Inom detaljhandeln blir det mer och mer vanligt att binda sina leverantörer till företaget via kontrakt. I kontraktet brukar kategorier som kontraktslängd, pris, orderkvantitet, transportvillkor och kvalitet vara viktiga delar som måste finnas med. Nackdelen med det traditionella sättet att skriva ett kontrakt är att osäkerhet och flexibilitet inte alls har så stort inflytande på kontraktet. Därigenom är det ofta riskfullt för en leverantör att göra större investeringar då de inte är säkra på att kunden kommer att köpa den kvantiteten som krävs för att investeringen skall löna sig. Hur skall då leverantören rättfärdiga en större investering? Först bör kontraktet granskas, och ofta identifieras då en viss flexibilitet. Genom att kvantifiera flexibiliteten kan företaget börja räkna på investeringen och se om den är lönsam.
Hur skall då investeringen värderas? I dagsläget använder de flesta företagen antingen kassaflödesanalys (DCF) eller nettonuvärdesanalys (NPV). Nackdelen med dessa metoder är att de inte tar hänsyn till existerande flexibilitet. En investering som har positivt NPV godkänns medan en investering som har ett negativt NPV kan avslås. Med hjälp av ett utökat NPV (eNPV) kan hänsyn tas till flexibilitet och risker. Realoptionsanalys (ROA) är en metod som kan användas för att få fram eNPV. I denna uppsats sammanfogar vi ROA med kontraktsskrivande för att se om det är möjligt att använda ROA som ett verktyg vid skrivande av kontrakt mellan köpare och leverantör. När ett kontrakt skrivs bör parterna vara medvetna om värdet av flexibiliteten och införa detta värde i analysen. Först då kan det visa sig att ett projekts värde ökar och beslutet att genomföra investeringen blir mer korrekt.
I vår fallstudie granskas ett existerande kontrakt mellan ICA och en leverantör. Vi identifierar flexibiliteten i kontraktet och sätter ett värde på den för att se hur flexibilitet och osäkerhet påverkar leverantörens möjlig...
