Vienamkriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Upptrappning:

Det var tänkt att hålla val i landet 1956 som skulle skapa underlag för att återförena landet. Till dess skulle Viet Minh förvalta den norra delen av landet och den sydvietnamesiska delen lydregim under Bao Dai, som Frankrike skapat, skulle förvalta den södra i avvaktan på valen. Bao Dai var Annams (det mellersta Vietnams) siste kejsare och hade lett en marionettregim under den japanska ockupationen. Men USA, som i krigets skede finansierat större delen av de franska krigskostnaderna, tänkte inte respektera överenskommelsen i Genève. USA var nämligen medvetet om att ett val skulle ge det kommunistledda Viet Minh makten.

Detta var något som USA till varje pris ville förhindra. Det var för övrigt den röda tråden i alla målsättningar som genom åren diskuterades av Nationella säkerhetsrådet i USA, Till varje pris måste det strategiskt viktiga Sydostasien försvaras mot kommunistisk omstörtning. Den amerikanskstödda sydvietnamesiska republiken utropades i strid mot Genèvekommissionen i oktober 1955. Bao Dai fick sparken av USA: s favorit, Ngo Dinh Diem, som installerade sig själv som president. Hans korrupta regim blev snabbt impopulär. Diem svarade på folkets protester med . Tusentals människor fängslades eller dödades. Först nu och som en reaktion på utvecklingen i södra Vietnam konfiskerade den kommunistiska regimen i Nordvietnam de privata företagens och köpmännens egendomar och upprättade en byråkratiskt styrd kommandoekonomi. De tog också initiativ till att skapa den nationella befrielsefronten (i Sverige kallad FNL efter sin franska förkortning) i Sydvietnam.

USA fortsatte att trappa upp sina insatser. I et av 1961 fanns det drygt 1500 amerikanska soldater i Vietnam, ett år senare nära 10000. Trots att den alltmer avskydda Diem störtades med tyst amerikanskt bifall 1963, fortsatte den sydvietnamesiska regimen dock att försvagas.


Tonkinbuktsintermezzot:

Tonkinbuktsintermezzot brukar ofta anges som det officiella startskottet för kriget. Den 4 augusti 1964 sägs ett antal Nordvietnamesiska ubåtar helt oprovocerat ha angripit amerikanska krigsfartyg på internationellt vatten. Som en följd av detta godkände kongressen den 7 augusti den så kallade Tonkinresolutionen, som gav presidenten fullmakt att vidta de åtgärder han fann nödvändiga. Med denna resolution bakom sig lät Johnson, med stöd från sina rådgivare , inleda ningar av Nordvietnam och andra regelrätta krigshandlingar inom några månader. Uppgifterna går isär om exakt vad som hände i Tonkin-bukten den natten. De flesta anser att incidenten var framprovocerad och avsiktligt överdriven, men ytterligare andra hävdar att det aldrig har hänt överhuvudtaget. Det anses dock allmänt att Tonkinbuktsintermezzot endast var en förevändning för USA att eskalera sitt engagemang i Vietnam, något de redan i förväg bestämt sig för.

Några dagar efter Tonkin-incidenten började USA att a Nordvietnam på allvar. Snart anlände fler och fler rådgivare och under 1965 hade man sänt iväg 200 000 amerikanska soldater till Vietnam. Inget hjälpte, och man sände ytterligare 200 000 man 1966. I början fanns nära en halv miljon amerikanska soldater i Vietnam, förutom mer än 600 000 man i den sydvietnamesiska armén och tiotusentals soldater från Sydkorea, Thailand, Australien och Filippinerna.

Under dessa år ade USA både norra och södra Vietnam med förödande eldkraft. Stora områden i Sydvietnam förklarades vara ”fria eldzoner” vilket innebar att alla som befann sig där betraktades som fiender - män, kvinnor och barn. Under namnet ”Operation Fenix” mördade CIA sydvietnameser som misstänktes vara medlemmar av FNL. Över 20 000 personer dödades på detta sätt åren 1965-1968. Andra sattes i fängelse där de misshandlades och torterades. Det var delvis mot denna bakgrund som den amerikanska befälhavaren i Vietnam, Westmoreland, förklarade att han ansåg att segern nu var inom räckhåll.

Efter kriget hävdade Internationella röda korset att 65 000- 70 000 personer hade utsatts för folkrättsstridiga övergrepp av de amerikanska och sydvietnamesiska fångvaktarna. Vid krigets hade över 7 miljoner ton er fällts över Indokina- mer än dubbelt så mycket som under hela andra världskriget inräknat både Europa och Asien. Flygplanen fällde även aerosoler för att förstöra träd och annan grönska. Samma gift- 2,4,5,T – visade sig även orsaka födelseskador på nyfödda barn. Hela tiden blev Saigon-regimen impopulärare bland Sydvietnams befolkning. FNL tog makten över landsbygden genom att man delade ut land till bönderna men även genom att hota befolkningen. Nordvietnamesiska reguljära styrkor belägrar marinkårsbasen i Khe Sanh under 77 dagar. Basen låg långt ute i periferin, nära gränsen till Laos. NVA (Nordvietnamesiska armén) samlade stora mängder trupp och besköt basen med intensiv artillerield men hade egentligen inte för avsikt att inta Khe Sanh. Syftet var istället att distrahera amerikanerna inför Tet-offensiven.


Tet-offensiven

Under det vietnamesiska nyåret i februari 1968 inleddes Tet-offensiven. Ett FNL-kommando lyckades till och med ockupera den amerikanska ambassaden i Saigon. Tet-offensiven slogs tillbaka och FNL befann sig nu för första gången på mycket länge på defensiven till följd av de stora förluster de åsamkats.

Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanska presidenten Lyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval –antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda ordentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration. ”LBJ how many kids did you kill today” hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968. Johnson efterträddes av Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att få på kriget.


Nixons plan

Planen visade sig innebära ”vietnamisering” av kriget. Genom att ta hem de amerikanska styrkorna och istället låta Saigonregimen stå för krigandet skulle den starka antikrigsrörelsen desarmeras. När den första antikrigsdemonstrationen hölls i Washington 1965 hade 20 000 it upp, i november 1969 demonstrerade en halv miljon människor mot kriget bara i Washington. Opinionsundersökningar började visa att en klar majoritet av USA: s befolkning ansåg att USA borde lämna Vietnam. När Nixon 1970 lät invadera Kambodja för att skära av FNL: s försörjningslinjer, möttes han av våldsamma protester: En rad universitet ockuperades av sina studenter som höll protestmöten och seminarier mot kriget. Antikrigsopinionen trängde till och med in i armén. Vägran att tjänstgöra i Vietnam blev allt vanligare, samtidigt som protester mot kriget började göra sig hörda även bland de amerikanska soldaterna i Vietnam. Tiotusentals inkallade valde att antingen vägra att inställa sig för tjänstgöring eller desertera. Även president Nixon erkände i sina memoarer att han redan 1969 insåg att en militär upptrappning skulle innebära att den amerikanska allmänheten blev alltmer kritisk till kriget. Trots detta försökte han utvidga krigsinsatserna, och chansa med ett anfall även på Kambodja.


USA lämnar Vietnam

I början av 1973, efter åratal av förhalningar, gick USA till med på att underteckna ett vapenstilleståndsavtal. Några månader efter avtalets undertecknande lämnade den siste amerikanske soldaten Vietnam. Men vapenstilleståndsavtalet bröt snart samman och kriget i Sydvietnam flammade upp på nytt. Den med amerikanska medel till tänderna beväpnade sydvietnamesiska regimen visade sig dock ha mycket låg stridsmoral. Lämnad på egen hand kollapsade den snabbare än vad till och med dess motståndare hade förväntat sig.

Segern hade vunnits till ett fruktansvärt högt pris. Cirka en halv miljon vietnameser förlorade livet under det första Indokinakriget mot kriget, under det andra antas 2 till 3 miljoner vietnameser ha dött - och dessa siffror säg...