När mörkret kom (anorexia nervosa)

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När jag var nio på höstterminen i 3 genomgick jag en omfattande skoliosoperation (ryggoperation) jag var extremt orolig för den... Genom att förneka att den aldrig skulle skulle bli av försökte jag övertyga mej om att det inte var nåt farligt. Ändå förstod jag innerst inne att jag inte kunde vägra, att operationen faktiskt skulle bli av...!! Så det hjälpte inte att tränga bort tankarna oron härjade inom mej ändå.. de varade i 1år och 12 dagar där inom mej..från den dag då läkaren berätta att dem skulle operera mej tills den dagen dem sövde mej, rätade ut ryggraden och stoppa in ett stålstag tiden efter operationen va en jobbig tid jag måste lära mej sitta, stå och gå på nytt...jag hade ont och var mycket trött men allt gik bra efter en tid kunde jag börja skolan igen jag hade gått ner några kilon under tiden på sjukhuset och eftersom ryggen nu såg uttänjd ut så såg jag smalare ut. jag fick höra en massa positiva kommentarer om min "nya" kropp det var ju kul att höra dem kommentarerna men jag tänkte inte mer på det jag åt normalt.. några månader efter att jag återhämtat mej började tankarna om utseende , vikt och kropp och att vara smal göra sej påminda det som i trean nyss bara varit tankar gick över i handling kanske det aldrig hänt om jag mått bra men jag plågades av en underlig oro inom mej den hade från början egentligen ingenting med maten att göra, inte alls den bara fanns där. jag började äta mindre, trodde att mitt mål var att bli smal. Något samband mellan oron och denna strävan såg jag inte- inte då men jag upptäckte att dem smala tankarna kunde tränga bort oron ibland.

Det började formas nya känslor inom mej känslor som jag inte förstod ibland greps jag av rädsla just för att det hela kändes så främmande. Jag visste inte längre vem jag var. Jag Nathalie hade förändrats och jag visste inte vad jag tyckte om henne...jag kunde inte leva upp till omgivningens och mina egna krav, framförallt mina egna krav på att alltid vara duktig och alltid hjälpa andra jag måste vara perfekt inte misslyckas med något. Jag trodde att jag inte dög so jag var utan jag måste prestera bra för att vara värd att tycka om...Mina krav gjorde att jag presterade toppresultat och därmed trodde jag att det var det som förväntades av mej Detta skapade en ond cirkel och mina krav på att vara perfekt ökade hela tiden. Jag gjorde allt för att dölja att jag dragit ned på maten. Hemma sade jag att jag hade ätit på stan eller i skolan och i skolan sade jag att jag hade ätit ordentligt hemma, eller så förklarade jag att jag inte var hungrig just för stunden. jag berättade inte för någon jag tänkte ju jag ska snart börja äta normalt snart .ju mindre vågen visade ju mer blev strävan nedåt smal... smalare... Egentligen handlade detta om nåt annat än att bli smal fast det visste jag inte då. Genom att låta bli att äta bestraffade jag mej själv för det som fanns inom mej sa ju det till mej. Denna Absoluta kontroll jag trodde att jag hade visade sej snartleda till en total maktlöshet. Det var som om ett kaos flyttat in i min kropp. Men kaoset var min vän. Han hette Trassel. Jag förnekade sanningen såg inte ville inte se att kroppen blev allt tunnare och svagare erkände inte ens för mej själv att jag mådde dåligt. Därför var jag omedveten om att det jag gjorde var sjukt....!! Jag hade inte ens fyllt tio och monstret eller Min vän trassel hade bestämt sej för att stanna..

de här är skrivet ur min dagbok som jag var tvungen att skriva under dem tre månaderna jag låg på sjukhuset...

Det e lördagskväll och jag sitter i en stol i dagrummet. En jourläkare har varit och undersökt mej tidigare på dagen. Jag fick inte komma hem på permition som det egentligen var bestämt. Han ville att jag skulle stanna här. Varför bekymrar han sej så???

Så kommer Per till avdelningen trots att han egentligen är ledig ikväll. Han är mycket upprörd hans röst som tydligen talar till mej får snart ett högre tonfall han skriker jag har aldrig sett honom så här förut trodde inte att Per kunde vara arg och jag blir rädd inte för det han säger nej det når mej inte utan för att alla intryck blir så starka Per är inte som Per ska vara Per som är rasande och skriker på mej att jag leker med liv och död och att jag inte själv fattar vad jag håller på med och rösten som fyller hela rummet och tränger in i mina öron och spränger i mitt huvud men jag förstår inte vad han säger och det röda golvet stirrar alldeles för mycket. Varför är han så arg och så går han ut i köket och hämtar det farliga som jag måste få i mej han åker inte hem för än jag har fått i mej det säger han jag förstår inte. Jag sitter och stirrar på det farliga framför mej. Jag ryser och blickar bort. Det går en stund sedan händer det. Per sätter sej bakom mej tar ett fast grepp om mitt huvud bänder i sär mina käkar och tvingar i skeden i min mun. jag vänder och vrider och spottar. Per kämpar och jag stretar förtvivlat emot. Tårarna rinner ner för mina kinder och det flimrar framför ögonen. Vill inte får inte det skriker hysteriskt i mitt huvud. Snälla släpp...jag dör.. Skriker jag. Men Per är starkare än jag kommer inte ur hans gjärn grepp. Det farliga rinner ner för mina kinder det klibbar av det i håret. Han kan i alla fall inte tvinga mej att svälja..!! Plötsligt blir jag fri. Men jag har inga krafter att resa mej med Tårarna rinner stilla nu. Vad händer egentligen? Per tar en soffkudde och lägger på golvet. så hjälper han mej upp. Och säger stampa på den Nathalie Stampa. Föreställ dej att det är Trassel skrik åt den sparka så hårt du kan. Men jag bara står där och låter tårarna strömma.jag vet att Per inte vill s...