”Det viktigaste är att få leka” : Om tillhörighet, makt och kön som organiserande princip i fyra förskolebarns livsberättelser.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Enligt Konventionen om barnets rättigheter och Läroplanen för förskolan har barn rätt att göra sina röster hörda och bli lyssnade till. Hur detta ser ut i praktiken och vad som krävs av den vuxne för att samtal med barn ska fungera ömsesidigt är vad denna studie försöker inringa. Utifrån samtal och deltagande observationer under tio dagar av två femåriga pojkar och två femåriga flickor vid en förskola har fyra ögonblicksbilder, kallade livsberättelser, tolkats fram. Syftet är att undersöka hur barnen gestaltar sin livsberättelse i samtal och samspel och vad som framstår som viktigt i deras liv vid undersökningstillfället.Studien utgår från hermeneutisk tolkningslära, narrativ teori och ett relationellt psykologiskt perspektiv. En problematisering ges av begreppet barnperspektiv, vilket är centralt för förståelsen av barns livsvärld. I forskningsöversikten ges en kortfattad beskrivning av detta begrepp relaterat till aktuell forskning. Också forskning om barnsamtal beskrivs.Tre gemensamma teman i barnens livsberättelser, så som de presenteras i studien, kan läsas fram; tillhörighet, makt och kön som organiserande princip. Tillhörighet handlar om tillgång till olika gemenskaper som femårsgruppen, flickorna, pojkarna och bästisar. Tillhörighet innebär social inkludering, vars subjektiva dimension utgörs av barnets upplevelse av att ”få vara med”. Barn konstruerar tillhörighet genom likhet i intressen, kamratlighet och snällhet. Makt handlar om rangrodning och hierarkier, Att vara stor är liktydigt med makt. Social exkludering är ett maktuttryck, vars subjektiva dimension är barnets upplevelse av att bli utesluten. Exkludering kan också vara ett sätt att värna om en upprättad gemenskap. Kategorisering och genrekonstruktioner påverkar barnets möjligheter att delta. Kö...