Christine av Stephen King

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Man skulle kunna säga att det här är berättelsen om ett triangeldrama mellan Arnie Cunningham, Leigh Cabot och Christine. Men jag vill att ni ska vara införstådda med att Christine fanns där först. Hon var Arnies första kärlek, och även om jag inte vill svära på det så tror jag att hon var hans enda riktiga kärlek. Alltså kallar jag det som hände för en tragedi”

Jag har läst ”Christine” i pocketformat som är skriven av Stephen King. Boken skrevs år 1985, den tillhör genren fantasy och boken är på 679 sidor. Framsidan på boken visar bara titeln och författarens namn, så den ger ingen inblick i hur boken är, eller vad den handlar om, fast man blir lite skrämd av hur titeln är skriven. Baksidestexten är en mycket kort text, med bara några meningar om boken, och låter inte alls spännande eller lockande. Jag ville läsa boken eftersom jag tycker att Stephen King skriver jättebra böcker, och verkligen fångar läsarna med sitt språk.

Bokens huvudpersoner är Arnie Cunningham, Dennis Guilder, Leigh Cabot och självklart Christine, en Plymouth från 1957 (alltså en bil). Arnie är en blyg kille som blir mobbad i skolan och blir kallad ”lingonfejset” eftersom han har så mycket finnar i ansiktet. Dennis är Arnies enda vän, och han tar hand om Arnie i skolan. Han är den som tar tag i saker och ting, och han hjälper Arnie i alla lägen. Leigh blir Arnies flickvän i mitten av boken, och själva boken är en kamp mellan Leigh och Christine, vem ska Arnie välja? Jag tycker det är häftigt att läsa om en bil med känslor och hur Christine verkligen pressar Arnie till att vara med henne. Det låter t.o.m. troligt, och det gör boken ännu bättre.

Boken börjar med att Arnie ser Christine på en uppfart, rostig och ful. Han blir upp över öronen förälskad och övertalar Dennis, som inte alls gillar bilen, att köpa den. Han gör henne som ny, och då har Christine börjat förvandla Arnie. När Leigh kommer in i bilden vet inte Arnie hur han ska göra, han vill ha både Christine och Leigh, men det är redan för sent. Christine har tagit över Arnie, och hon lever sitt liv genom honom.
Boken är uppdelad i tre delar och de heter Dennis - Poplåtar om bilar, Arnie – Poplåtar om kärlek och Christine – Poplåtar om döden. För det mesta får man följa handlingen ur Dennis perspektiv, men ibland byts det till Arnies eller Leighs. Varje del är indelad i kapitel, och varje kapitel börjar med en liten sångtext, om bilar, kärlek eller döden. Berättaren berättar ofta i ”jagform” och ger alltid sin syn på det hela. Det är sammanlagt 52 kapitel i boken, och de varierar i längd. Vissa är på 20 sidor och andra är på 2 sidor, men i allmänhet är dom inte så långa.

Boken utspelar sig i USA i den lilla staden Libertyville. Stephen King beskriver varken människor eller miljöer så ingående, utan fokuserar mer på att göra boken spännande och intressant. Det kan vara svårt att få sig en uppfattning om hur människorna ser ut, och det tycker jag är lite synd. När jag såg filmen, blev jag verkligen förvånad, det var absolut inte så jag hade tänkt mig att människorna skulle se ut. Miljöerna är inte så viktiga, utan man får föreställa sig dessa på egen hand. Jag tycker inte att boken hade blivit bättre om han hade gjort fler detaljerade miljöbeskrivningar.

Jag tycker att man ska läsa boken, för då får man läsa en bok som inte tillhör det vanliga. Man blir helt förtrollad från första sidan, och det är en perfekt bok för sträckläsning. Jag läste ut boken på en vecka, och varje gång jag lade ifrån mig boken ville jag bara ta upp den igen och läsa mer. Eftersom det händer något nytt hela tiden blir boken bara mer spännande. Att det sedan handlar om en bil som åker av sig själv gör ju inte boken sämre. Stephen Kings språk är lätt att förstå, och det gör att man hänger med bra i boken och bara kan koncentrera sig på boken istället för att läsa om varje mening. Om jag ska jämföra boken med filmen, var boken väldigt mycket bättre; som vanligt när man först läser boken och sedan ser filmen. Som alltid hade de missat väldigt mycket i filmen, t.o.m. viktiga händelser. Stephen King skriver lite likt Dean Koontz, som också skriver skräckromaner. De har båda förmågan att verkligen skrämma vettet ur läsarna, och använder liknande språk för att få fram budskapet.


Boken slutar med en epilog där Dennis berättar vad som hände efteråt, och han är då 5 år äldre. Epilogen samm...