Kina och Japan, ett U och I land

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta arbete har varit roligt och intressant, för att det finns inga rätt och fel, alla kan bilda en åsikt om ett land är ett I eller U-land, jag tycker också att det har varit extra intressant eftersom jag har valt två länder som ligger så nära varandra både geografiskt och kulturmässigt, men ändå har så stora skillnader i ekonomi och levnadsstandard. En är en ekonomisk stormakt, och en är ett föråldrat jordbruksland som har börjat utvecklats. Jag har tittat på jordbruket, industrin, ekonomin och arbetsmarknaden.

Vi kan börja med jordbruket, Kina har ett väl utvecklat och effektivt jordbruk. Man har en massa små familjejordbruk och har ett speciellt system för detta, ansvarssystemet, eftersom Kina har planekonomi så äger staten allt och den enskilde individen kan inte äga någon mark. Ansvarssystemet går ut på att en jordbrukarfamilj tecknar ett avtal med staten på en åkerplätt som de kan odla på, staten köper ett visst antal kg ris får ett lågt men fast pris, även mängden är fast, det som blir över när staten har köpt sitt kan bonden sedan sälja på den privata marknaden till ett betydligt högre pris. Detta gör att det kan bli lönsamt för bonden att satsa på sitt jordbruk och effektivisera det, för då kan han tjäna mer på det. Kina är mycket beroende av sitt jordbruk, hela 60 % av befolkningen jobbar inom sektorn och jordbruket står för 15 % av BNP. Japan har liksom Kina ett effektivt och välfungerande jordbruk, trots att man bara kan odla på 15 % av landets area så är man till 50% självförsörjande. Precis som Kina så odlar Japan i huvudsak ris, staten ger bidrag till jordbrukare för att kunna stimulera risodlingen, som är en japansk tradition.

Den japanska industrin är en högteknologisk tillverkningsindustri, som domineras av it och bilindustrin. Man lägger mycket pengar på utveckling och tillverkning för att kunna komma med det senaste och man försöker alltid att effektivisera produktionen. Som exempel så producerar varje anställd inom bilindustrin dubbelt så många bilar som en arbetare i Italien eller USA. Japanska produkter håller hög kvalité och har bra rykte på världsmarknaden. Men den japanska industrin har en stor akilleshäl, den är extrem beroende av råvaror, för Japan har väldigt små egna naturresurser. Man importerar i huvudsak från U-länder, tänk om tillförseln av råvaror skulle strypas eller om priserna skulle höjas drastiskt, det skulle bli förödande för industrin. Japanerna är väldigt mån om att deras varor sprids på världsmarknaden men man är väldigt motvillig till att släppa in utländska varor in i landet som kan konkurrera med de inhemska produkterna, och man har fått mycket kritik från omvärlden och man har lovat att det ska bli lite lättare att få in utländska varor på den japanska marknaden. Den japanska marknaden har fått börjat uppleva vad vi i Sverige upplevt länge, man har inte någon billig arbetskraft, som för övrigt kännetecknar Asienområdet. Så företagen flyttar produktionen till andra länder med billig arbetskraft.

Den kinesiska industrin är lite mer komplicerad, man har en tillverkningsindustri, något som brukar känneteckna ett I-land men problemet är att den ofta ägs av utländska företag eller så går alla pengar som tjänas till staten, inte till folket. Men Kinas hårda planekonomi håller på att luckras upp och man har börjat tillåta privata företag och då speciellt inom tjänst och servicesektorn. Man har också börjat importera varor och teknologi från utlandet och nya vindar har blåst lite liv i landet. Man har också börjat tillåta lite friare pris och lönesättning. Kina hänger sakta men säkert med på Japans linje med att tillverka högteknologiska varor. Många tror att Kina kommer att bli en ekonomisk stormakt om utvecklingen fortsätter.

Tack vare att staten har börjat släppa järntaget om landet och arbetsmarknaden så kan privata företag börjat anställa mer. Staten är fortfarande den stora arbetsgivaren men läget håller på att förändras, bland annat p.g.a. att staten vill skära ner på sina förlustföretag och detta kan innebära att uppåt 50 miljoner arbetare kan förlora jobbet, men samtidigt så har man gjort upp planer för att skapa 80 miljoner nya jobb för de som blivit avskedade och de som blivit överflödiga inom jordbruket, kanske innebär detta en viss privatisering? Många arbetare är missnöjda med arbetsförhållandena och lönerna och fler och fler massiva samt förbjudna demonstrationer hålls mot politikerna.

Japans arbetsmarknad är väldigt olik vår västerländska, i Japan så är det vanligt att folk är uppbundna med s.k. livstidkontrakt, du jobbar hela livet inom ett företag och med åren så stiger man i graderna, och man får högre lön. Främst så är det de äldre som är uppbundna på livstid, för de unga som är uppvuxna i goda tider och ofta är högt utbildade har ett mer västerländsk synsätt, man vill inte binda upp sig utan kunna byta jobb och man vill ha lön för arbetet man gör och inte hur många år man har jobbat på företaget. Så arbetsmarkanden håller på att förändras och fackföreningarna jobbar för att arbetaren ska få lön för sina prestationer istället får antal år. Japan har en väldigt låg arbetslöshet, 5 %, men siffran ljuger, många japaner anmäler sig inte till det sociala, kanske för att det ses som en skam att vara utan jobb.

Japan är världens andra ekonomiska stormakt och bara USA är större. Man har blivit en stormakt för att man har satsat hårt på utbildning och på så sätt sett till att Japan blivit ett smart och välutbildat folk som inser vad världsmarknaden vill ha.

Japan har i grund och botten en fri marknadsekonomi men den japanska marknaden styrs av karteller mellan företagen. Staten fattar alla beslut som rör företagen i nära samförstånd med dem. Japan har blivit kritiserat av omvärlden för att man tillåter karteller och att man samarbetar så nära med företagen. Men jag tycker att den kritiken är obefogad, många länder gör så, mer eller mindre öppet. Sverige t.ex., staten lovade att satsa skattepengar för att få Saab att välja trollhättan istället för en stad i Tyskland. Det finns fler exempel, USA vägrar skriva på Kyotoavtalet för att inte försvåra för sin stora bilindustri. Så jag tycker att omvärlden inte kan kritisera när de gör det själv.

Japan är just nu inne i en lågkonjunktur och tjänsternas andel i BNP ökar medan tillverkningen minskar. Staten har att in åtgärdsprogram för att vända trenden men hittills så har det inte hjälpt.

Kinas ekonomi är på stark tillväxt sedan man började öppna sig mot omvärlden och tillväxten är så hög att den kinesiska staten har tillsatt program för att undvika en överhettning av ekonomin. Kina är som sagt på stark tillväxt men pengarna fördelas ojämnt och klyftorna i samhället växer, motsatsen mot vad som är meningen med Kinas planekonomi. Men tillväxten för med sig problem, de gamla, ofta statsägda industrierna går med jätteförluster och man tvingas att avveckla många av dem, något som leder till ännu högre arbetslöshet som i sin tur leder till högre kriminalitet och social oro. Men staten har satt in åtgärdsprogram. Tillväxten tror jag på att man dels har öppnat upp dörrarna för omvärlden och att man har börjat satsa mer på utbildning, den äldre generationen är dåligt utbildade. Kina har som sagt haft en jättetillväxt de senaste åren och många tror att Kina kommer att bli en stormakt om utvecklingen fortsätter.

Det som jag tycker gör ett I eller Uland är inte hur hög BNP landet har utan hur levnadsstandarden är, har folket det bra, är det mer en jätte liten klick som tar alla pengarna. Sen kan man titta på om landet har tillverkningsindustri eller basindustri, om man har hög utbildning, och man har en inhemsk industri, men allt går till slut ut på hur folket har det. Har folket de bra så är en bra utbildning en del av det och har man ett högutbildat folk så har man också tillverkningsindustri, så allt hänger ihop.

Just därför så tycker jag att Kina är ett U-land, det finns stora klyftor och folket i allmänt har det inte så bra. Men Kina är på rätt väg, man får ett ...