Förortsberättelse

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kära mamma, jag önskar att du var här nu. Pappa har verkligen klantat till allt. När du dog blev han helt förstörd, han slutade jobba helt och med det förlorade han alla sina klienter. Nu har det gått två år sedan det där jävla fyllot körde över dig. Jag har nu blivit 17 år. Jag saknar dig så! Men jag är arg på dig också, hur fan kunde du lämna oss? Allt är förstört nu. Pappa har inga pengar kvar så vi måste sälja huset och flytta till Solna! Fattar du?! SOLNA!! Jag är rädd. Du sa alltid att jag inte fick vara där, nu ska jag bo där! Jag måste lämna mina kompisar och mitt hem och du finns inte ens här och tröstar mig. Jag hatar dig!

*

- Sofia! Kom och ät frukost nu!
- Jag vill inte, jag vill inte flytta!
- Men lilla gumman vi har inget val, det vet du.
- Jag ät ju för fan blond och kommer ifrån en adelssläkt, jag kommer att bli mördad och har du inte hört hur mycket sjukdomar som finns där?
- Jo, jag har tänkt på det. Vi ska till läkaren klockan tolv, för vaccination. Kom ner nu och ät tösen min.

Efter frukosten gick Sofia och tog en lång dusch, vem vet om hon ens skulle få varmvatten i sitt nya hem? Hon tog sedan på sig sina kläder och gick ner till sin pappa som stod i dörröppningen. Han kramade henne hårt och så satt de sig i bilen och körde iväg. Det var en vacker vårdag, snön låg fortfarande kvar men Sofia kände sig inte speciellt glad. Även fast hon älskade snö. Hon satt i bilen och kollade ut genom rutan och sa:

- I morgon är allt det här borta.

Sofias pappa bromsade och sa:

- Jaha, då var vi framme då.

*

Nästa morgon var det dags. Alla möbler var redan i den nya lägenheten och Sofia skulle bara packa sina sista saker. Just när hon började plocka ner smink i en väska så ringer telefonen. Sofia lyfte luren.

- Sofia!
- Hej gumman, det är Anna. Hur är det med dig?
- Jag vet inte riktigt, jag är rädd. Jag har ju ingen aning om hur det är där.
- Jag lider med dig gumman, önskar att jag kunde göra någonting för dig. Kommer vi att ses igen?
- Jag hoppas det, om jag har råd att åka ner till dig. Du är min bästa vän! Jag kommer att bli helt ensam.
- Nej då, Du klarar dig, det har du alltid gjort. Du ska se att allt blir bra. Men nu måste jag lägga på, du får höra av dig sötnos.
- Okej, vi hörs. Hejdå!
- Hejdå!

Sofia börjar gråta och fortsätter plocka med sitt smink. När hon var klar med det så klädde hon på sig och la de andra kläderna i resväskor.

- Pappa! Jag är färdig nu. Du kan bära ner mina väskor.
- Okej, då kommer jag upp.

Sofia gick ner och satte sig i bilen. Efter ett litet tag kom hennes pappa ut med väskorna. Han la de i bakluckan och satte sig i bilen. Så körde de iväg.

- Pappa?
- Ja, gumman?
- Hur är det där vi ska bo?
- Jadu, lägenheten har bara ett sovrum så jag får sova i vardagsrummet. Området runt huset är ganska stökigt så jag vill att du ska vara väldigt försiktig och alltid ha pepparspray med dig.
- Jag kommer aldrig att våga gå ut på kvällarna, men det kommer jag väl aldrig att göra ändå. Vem kommer att vilja vara min vän?
- Sofia lilla, det ordnar sig nog ska du se.

*


När det var framme i Solna så hade det blivit mörkt, så de skyndade sig upp till lägenheten. På den sjunde våningen i port 15. Stora blåa hus som liknade bunkrar. När Sofia gick in i lägenheten fylldes hon av obehag och skräck. Hon sprang rakt in på toaletten och kräktes. Hennes pappa kom in och höll upp hennes hår och gav henne vattenflaskan de hade haft i bilen.

*

När Sofia Vaknade nästa morgon så sken vårsolen på henne ben. Hon satte sig upp i sitt nya rum och såg sig om. Hon sa lågt för sig själv:

- Det kanske inte är så dumt i alla fall. Lite mindre än mitt förra rum men jag klarar mig nog.



Hon gick sen och tog en dusch, klädde på sig, tog en macka och gick ut. I dag skulle hon börja i en ny skola, tvåan i natur på Solna gymnasium. Vägen dit var inte så lång, bara några minuter att gå. På gatorna var det smutsigt och man hörde människor som skrek på varandra i lägenheterna. Detta fick Sofia att öka takten. Väl inne i skolan fick hon en stor chock. Nästan alla var mörkhåriga, folk skrek hora till varandra och många slogs. Precis när hon tänkte vända på sig och gå hem igen så kände hon en hand på sin axel.

- Hej! Jag heter Ali. Du är den där nya tjejen som ska börja i NA2 va?
- Jo det är nog jag.
- Kom så ska jag visa vart du ska. Vad heter du?
- Sofia Von Swa… Eller Sofia, bara Sofia
- Okej Sofia, följ med mig.

*

När de kom till klassrummet så presenterades hon av läraren, ingen verkade höra på men de som lyssnade skrattade bara. Hon fick sitta bredvid Ali. Det var hon glad över. Hon hade en vän, Ali, hennes vän.

Ali och Sofia gjorde sällskap hem.

- Du.
- Mm?
- Du kanske borde tänka på att färga håret.
- Varför det?
- Blonda människor åker ofta på stryk här.
- Vill du hjälpa mig med det då?
- Visst kan jag göra det.





De gick tillsammans till Solna centrum och köpte brun hårfärg. Där efter gick de hem till Sofia. Ali gjorde så gott han kunde, han hade aldrig färgat håret på någon förut. Han råkade spilla färg på hennes kind och när han skulle ta bort det så möttes deras blickar och de kysstes.

- Jag kommer och hämtar dig här i morgon innan skolan. Du ska inte gå ensam här.

*

Nästa morgon kom Ali till Sofia, precis som han hade sagt. Han gav henne en puss på kinden och tog hennes ryggsäck från hennes axel och satte den på sin egen. Sedan fattade de varandras händer och gick ner längst Hagalundsgatan.

- Vem är det där? Sa Sofia och pekade på en man i gamla konstiga kläder som plockade i en papperskorg.
- Det där är Burk, eller han kallas så av dem som bor här. Ingen vet vad han egentligen heter. Man kan tro att han är uteliggare eftersom han heter efter burkar hela dagarna men det sägs att han har en hel del pengar.
- Okej, men han ser ganska lustig ut det måste du medge. Sa Sofia och fnissade.

*

I skolan var allt sig likt, skrikigt, stökigt och stanken av solrosfrön var stark. När Sofia och Ali började gå upp för trapporna så kom en väldigt aggressiv tjej fram till Sofia.

- Du din jävla hora!
- Jag?
- Jag du! Vem fan annars? Din jävla viting! Tror du att du kan komma hit och ta min pojkvän utan strid? Tror du det? I sådana fall Så tror du jävligt fel. You’re going down girl!


- Vem var det där? Sa Sofia stött.
- Ett ex, hon accepterar inte att det är slut.
- Okej, hoppas att hon gör det snart.
- Vill du gå ut i kväll? Nu innan snön försvinner helt.
- Okej, kom hem till mig efter skolan.
- Okej.

Så kysstes de och skildes åt.

*

När klockan var halv sex så ringde det på dörren hos Sofia. Hon gick och öppnade och där stod Ali med ett brett leende. Han kramade om sin flickvän och bad om att få komma in och hälsa på hennes pappa.

- Hej! Jag heter Ali. Jag är Sofias pojkvän.
- Hejsan, Karl heter jag, Sofias pappa.
- Vill du ha något att äta? Jag har precis gjort pannkakor.
- Ja tack, det vore gott.

De tre satt sig och åt och pratade i en timme. När klockan var sju så frågade Ali om Sofia ville gå ut som de hade pratat om. Det ville hon väldigt gärna, även fast hon var lite rädd. Så de tackade för maten och gick och tog på sig sina kläder och gick ut.

*

Det var redan mörkt ute, kallt och ganska kusligt, så de gick tätt intill varandra. De gick och pratade länge om allt möjligt. Hur Sofia hade det innan hon flyttade, om skolan och om Al...