Henning Mankell - Comédia Infantil

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om Neilo, en tioårig pojke som har gatorna i den stora staden som sitt hem. Trots hans låga ålder är han lite av en profet. Han har en erfarenhet och livsvisdom som om han levt i etthundra år. En natt blir Neilo skjuten på teaterscenen. Där hittar José Antonio Maria Vaz, en annan fattig pojke, Neilo liggande, badande i sitt eget blod. Han tar med honom upp på taket till teatern. Där får han ligga i nio nätter på en smutsig madrass och berätta sin livshistoria. När nio nätter gått och Neilo tycker att han berättat klart sin historia för José Antonio Maria Vaz, dör han.

Han berättar hur han i början av sitt liv levt med sin familj i en liten by långt bort, bland bergen. De hade varit lyckliga och mätta om dagarna. En natt kom banditerna, plundrade byn och dödade både hans far och syskon. Neilo och hans mamma var några av de få som överlevde. Banditerna tog dem med sig på en lång vandring utan både mat och vatten. De skulle gå till deras avlägsna läger lång upp bland bergen. Efter en lång tid, när de äntligen kom fram, fick Neilo veta att han skulle bli utbildad till barnsoldat. Hans första uppgift var att ta ett gevär och döda sin kusin, missade han skulle han bli dödad själv. Han tog geväret, sköt banditledaren och sprang sedan iväg till skogen för att försvinna för gott.

Efter många dagars vandring kom han fram till den stora staden alla hade pratat om. Där träffade han många barn som var hemlösa. Han blev till slut med i ett gäng, det smutsigaste men mest respekterade gänget i staden. Cosmos, Tristeza, Mandioca, Pecado, Nascimento och Alfredo Bomba hette barnen i gänget. Deras uppgift i livet var en: att överleva.

Cosmos var den respekterade ledaren. Han och Neilo blev så goda vänner att Cosmos ibland kom till honom för att be om goda råd. Alla gatubarnen talade om pojken som aldrig fick stryk. Han hade föds med en gåva som ingen förstod sig på, men nog förstod de att alla hade respekt för denna tioåriga pojke. Efter ett tag bad Cosmos Neilo ta över rollen som ledare, eftersom att han skulle iväg på sitt livs uppdrag. Neilo accepterade den ärofyllda uppgiften. I början hade barnen svårt att acceptera en yngre ledare men efter ett tag insåg de att Neilo var den klokaste i gruppen.

I slutet av boken fick barnen reda på att Alfredo Bomba var väldigt sjuk och skulle dö inom en snar framtid. Neilo bestämde att de skulle göra en pjäs om platsen Alfredo Bomba hade drömt om och kallade paradiset. De smet in på teaterscenen om kvällarna för att öva. Efter många kvällar var pjäsen klar. Alfredo Bomba var nu så sjuk att man fick bära honom till teatern. Han växlade mellan medvetslöshet och vakenhet. De lyckade genomföra pjäsen utan större problem men när de skulle lämna scenen kom vakterna. De trodde att Neilo och hans gäng var tjuvar. I all förvirring tog den ena vakten fram sin pistol och sköt Neilo i magen. Det var där José Antonio Maria Vaz hittade honom och tog med honom upp på teaterns tak. Där berättade Neilo sin historia, i nio nätter, och det var där han dog.

José Antonio Maria Vaz svor att föra hans historia vidare, det var hans livsuppgift. Därför slutade hans sitt jobb som bagare och blev hemlös. Hans enda uppgift i livet skulle vara att föra Neilos berättelse vidare. Den historia han berättade för José Antonio Maria Vaz tillhörde alla.


Analys

Sättet boken är skriven på gör att den känns väldigt verklig. Jag har aldrig läste en bok som känns så levande. Man föreställer sig nästan att man är bredvid Neilo och tittar på. Sinnena är också väldigt bra beskrivna, så bra att man tappar verklighetsuppfattningen ibland. Man går liksom in i boken. Det skulle inte förvåna mig om H Mankell har träffat denna otroliga pojke och skrivit ner hans berättelse. Det är väldigt imponerande, om han har hittat på allt själv. Det krävs nog mycket kunskap om gatubarn för att kunna skriva en så bra bok.

Jag har läst en liknande bok, från samma författare. Den heter Eldens Barn och handlar, även den, om ett barn i Afrika och hur det är att leva i fattigdom. Den var i och för sig en verklig historia men även där var alla sinnen bra beskrivna. Sofia, flickan boken handlar om, lever än idag och syr på sin gamla symaskin. Det har gått en dokumentär om henne, tillsammans med H Mankell, på tv för något år sedan.

Nascimento-
den aggressive gatubarnspojken som knappt kunde tala, och istället använde sina knutna nävar, sina hopp och spakar för att protestera mot den värld han levde i. Han vaknar varje natt skrikande, på grund av alla förvridna monster, som kommer mot honom ur mörkret. Gruppen turades om att tala om för honom att det inte fanns några monster, men det hjälpte föga. På dagarna, när det var ljust, fortsatte Nascimetno jaga sina monster med hjälp av knytnävar och slag. Han sa aldrig ett ord i onödan och var alltid beredd på att alla som han mötte ville honom illa, därför försvarade han sig med att angripa.

Han slogs med allt och alla, med de rostiga bilarna, med soptunnorna, råttor, katter och hundar, helt enkelt allt som kom i hans väg. Men Nascimento bar på en hemlighet, han hade blivit tvingat att göra det Neilo undsluppit. Han hade tvingats döda en närstående människa för att själv få leva. Nascimento hade tvingats slå ihjäl sin egen far med en träpåle eller yxa. Han var sedan dess en av de fruktade barnsoldaterna banditerna alltid skickat framför sig när de attackerade en by, en buss eller människor som arbetade på sina åkrar. Nascimentos monster upphörde aldrig att plåga honom, även efter att han kommit till staden. Pojkens ålder avslöjades aldrig i boken men jag tror att han är ungefär jämngammal med Neilo.

Alfredo Bomba-
den minste, den enarmade. Han, som hade kommit till den stora staden med sin äldre bror för att söka, om inte lycka, åtminstone minde olycka. Alfredo Bomba gömde sig ständigt bakom sitt goda och glada humör, utom när han tiggde. Då grät han oavbrutet och höll fram sin enda hand för guld och slantar, han kunde alla konster.

Han saknade en arm men de som såg honom tyckte till slut att han saknade allt. De såg bara den framsträckta handen och la pengar där för sin egen frälsning. Han var den som var dag kunde ge Cosmos den största andelen pengar, och det var hans största livsuppgift, den bar han med glädje och stolthet, att alltid vara den som kunde bidra med mest.

Utan Nascimento blev det inga slagsmål, i alla fall inga stridssegarar, och utan Alfredo Bomba blev det inga pengar, så deras betydelse var stor för barnen men de spelade ingen central roll i berättelsen.

Bokens budskap är bland annat att pengar inte är allt i världen, har man inte kärlek så har man inget, vare sig man är rik eller inte. Man måste försöka se möjligheter i varje olycka. Vem vet, kanske det kommer något bra ur det hela. ”Efter regn kommer solsken”, som man säger.

Bokens budskap är också att en liten människa kan göra stor skillnad. Neilo, som bara var tio år och gatubarn, blev en slags profet för många i staden. Alla pratade om honom så fort han kommit dit. Det gick mycket rykten bland gatubarnen. Det sades att han hade hemlighetsfulla krafter och har kommit för att beskydda barnen. Alla ville vara nära honom. Han gav en strimma hopp i den annars, så mörka närvaron.

Min gissning är att boken tillkom för att H Mankell lever i Moçambique, har sett tusentals gatubarn och för att han kände att han ville göra något för dem. Många gatubarn har otroliga historier att berätta. Man känner hela tiden denna frihet Neilo har, när han vandrar omkring i den stora staden. Den friheten, tror jag, många människor söker efter. Han har den, men nästan inget annat. Han är inte beroende av något, förutom mat och vatten, och på ett sätt är det en otrolig frihet. I västvärlden idag, måste vi ha allt från toalettpapper till plattänger. I och med välståndet förlorar vi mycket frihet, alla måste se ut på ett visst sätt, man har ramar att följa, Neilo lever för sig själv och ingen annan.

Jag tror att H Mankell skapade denna fantastiska figur som en slags kritik mot det samhälle vi lever i idag. I boken drev gatubarnen med de från västvärlden, att de var dumma och inte förstod vad gatubarn behövde. Inget gatubarn ville vara i ett barnhem just för att inte förlora sin frihet. Vi måste våga vara mer fria, och inte behöva så mycket. Visst, det är lättare sagt än gjort. Vi är uppvuxna på ett sätt, och det är bara det sättet vi känner till, samma sak gäller gatubarnen. De skulle ha svårt att anpassa sig om de helt plötsligt fick allt de pekade på, och vi skulle ha svårt att klara oss om vi inte hade det vi ”behövde”. Man måste hitta en slags balans helt enkelt, leva lite för sig själv och inte tänka för mycket på alla ramar som finns.

Boken beskriver ett väldigt splittrat samhälle, ett ställe där det finns extremt fattiga och extremt rika. Här skildrar man främst de fattiga gatubarnens liv och öden. Allt är smutsigt i den stora staden, ingen har pengar eller mat och ens främsta uppgift för dagen är att överleva. H Mankell bor, som sagt, i ett av Afrikas fattigaste länder och det märks mycket tydligt att han vet mycket om kulturen där.

Läser man denna bok idag kommer man direkt närmare miljontals gatubarn. Man kan mycket lättare sätta sig in i deras situation. Allt slit som krävs, bara för att få en brödbit. Innan jag läste boken visste jag inte ett skvatt om hur barnen levde. Visst, man har sett dokumentärer på tv men aldrig kunnat gå in i ett barns hjärna på detta sätt, för så känns det verkligen. H Mankell har skrivit en berättelse för alla hemlösa barn, och vem vet, kanske någon blir så rörd att han åker och hjälper till eller skänker pengar, vad som helst.

Comédia Infantil kommer definitivt att vara läsvärd även om hundra år. Jag tror inte att problemen, i bland annat Afrika, kommer att försvinna, snarare förvärras. Kurvan har ju gått neråt hela tiden, vad kommer att ske för att det ska vända? Många tänker nog ”så länge vi har det bra…”, men vad händer den dag vi inte har det så bra? Vem hjälper oss då?

Språket H Mankell använt sig av är väldigt lättförståelig. Boken innehåller flertal ord på ett Afrikanskt språk men översättning finns. Texten är ganska stor, inte pytteliten i alla fall, och boken i sig är inte särskilt tjock. Om det är en fördel eller inte får man avgöra själv (stor nackdel, anser jag).

Boken är en cirkelkomposition. Det börjar med att José Antonio Maria Vaz hittar Neilo skjuten, på teaterscenen. Sedan går hela historien ut på att han vill veta vem som sköt honom. Pojken däremot, vägrar berätta. Han vill berätta sitt liv från början, för att senare avsluta med hur han blev skjuten. Början av boken utspelar sig efter Neilos död, slutet också, så det är en slags cirkelkomposition.

Retorisk fråga: ”Eller fanns det inskrivet i våra medvetanden, från det ögonblick vi föddes, som ett grundläggande mänskligt drag, att vi alla måste känna oss hemma i havet närhet?” Det är mer en tanke än en fråga. Här förväntar man sig inget direkt svar.

Symbol: Dom Joaquim Leonardo dos Santos var en beryktade stadsguvenör, en skandalomsusad man som hade fyllt staden med ett otal ryttarstatyer på de olika centrala torgen. När han styrde staden var det mitt i ett revolutionärt missnöje och det koloniala kriget hade anlänt till hans territorium. Redan då var Dom Joaquim en mycket gammal man som inte hade orken att kämpa emot, revolutionärerna var fler. De vann till slut kriget och Dom Joaquim dog. Hans statyer blev störtade till marken, en efter en. På något sätt klarade sig Neilos staty. Kanske var det menat att den skulle betraktas som en symbol, som påminde om det långa, eländiga kriget och ”den gamla tiden”.

Alibios var en symbol för evigt liv men också att de förde otur med sig. Neilo träffade på albinon Yabu Bata, som även var dvärg, i den stora skogen. Detta hände när han fortfarande var på flykt från banditernas läger och skulle söka sig till den stora staden. Neilo fick följa med och bära hans väska, för han kunde nämligen vägen dit. Yabu Bata var en mycket underlig figur som sökt sin livs stig i över nitton år, och lämnat både fru och barn för detta. Han hade drömt en dröm om stigen som visa den rätta vägen i livet. Han är nog fortfarande ute och letar.

Metafor: ”Han hade vaga minnen att han hört om ett jättelikt vatten som kunde ryta och vräka sig upp på land och riva med sig både människor och djur.” Att vatten vräker, ryter och river med sig är en metafor.

”Då ...