Jan Fridegård

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Uppväxt

Jan Fridegård föddes år 1897 med namnet Johan Fridolf Johansson som ett av sex barn i familjen. Fridegård beskrevs i unga dagar som oduglig och upprorisk, på åkern blev han retad för att han inte kunde slå med lien rätt. Han lyssnade aldrig heller på sin fars råd. Fadern var statare och flyttade mycket mellan olika gårdar under Johans yngsta år. Att vara statare innebar att vara anställd hos en storbonde under ett eller flera år mot att hans familj fick mat, bostad och en del ersättning. Stataren hade få rättigheter, han fick t ex inte rösta och bara säga upp sig 1 oktober, och fick ofta jobba hårt för att inte bli avskedad. Fridegårds familj bosatte sig dock i Katrinedal strax utanför Enköping just som statare.

I hela sin ungdom var han äventyrslysten och ivrig att få spänning i tillvaron, men som son till statare hade han inga möjligheter till flykt ifrån landsbygden. Den enda möjligheten som fanns var att göra värnplikt i Stockholmsregementet, och den möjligheten tog han 1917 precis efter 1:a Världskrigets slut. Tiden inom hierarkin som menig var en pina för Fridegård, och värnplikten slutade med ett bråk som fick honom i fängelse. I fängelset började han intressera för litteratur och började själv skriva recensioner och diverse protokoll, men för övrigt var fängelsetiden ett enda lidande. En fläck i protokollet, för Fridegård orsakad av fängelsetiden, gjorde det ofta svårt att få tag i ett arbete. När han inte fick något arbete försökte han på eget initiativ att öppna en antikvariatsbutik men den blev han tvungen att slå igen inom kort. Under depressionen spred sig arbetslös- heten och blev alltmer omfattande, och Fridegård levde under slutet av 20-talet på svältgränsen. Vid det här laget hade han skrivit mest för sig själv, men från det att han fick sitt första verk utgivet började karriären som författare. Han dog 1968 efter att ha livnärt den populära kulturen med orättvisa i romanform under 30 år.

”Jag låg och kände hur något kröp över armar och ben och en gång sprang något hastigt över mitt ansikte. Jag grep efter det och fick tag i små, flata djur som höll sig stilla i nypan men spred en vedervärdig lukt. ”
Ur Jag, Lars Hård.


Författarskap

Under det militära fick Fridegård under utbildningen till befäl skriva uppsatser, för övrigt det enda som han hade tyckt var bra med det militära, och skrivandet föll honom i smaken. Jan Fridegård gjorde flera tappra försök att nå ut till den svenska befolkningen, bland annat med följetonger i Enköpings Nyheter och i den anarkistiska tidningen Brand. Han debuterade med diktsamlingen ”Den svarta luntan” år 1931. Samlingen har kallats tunn och blek, och det var inte lyriken som kom att bli Fridegårds starka kort. Till en början gick han under namnet Fride Johannesson, förkortat Fride-N. Strax därefter tog han pseudynomet Jan Fridegård, som sedan blev hans tilltalsnamn.

Året i fängelse, en personlighet full av upproriskhet och förtrycket inom det militära – allt bidrog till hans längtan av att sprida sina upplevelser i hopp om att förändra. Den första romanen han fick utgiven, ”En natt i juli” handlade om lantarbetares strejk i Uppland, en av de många saker han upplevt i sitt liv. I kommande böcker skildrar Fridegård sin fängelsetid, men den boken gavs aldrig ut av förlaget på grund av dess råa språk.
Hur Fridegård ifrågasatte det svenska samhället märktes i romanen ”Jag, Lars Hård”. Boken är skriven på ett sätt som avromantiserar, alltså förvärrar miljön, i fängelser. Det är inte säkert hur mycket av bokens innehåll som kommer direkt ifrån Fridegårds erfarenheter, men Bonnier vågade inte ge ut boken över huvud taget. Manuset blev istället antaget av ett finskt förlag och till en början möttes romanen av skarp kritik. Fridegård struntade dock i detta och gav snart ut en fortsättning, ”Tack för himlastegen” som liksom den första bygger på hans eget liv.

Härefter kom en rad romaner ut där samtliga på något sätt beskriver hans sätt att tänka eller agera. Den gemensamma nämnaren för huvudpersonerna i böckerna är att de är trotsiga, fattiga och oftast beskrivs som väldigt egoistiska eller kriminella. Det som skapade uppståndelsen var hur Fridegård trots dessa faktorer satte dem i centrum och visade och även sådana människor utsätts för lika hemska orättvisor som andra, om inte värre. Jan Fridegård visar i sina böcker att även trälar och banditer är människor med mänskliga känslor.

Jan Fridegård hör tillsammans med Ivar-Lo Johansson och Moa Martinsson till en speciell grupp av författare. Ingen av dem har gått mer än 6 år i folkskolan, är uppväxta under fattiga förhållanden och debuterade ungefär samtidigt. Gruppen kallas vanligtvis för ”arbetarförfattarna” eller ”statarskolan” och kännetecknas genom deras tydliga kritik mot samhällets klassystem där de flesta temana är hämtade ifrån arbetarnas vardag.

Rent skrivtekniskt är Fridegårds böcker lättsmälta och tydliga, utan poetiska utsmyckningar. I likhet med Strindberg skriver han naturalistiskt och förtydligar alla detaljer, något som ger en bra helhetsbild men tyvärr en ganska utdragen litteratur titt som tätt. Han fokuserar på en ensam person hellre än en grupp för att få fram känslor och värderingar, på samma sätt som de andra arbetarförfattarna också gjorde det.

Fridegård blev inte stormrik på sitt författarskap, men tjänade så att han kunde leva ett normalt liv. Drygt ett år innan sin död, år 1967, fick han Boklotteriets stora p...