Estonia

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Att Estonia sjönk känner nog alla till idag. Katastrofen var en av de största i Sveriges historia och den kommer vi bära med oss långt in i 2000-talet. Nästan varje gång det är ett stort beslut som skall tas uppkommer det olika typer av konflikter och inte minst när flera länder är inblandade. Det är de viktigaste konflikterna vi härmed ska granska, vad var det som egentligen gick fel och har det begåtts något juridiskt brott? För att själv kunna föreställa sig hur situationen är och har varit så börjar vi med en bakgrund.


Bakgrund:

Klockan var 18.00 den 29 september 1994. Passagerarfärjan M/S Estonia har just lämnat sin hamn i Tallinn med siktet inställt på våran svenska huvudstad Stockholm. Det är en vanlig kvällstur som går varannan dag. Vid finska vikens mynning ökade vinden och sjön blev allt grövre. På sin väg möter Estonia Viking Lines Mariella, som har dragit ner på farten till 10-12 knop på grund av det dåliga vädret som hela tiden blev sämre. På färjan fanns 900 passagerare, drygt hälften av vad färjan hade kapacitet för. Estonia gled utan besvär över vattnet.

Passagerarna låg och sov när plötsligt något händer. Båten hade börjat kränga våldsamt när dörrar öppnades och upprörda röster hördes. Folk började ställa sig frågan vad har hänt? Man började snabbt spekulera i vad. På bildäck hade låsanordningarna brustit. Vatten läckte in och började stiga våning för våning upp genom fartyget. Skadorna hade blivit alltför stora innan det gick upp för alla vad som skulle hända. Estonias slagsida hade ökat så att det inte gick att förflytta sig upprätt. Estonia var på väg att sjunka och inget kunde hindra det, katastrofen var ett faktum. Inuti fartyget började passagerarna och besättningen panikslaget ta sig ut på det stormiga däcket. På vägen ut blev folk nertrampade i trappuppgångarna. Några delar av fartyget var blockerat av inredning som lossnat från sina positioner. Nu hade fartyget en slagsida på 90 grader. Väl uppe på däck sökte man efter lådorna som innehöll flytvästar och man började hissa ner folk i livbåtarna. Det var ett otroligt kaos av människor som inte kunde vänta på sin tur att få åka med i en livbåt och hoppade ner i det iskalla vattnet. De som åkte ner i livbåtarna utan att veta att alla deras anhöriga också skulle få åka med en livbåt skrek och grät. Många hann inte med i någon livbåt då Estonia sjönk efter bara en timme.

Till minne för de 852 människor som omkom har ett minnesmonument satts upp. Offren kom från 17 olika länder: Sverige, Estland, Lettland, Ryssland, Finland, Norge, Danmark, Tyskland, Litauen, Marocko, Holland, Frankrike, England, Kanada, Vitryssland, Ukraina och Nigeria.

Vraket kunde senare lokaliseras med hjälp av undervattens kameror. På en första bild av vraket kunde haveriutredarna se att många gångjärn var knäckta och att hydraulkolvar hade slitits bort. Ingen kunde förstå hur det var möjligt att en modern färja skulle kunna sjunka på en så kort tid!

Ska Estonia bärgas?

Om Estonia ska bärgas eller inte har det varit många delade meningar om. Den 29 september 1994 inledde den internationella haverikommissionen sitt arbete. Både den avgående statsministern Carl Bildt och den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson uttalade sig för en bärgning och det är många som menar på att det var ett löfte. Senare samma år hade de ändrat uppfattning och regeringen beslutar att Estonia och de omkomna ska förbli bevarade nere på Östersjöns botten, samtidigt undertecknas en överenskommelse om gravfrid vid Estonia. Länderna införde lagar som kriminaliserade all verksamhet som skulle störa de omkomna, särskilt dykning i åtanke att ta upp kroppar eller ägodelar. Det var tänkt att vraket skulle täckas över med betong av NCC på uppdrag från regeringen och eftersom de flesta omkomna på Estonia var svenskar skulle det kosta Sverige 350 miljoner kronor. Det blev stora motstridigheter från överlevande och anhöriga och arbetet med övertäckning stoppades. Om Estonia hade täckts över hade det inneburit att undersökningar och bärgningar varit omöjliga. Estonia har inte tagits upp än och inga vidare beslut har tagits. Juridiskt sett så kan Sverige inte göra något eftersom att vare sig färjan eller farvattnet är svenskt. Frågan om fartyget ska bärgas står fortfarande kvar men en fråga som ser ut att vara mer angelägen just nu är om de omkomna ska bärgas.

Ska de omkomna från Estonia bärgas?

Drygt 90 % av de ombordvarande var svenskar eller estländare och därför har konflikten till största del skötts mellan dessa två länderna. Det är frågan om kropparna ska bärgas eller inte som de anhöriga ständigt strider om. Båda Estland och Finland (många ombord var också finländare) har hela tiden varit väldigt negativa till en bärgning medens Sveriges åsikter har varit åtskilliga. Det görs ständigt enkätundersökningar och siffran för en bärgning bara stiger. 6 månader efter olyckan ville endast 32 % av de anhöriga att kropparna på havsbotten skulle bärgas och 18 månader senare hela 63 %.

September 1998
En eventuell bärgning av Estoniaoffren är ett mycket stort och psykiskt krävande projekt. De resurser som krävs för att utföra en sådan sak finns knappt i ett land som Sverige. Visst, det skulle vara möjligt men till vilket pris? En bärgning av kropparna skulle kräva upp till fyra dyklag med fyra dykare i var och ett. Dykarna skulle bli pressade väldigt psykiskt hårt och psykologers närvaro skulle bli en nödvändighet både före och efter en bärgning. Om nu regeringen skulle besluta sig för att ta upp kropparna skulle det medföra ett väldigt svårt identifieringsarbete. Experter hävdar dock att samtliga skulle kunna bli identifierade.

Så många som möjligt bör bärgas av de 757 saknade kropparna. Det sägs det i analysgruppens rekommendation i den första delrapporten som lämnades in till regeringen den 12 september.

- Rapporten ska nu gå på remiss till alla de anhöriga innan regeringens beslut fattas i januari-februari i nästa år, uppger Mona Sahlin.

Syftet med att tillsätta en analysgrupp var att mer hänsyn skulle tas till de anhörigas vilja. Men det finns som sagt delade meningar även bland de anhöriga. Analysgruppen konstaterar att allt borde ha gjorts direkt efter olyckan för att få upp de omkomna men istället skedde ingenting. Man pekar även ut myndigheterna och säger att det funnits stora brister i deras bemötande och informerande till de anhöriga.

11 februari 1999
Det var dags för regeringen och det ansvariga statsrådet att ta ställning i huruvida de omkomna ska tas omhand eller inte och analysgruppens utlåtande bör ha vägt tungt. Men så blev inte fallet utan regeringen prioriterade andra saker. På förmiddagen meddelar regeringen att det inte blir någon bärgning av de omkomna. Mona Sahlin som är den ansvariga ministern medgav också att myndigheter och andra ansvariga har begått flera misstag. Det som vägde tyngst i regeringens beslut var att både Estland och Finland sagt nej till en bärgning. Utan deras medgivande till en bärgning hade Sverige ändå inte kunnat göra något eftersom att fartyget ligger på internationellt vatten. För att öka skyddet av Estoniaoffren ska Sverige uppmana fler länder till att skriva på om gravfrid kring Estonia, framför allt de länderna kring Östersjön. Det ansvariga statsrådet Mona Sahlin informerade först de anhöriga i en videokonferens, innan hon offentliggjorde beslutet i riksdagen.

Lagen om gravfrid

1995 instiftade Sverige och flera andra länder en förordning för att säkra Estonias gravfrid. Den som bryter mot lagen exempelvis genom dykning kan dömas till högst två års fängelse. Avtalet om gravfrid vid Estonia omfattar inte bara fartyget utan även ett större område kring vraket. Juridiskt sett är därför de kvarlevor som Gregg Bemis och hans dykare säger sig att ha hittat utanför Estonia lika skyddade som de som ligger inne i själva fartyget. De som skrev under avtalet först var Sverige, Finland och Estland. Avtalet menar på att det är vraket efter M/S Estonia och det kringliggande området som skall betraktas som ett sista vilorum för offren och därmed beaktas med respekt. Området kring Estonia är en kvadrat med varje sida lång som en sjömil eller 1 852 meter. Inget får störa gravfriden står det också i avtalet. Man understryker att inget får göras för att störa vilorummet, särskilt dykning eller annan verksamhet som syftar på att ta upp offren eller egen egendom från vraket eller havsbotten.

Vad var det som egentligen hände?

När Estonia lämnade Tallinn så var den inte sjövärdig. Det är det tyske Meyer Wertft, varvet som byggde Estonia, som utrett katastrofen och menar på att tre sprängladdningar fanns ombord i fören på Estonia. Dessa sprängladdningar kan ha bidragit till Estonias undergång, men fartyget kunde ändå ha klarat sig om det underhållits bättre enligt
gruppen. Men den enda sanningen som vi känner till om Estonia i dag är att Sverige förlorade 501 medborgare, i en katastrof som förorsakade landets sorg och lidande som ingen enskild händelse gjort under flera århundraden. Inga andra sanningar är ännu kända om vad som förorsakade förlisningen, om omständigheterna, förloppet, inverkande faktorer, vilka
intressen som fanns och finns bakom olika skeenden. Vilka var de egentliga motiven bakom olika parters agerande eller hela sanningen bakom svenska myndigheters handläggning av katastrofens efterverkning? Vi kanske får reda på det i framtiden eller så blir det som med mordet på Olof Palme.

Dykningarna

Gregg Bemis som är 72 år och bor i New York leder en expedition där man söker efter ett hål på styrbordssidan eller en annan sanning. Hans teori var att Estonia sjönk så snabbt som det gjorde på grund av ett stort hål och att det är därför som så få människor kunde räddas. Han tror också att regeringen försöker undanhålla fakta och att det var en explosion, troligtvis anlagd, som gjorde hålet. Ansvarige Mona Sahlin tycker inte alls om dykningarna eftersom de inte tar någon som helst hänsyn till gravfriden.

Den 22 augusti kom Gregg Bemis och hans ”Saint Vincentflaggande” fartyg (ONE EAGLE) fram till platsen där Estonia förliste. De sökte mycket efter ett hål i skrovet och fann ett som var två meter långt och en halv meter brett. Till hans hjälp har han nio stycken dykare. Svenska kustbevakningen och Finska gränsbevakningen observerade dykningen på nära håll med kunde inte ingripa.

Den 29 augusti avslutade han dykningarna och den 1 september berättade han att de hittat sex till sju kroppar utanför fartyget och en sandhög vid skrovet som kan ha blivit till för att dölja hålet. Han sa också att han funnit två metallbitar från fartyget som nu ska undersökas för att se om de kan bära spår av sprängämnen.

Estonia ligger kvar och så gör de omkomna. Fler frågor kommer säkerligen att återkomma och det kanske uppkommer helt nya konflikter i efterhand. Vi tror att vare sig fartyget eller de omkomna aldrig kommer att bärgas och att vi aldrig kommer få reda på vad som hände. Allt kommer att tyna bort till slut men vägen är lång.
...