Mina tankar om Razism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

"Jag är inte rasist, men…"

Ovanstående uttryck hör man ofta, för det mesta åtföljt av en i högsta grad rasistisk kommentar. Det används flitigt av människor med främlingsfientliga åsikter men som inte vågar stå för det fullt ut, och genom att på förhand avfärda alla sådana misstankar känner sig fria att säga precis vad som helst.

Jag satt på tåget och hörde två män diskutera Zlatan Ibrahimovic, och om han har rätt att bojkotta de medier han av olika skäl inte gillar. Den ena mannen var tydligt upprörd. "Jag är inte rasist, men nog fan kan grabben visa lite tacksamhet mot landet som har försörjt honom och ställa upp när någon vill intervjua honom. Det är väl det minsta han kan göra?"

Den andre mannen mumlade något ohörbart. Jag suckade högt och demonstrativt, och mannen som uttalat åsikten såg en aning generad ut när han blev medveten om min existens. (För hon ser väl inte riktigt svensk ut, den där tjejen? Kanske borde ha sänkt rösten lite.)

Han är dock inte så ensam. I Sverige förväntar vi oss att invandrare ska vara ödmjuka och tacksamma för att vi av våra hjärtans godhet öppnat våra armar och tagit emot dem. Men inget villkorslöst givande här inte; tjänster och gentjänster gäller. "Vi försedde er med tak över huvudet, men nu ska ni ge fan i att klottra i tunnelbanan. Det är så otacksamt av er. Vi lät er stanna på blågul mark, men det är säkrast för er att ni skaffar jobb och låter oss riktiga svenskar ha skeden i munnen ifred. Det är otacksamt av er att leva på våra surt förvärvade skattepengar. Med vilken rätt klagar ni på det svenska samhället, var det inte värre i ert hemland kanske? Ni borde vara tacksamma."

("Vi lät dig lira boll på våra gräsmattor, så det är bäst för dig att du sitter fint, rullar runt och spelar död så fort statens television knäpper med fingrarna...")

Nu är jag bara andra generationens invandrare. Men jag är ganska säker på att jag inte hade känt mig så vidare tacksam över att bo i ett land som krävde de...