Ondskan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Ondskan” skriven av Jan Guillou

A.
Erik Ponti är huvudpersonen i boken ”Ondskan”. Han lever tillsammans med sin morsa, lillebror och farsan. Han är en väldigt smart, medellång, kraftigt byggd kille som till det yttre verkar vara normal, men egentligen har han det varken bra där hemma eller i skolan.

Jag uppfattar honom först som en innerst inne väldigt snäll person med ett vuxet sätt att tänka. Han klarar sig bra på skolverket, han tar på sig extra mycket jobbiga situationer genom att spela någon sorts klanledare. Fajterna han måste slåss i klarar han av pga. träning genom hela hans uppväxt och hans erfarenheter med farsan.

Hemma plågas han ständigt av sin sadistiske far med ritualer som eftermatenstryk och kvällsstryk. Farsan är en vidrig människa som blir upphetsad av att slå, inte bara Erik utan när de hade två hundar, Romulus och Remus brukade han stå och piska dem hur länge som helst, och en gång släppte han lös dem på en lekfull collie (sida 34).

För att klara av stryket använder sig Erik av hatet mot farsan, han koncentrerar sig och håller andan medan slagen pågår. Efter stryket blir han tvungen att skaka hand med farsan och svara med samma ord på farsans fråga: ”vänner igen”.

Farsan är den som jag tror Erik är räddast för, och honom vågar han inte trotsa, han vågar inte säga till någon vad som pågår eftersom om farsan får reda på det så kan han inte föreställa sig vad som skulle hända med honom. Usch, jag vill inte tänka på vad jag skulle ta mig till om jag hade det så.

Erik är nog inte arg på sin morsa för att inte hon gör någonting, denna dagliga misshandel är han uppväxt med och han har aldrig haft det på något annat sätt.

Hans lillebror försöker jämt få Erik i trubbel, så att han ska få mer stryk av farsan. Lillebrorsan agerar nog som han gör för att förbli farsans favorit, se punkt ”C”.

I skolan måste han göra som han gör. Han leker kung och det gör han för att palla det jobbiga hemma, så han har någonstans där det är han som bestämmer och sätter gränserna. Eriks kompisar och han själv har ett sätt att känna pengar, genom att sno skivor och sälja för halva priset (sida 47). De lånar även ut pengar mot skyhög ränta.

Polisen blir inblandad och gänget som verkade som schyssta killar skyller på Erik som blir relegerad. Några av lärarna tyckte bra om Erik men många ogillade honom. Rektorn: ”Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras!” (Sida 50)

Jag tänker genast på vad som kommer hända när han kommer hem, så mycket stryk han kommer få av farsan men som tur är hinner han till en ny skola innan farsan kommer hem.

När Erik åker till Stjärnberg så känner han lättnad, han tror sig kunna lämna det förflutna bakom sig och börja ett nytt liv utan våld (sida 55). Det lyckas inte länge och snart blir han tvungen att visa sitt mörka jag. Men det finns även ljusa sidor av hans liv på Stjärnberg som vänskapen med rumskompisen Pierre och när han vunnit mentala fajter med rådet och när det gått bra för honom på idrotten.

Varför kan han inte undkomma våldet? Jo, han är för stolt, tillskillnad från de andra på Stjärnberg så är han inte van vid behandlingen som de får där, eller han är van vid farsan, men inte att någon annan än farsan skulle vara så jävlig. Men det är lite konstigt att han inte kan stå ut med de på Stjärnberg men med farsan. Fast hemma har han inget val. Och han vill inte ha med våld att göra, och det är kanske därför han gör motstånd, han vill inte vara i rådets våld.

På Stjärnberg finns det någonting som kallas ”kamratuppfostran”, och som går ut på att fjärderingarna får befalla och slå yngre elever, låta dem tvätta deras tvätt, putsa skor, springa ärenden osv. Om någon uppför sig illa vid matbordet (säger något olämpligt) eller liknande så leder det till en ”peppis”, ett slag mot skallbasen med skaftet på en bordskniv, eller också med knuten hand med ringfingerknogen (sida 66). I värsta fall kunde man råka ut för ”ettstygnsslaget”. Ren pennalism.

Detta verkar vara en bra idé från början, men denna regel är helt absurd, reglerna vållar bara mer och mer våld och konstigt nog så verkar alla tycka att det är en bra regel, i alla fall så att de kan stå ut med den.

Erik trodde att genom att göra bra ifrån sig på idrotten när han kom dit skulle han bli respekterad och väl bemött, men det fick motsatt effekt. Det är meningen att fjärderingarna och rådisarna ska va bäst på allt, och det är de som ska bestämma. Erik blev istället känd som ”ny och käftig”.

Jag tror att kamratuppfostran är ett stort skäl till varför det är på det här sättet, eftersom de yngre måste springa tjänster och lyda order så kan inte de va bättre på idrott heller. Jag frågar mig själv om och om: ”Hur kan de vara såhär?”.

Hatet som växer mellan rådet och Erik beror på att han vägrar ”peppisar” och tjänster och får därför sitta i arrest. Rådisarna känner att de inte får ordning på honom.

Erik visar att hur mycket jävligt de hittar på så får de lika mycket tillbaka. Tillslut leder det till rena rama kriget mellan dem. Som under Klosternatten, rådisarna kastar in bajs i deras rum (sida 174) och sen när Erik hämnas genom att med samma bajs ösa det ut över Silverhielm (sida 179). När Silverhielm slår för allt vad han är värt i Eriks ansikte men han fortsätter att ge taskiga kommentarer (sida 184). När de binder fast Erik vid järnstänger han själv satt fast och låter hans klasskamrater ösa kokhett/iskallt vatten över honom så ger han sig fortfarande inte (sida 213). Osv.

Erik gör det enda rätta, han visar att hur mycket skit man än måste ta så måste man ändå stå emot på ett eller annat sätt. Det är nog extra viktigt för Erik att göra det som han tycker är rätt, för att inte sådant som hänt innan och händer ska upprepa sig.


B.
Jag har sett ”Ondskan” som film och därför var det mycket som jag kände igen, men det var samtidigt väldigt mycket som skilde boken från filmen. Jag tyckte filmen var väldigt bra, jag kände medlidande med Erik men samtidigt så kände jag att hans även hans fiender måste ha haft det svårt och jobbigt. Efter att ha läst boken tycker jag att de kunde ha gjort filmen bättre (kommer till detta senare vid mitt omdöme). En stor händelse i boken fanns inte med i filmen och därför tyckte jag den var väldigt rolig att läsa men samtidigt väldigt hemskt. Den kommer här:

(Sida 246-253) Erik går till rummet efter arrest där han tänkt på vad de ska ta sig till, och han har beslutat att de ska sluta kämpa, men Erik upptäcker att Pierre har åkt och Erik blir väldigt ledsen och arg. Han svär att han ska hämnas Pierre och göra Revolt. Maskerad! För nu har det gått för långt!
Han maskerar sig med mössa över huvudet och går ut på kvällarna för att slå ner rådisar. Jag blev paff och tänkte: ”wow! Nu jävlar ska de få!”. Ganska brutalt sätt att hämnas på, här kommer verkligen Eriks mörka sida fram. Erik visar ingen nåd och slår av näsben och slår ut tänder på Blinkfyren och andra som varit extra taskiga mot Pierre.

Ungefär samtidigt träffar han Marja, en finsk servitris som fattat tycker för Erik, det var hon som skrek ”Saatans Tjiitenjelm” när de skulle slå Pierre i rutan. Andra kvällen kysste hon honom (sida 258). Han blev förälskad. Deras förhållande var inte speciellt hemligt och hon avskedades på en söndagseftermiddag.

Hittills har Erik varit smart och tänkt igenom det mesta, beslutat vad han måste göra och va han kan skita i. Varför håller han inte förhållandet med Marja mer hemligt? Han har ju redan erfarit hur det var att förlora Pierre, och om han inte har glömt hur hans fiender tänker så borde han fatta att de han förmåga att göra väldigt mycket. Jag tänkte: ”Vad håller han på med?”. För mig var det ganska uppenbart att det skulle hända någonting som inte var så kul med Marja och Erik.

Ett brev kom från Marja och det får Silverhielm tag på när de håller fast Erik och utför razzia i hans rum. I brevet står saker som får Erik relegerad på direkten. Men han blev inte relegerad tack vare Ekengren, men tyvärr inte med samma flax som i filmen, utan Ekengren hade bara pratat med rektorn och skickat ett brev.

Det är lite samma sak här, Marja har inte heller insett vad som skulle kunna hända med ett brev och jag tror till och med att Erik själv inte har insett hur det verkligen är på den här skolan fast han är med om jobbiga situationer hela tiden.

Erik går ut med toppbetyg och tänker bege sig till Salvolaks, till Marja. Efter att han har klarat av farsan där hemma. Den här gången tänker han inte bara stå och ta emot utan den här gången så ska farsan få vad han förtjänar.


C.
Jag tror att man aldrig ger sig på en försvarslös för att det skulle vara roligt. Det handlar framförallt om status, makt, rädsla och förväntningar.

Om man är ”ledare” för ett gäng eller håller på att stöttas ut ur en grupp så gör man mycket för att för att behålla sin status, om det då krävs att man måste visa sig ”tuff” genom att slå andra, mobba och retas så är det priset man får betala.

Jag tror att de flesta föredrar att vara med och retas än att själv vara den utsatta. Även om man får skuldkänslor så är de det som man föredrar.

Enligt mig är det sällan, om aldrig, som någon inte har någon att vända sig till. Sen är det en annan sak om man inte nöjer sig med det man har eller helst vill vara för sig själv.

Själv har jag aldrig haft särskit många vänner, jag har alltid hittat någon schysst kompis som man kan vara med. Men det beror nog på att jag legat så mycket på sjukhus i mitt liv, och sedan jag var fem år har jag gått på kryckor eller suttit i rullstol, det har nog bidragit till detta kan jag tänka mig.

Jag har aldrig känt att jag blivit mobbad under min tid på grundskolan. Faktum är att alla på skolan visste vem jag var och det var snarare: ”Ey mannen, gimme five!” Än ”Stick lillskit.” Detta beror nog på att jag var VÄLDIGT liten/kort och sen gick min storebror på högstadiet.

Jag skulle aldrig mobba någon för min egen vinning eller för skojs skull, i alla fall inte med meningen. Men min uppväxt på grundskolan och som liten har inte varit normal precis.

Det är klart att man känner av vilka som blir mobbade och vilka som mobbar, men enligt egna erfarenheter så har det alltid löst sig, de som mobbar växer upp och mognar, och de som blir mobbade får bättre självförtroende ju äldre de blir och hittar alltid någon att vara med och bråk mellan personer löser sig.

Alla vet att det inte är bra att gå runt och vara sur och arg. Det drabbar inte bara en själv utan alla runt omkring.

Sen är det olika från skola till skola, faktum är att det finns bättre skolor och sämre skolor till skillnad från hur man är mot andra och som person.


D.
Mitt omdöme:
En väldigt bra och väl skriven bok! Man blir glad varje gång Erik klarar av någonting och sitter spänd och som förtrollad av boken när det är spännande, oförmögen att sluta läsa.

Det enda som jag tyckte var synd var att upplösningen i slutet var så kort (ca 15 sidor). Sen om jag jämför med filmen så är Pierre Tanguy inte så förlöjligad i boken som i filmen. I boken håller Erik och Pierre ihop mer, Pierre har knullat i boken (sida 146), och till skillnad från filmen så är slaget han slår när han står i rutan ett slag so...