, något som behövdes då deserteringar skedde hela tiden, när högländarna var tvungna att ta sig hem.

Den 4 december intog de Derby, och befann sig bara 20 mil fån London. Men de tjugo milen var svårforcerade, för engelsmännen hade bränt alla broar, och armén retirerade. Detta var tvärtemot vad prinsen ville, men de andra militära ledarna vann över honom. Den 6 december bröt armén upp mot Skottland.


Culloden

Nu blev det långa dagsmarscher tillbaka till Skottland, det fanns ingen panik, och armén vann de små skärmytslingar de hade med regeringstrupperna. Men den Jakobitiska saken var för alltid förlorad.

Svåra beslut väntade prinsen när han kom över gränsen till Skottland, han var inte längre ensam herre i Skottland, Edinburgh var intaget av Hannovertrogna styrkor, och folket var emot honom. Prinsen var tvungen att bestämma vad han skull göra; antingen återinta Edinburgh, eller återvända till högländerna. Ett felaktigt beslut kunde leda till katastrof.

Under tiden marscherade en regeringsarmé från Edinburgh. När prinsen fick veta det skyndade han sig att möta fienden. Den här striden vann prinsen, men kunde inte ta upp något förföljande då hans män var för trötta. Det var deras sista stora framgång.

Nu kom istället hertigen av Cumberland och tog över befälet över den engelska armén, och tog med sig 4.000 stridsvana man. Prinsen var inte stark nog att ta upp kamp mot hertigen på öppna fältet, så han återvände norrut. Det fanns inte längre några goda lösningar.

Prinsen hade bestämt sig för att möta Cumberlands styrkor på en torvmosse vis Culloden House, några mil öster om Inverness. Platsen var illa vald för en armé som prinsens, de skulle inte kunna utnyttja några överraskningsanfall, och passade Cumberlands artilleri bättre än prinsens fotsoldater. Det var 5.000 man från prinsen, mot 10.000 från Cumberland.

Striden började med att Cumberland besköt prinsens trupper i en timme, därefter fick höglandskrigarna order att till anfall. De öppnade som vanligt våldsamt, och hertigens första linje började falla, men bakifrån öppnade de eld, och den bröt anfallsvågen. Höglandsmännen föl som furor, och snart var hela den jakobitiska hären på flykt. Hertigen kallades efter slaget för den blodige slaktaren, eftersom han gav order att alla som var kvar på slagfältet skulle dödas. Prinsen var en av de sista som lämnade slagfältet. Han skickade därefter bud till de officerare som fanns kvar, tackade dem, och rådde dem att försöka klara sig själva. Det var ett svårt beslut, flera officerare och soldater grät över det som hade hänt, en del kunde antagligen aldrig återvända hem, utan var tvungna att fly landet. Det var slutet på upproret.


Charlies flykt

Efter det att slaget var förlorat vid Culloden begav sig prinsen ner mot Loch Ness, för att därifrån ta sig vidare mot havet och fly till Frankrike. Han flykt har blivit legendarisk, är lika spännande som Gustav Vasas flykt i dalarna. På vägen mötte han Edward Burk, som varit med i slaget, och som erbjöd sig att vara hans följeslagare. Prinsen spenderade natten i Gortlueg, öster om Loch Ness. Vid midnatt lämnade de huset och gav sig vidare, Engelsmännen var efter dem, så de fick hela tiden vara mycket försiktiga. De passerade Fort Augustus och Invergally. Slottet Invergally stod helt tomt sedan dess ägare flytt för att komma undan engelsmännen. Det fanns heller ingen mat, men Burk lyckades fiska upp lite fisk som de utsvultna medlemmarna i följet åt upp. De vandrade efter det vidare över den oländiga vägen som gick över kullarna ner mot Borrodale, där prinsen stigit iland nio månader tidigare.

Prinsen var totalt uttröttad, men skrev ändå brev till klancheferna över högländerna, där han lovade att resa till Frankrike och hämta hjälp. Han manade dem till att hålla samman och inte ge upp.

Hans närmaste mål var öarna i Yttre Hybriderna, varifrån han hoppades komma iväg till Frankrike. Hans guide blev Donald Mac Leod, en arrendator från Skye. Han var en av alla de skottar som skulle hjälpa Charlie under hans resa, sätta prinsen före allt annat, till och med sina liv. De offrade allt, och inte en enda svek honom, trots de 30.000 pund som var satta på han huvud.

Ute på havet råkade ut för en förfärlig storm, men kom till slut fram till Benbecula, en ö i yttre Hebriderna. (Längst bak finns en karta över prinsens flykt)

Genomblöta och frusna slaktade de en ko, och sov i en obebodd koja på stranden. En herde hade dock lagt märke till dem och informerade sin herre, MacDonald av Clanranald. En av MacDonalds gäster var en reformert kyrkoherde. För att visa sin goda vilja mot regeringen och få de 30.000 punden alarmerade han alla andra präster på öarna och engelsmännen.

Under prinsens flykt var det bara en grupp som förrådde honom, och det var just de reformerta kyrkoherdarna. Prinsen seglade vidare till den lilla ön Scalpay. De hävdade där att de var skeppsbrutna, deras kläder var så trasiga att ingen kunde tvivla på deras historia. Prinsen sa även att han hette William Sinclair för att dölja sin identitet. Men förföljarna var dem hack i häl, och de var tvungna att resa vidare. De hamnade på ön Lewis och staden Stornoway, där MacLeod redan fanns för att hitta ett skepp åt prinsen. Men han hade misslyckats. De flesta på ön visste att prinsen var där, och var arga på MacLeod för att han tagit dit honom, men trots att de inte gillade prinsen var inga intresserade av pengarna.

Sällskapet hade inga pengar och var utsvultna, men de hade tur och fick mat och kläder hos en vänlig kvinna. De kunde dock inte stanna länge, utan gav sig iväg igen. De stannade några dagar på den obebodda ön Tubhard. De bodde i en liten fiskarkoja vars tak var så dåligt att de fick täcka det med en segelduk. Prinsen var hela tiden på gott humör, han var en helt annan person än den man som hade charmat de högborna damerna. Han åt all mat han fick, och drack direkt ur flaskan.

De seglade vidare mot söder, och gick iland på ön Osuth Uist och begav sig av inåt landet för att komma undan förföljarna. MacLeod lyckades få tag på konjak. Mellan dryckesslagen sörjde Prinsen öva det han gjort skottarna och fantiserade över hur det gick för hans arme´ som han fortfarande trodde var i slag.

Situationen blev dock mer allvarlig maten var på väg att ta slut, och engelska soldater i närheten. De beslöt sig för att skiljas åt. Prinsen behöll endast den irländske kaptenen Felix O’Neill och de andra begav sig i väg. De kunde dock inte lämna ön, för det patrullerade engelska fartyg utanför ön, och som om det inte vore nog fanns det soldater bara en halvmil bort som letade efter dem. På andra sidan ett berg vid Loch Boisdale mötte de Neil MacEachain, han fick reda på prinsens sanna identitet och blev också deras följeslagare.

Nu mötte de Flora MacDonald. O’Neill kände henne sen tidigare, hon var ingen jakobit, men kände medlidande för prinsen. Flora var på ön för att besöka en vän, och O’Neill träffade henne av ett tillfälle och lade fram sin plan. Flora skulle ta med prinsen förklädd till tjänsteflicka till Skye. Flora vägrade först, men gick sedan med när irländaren hade tjatat på henne. Hon gav sig av till Benbecula till sin far, som kunde ordna pass åt dem. Prinsen och hans följslagare fick unde...