Snapphanarna

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Frågeställning:

Var kom snapphanarna ifrån?

Vilka var snapphanarna?

Vad gjorde att snapphanarna kom att få en sådan motsägelsefull roll i historien?

Hur motverkade Sverige snapphanarna?

Hur gick snapphanarna tillväga för att nå sina mål? Vad var deras mål?


Första gången vi möter snapphanerörelsen var i kriget mellan Danmark och Sverige1643-1645. Men det var först under Karl XI:s krig 1675-79 rörelsen blommade ut. För att få lite förståelse över uppkomsten av snapphanekriget får vi ta ett språng till 1658, till Freden i Roskilde.


Freden i Roskilde

Freden i Roskilde slöts mellan Sverige och Danmark den 26 februari 1658 i Roskilde och innebar att Danmarks kärnland (Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) lämnades över till Sverige liksom Gotland och de norska landskapen Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Freden anses vara den hårdaste freden i Danmarks historia. Freden slöts efter Karl X Gustafs tåg över Lilla och Stora Bält. Den svenska armén som egentligen ville lägga hela Danmark som en Svensk provins skyndade på fredsförhandlingarna eftersom den fått reda på att Danmarks allierade hade samlat ihop en hjälphär på 30 000 man som närmade sig, något som danskarna inte visste när de skrev på freden. Tre dagar efter freden var påskriven kom budet om hjälpen. I fredstraktatet, som fortfarande är juridiskt bindande, ställs ett flertal krav på båda parter som att Svenskarna skulle dra tillbaks sina trupper ifrån Jylland och Själland samt att de erövrade landsdelarna skulle få behålla sina gamla lagar, rättigheter, kyrkorätt och att ingen egendom skulle konfiskeras. I freden lovades evig fred mellan de båda grannländerna. Både Sverige och Danmark har brutit mot Roskildefreden, dock har Sverige gjort flest och störst övertramp.

För att även få förståelse för situationen under Karl XI styre måste vi ge lite information om denne konung:


Karl XI

Han föddes på Stockholms slott den 24 november 1655. För att skaffa kronprinsen de bästa lärare söktes det med ljus och lykta över hela landet. Men fadern Karl X Gustav hann inte med att skaffa någon guvernör åt sin son eftersom han hastigt avled under riksdagen i Göteborg 1660. Det blev en förmyndarregering och änkedrottningen Hedvig Eleonora som fick ta sig an kronprinsens vidare utbildning. Men det var ingen lätt sak. Han gjorde i stort sett som han ville och utmärkande för honom var hans hetsiga lynne. Lekar och kroppsövningar älskade han mest och sökte sig gärna till äldre officerare. Han lärde sig råa seder och gav inte akt på den hållning och självbehärskning som fodrades av en kung. Men kung blev han 1772 endast 17 år gammal.


Så även för att förstå omgivningen får vi ge en liten notis om hur det såg ut i Göingebygden. Det var nämligen här som snapphanarna i huvudsak anses ha sin härkomst:


Göingebygden

Göingebydgen var sedan urminnes tid speciell. Det gäller såväl natur som människor. Den skogklädda och otillgängliga delen av norra Skåne utgjorde en naturlig gräns mellan Sverige och Danmark. Ek- och bokskogar med resliga tallbestånd där villebrådet strävade fritt och där människor kunde dryga ut sin magra kost exempelvis med skogsfågel. I tidiga år lärde sig skogsbygdens unga att hantera gevären som också tillverkades av egna skickliga bössesmeder. Järnmalmen hämtades i åar och myrar och så gott som varje gård hade sin egen smedja. Under danska tiden som sträckte sig århundraden tillbaka med undantag för en liten period på 1300-talet levde människorna i skogsbygden ganska fritt. Köpenhamn den avlägsna staden var även skogsbornas huvudstad och när danske kungen skulle välja sin livvakt föll det naturligt att de resliga göingarna fick budet.
Efter freden i Roskilde 1658 blev det annat. Sveriges krig krävde uppoffringar i såväl proviant som persedlar och soldater. Utskrivningarna blev legio. Bondsöner sändes iväg till krigen ute i Pommern eller Tyskland för att aldrig mer återkomma och alltfler valde därför att gå på skogen.
Att bli uttagen till soldat betraktades som att bli dömd till döden eftersom någon sällan återsåg hembygden. Ytterligare ett gissel var ryttarinkvarteringarna. Sedan Karl X Gustav avlidit fick förmyndarregeringen ta sig an landets återuppbyggnad. Försvenskningen av de nya provinserna skulle ta fart och samma lag som gällde uppe i Sverige skulle nu även tillämpas i de nya landskapen. Men befolkningen gjorde motstånd. De ville behålla sin gamla lag och rätt som de lovats vid fredsuppgörelsen. Cirka 900 tyska ryttare skulle inkvarteras på bondgårdarna i skogsbygden. Bönderna skulle också erlägga 30 daler till varje ryttare plus tre daler i kosthåll.

Sommaren 1961 började en del bönder att överge sina gårdar i rädslan för deras liv. De tyska ryttarna var inte sjysta. Regeringen förstod tillsist att läget var ohållbart och de tyska ryttarna skeppades tillbaks till kontinenten. Men det blev bara en kort andningspaus. Redan på hösten fick Överste Georg Henrik Lybecker order om att inkvartera sitt regemente i Skåne och Blekinge. Våren 1662 skedde inkvarteringen som för till exempel Örkeneds del betydde att på 31 av socknens 68 gårdar inrättades gårdsbruk. Ryttaren skulle få bruka fjärdeparten av gården och dog bonden skulle ryttaren även få ytterligare en fjärdedel. Liknande var förhållandena i Glimåkra och Loshults socknar. Övergrepp följde i mängder på bönder och deras hustrur. Bevarade rättegångshandlingar talar sitt tydliga språk. I december 1667 hölls rannsakningar med sockenmännen i Östra Göinge härad och då framkom massor av klagomål. Hela tiden stegrades hatet mot överheten.


Inte alls märkligt att det blommade ut på allvar när det blev känt att Danmark åter förklarat Sverige krig i förhoppningen att kunna vinna tillbaka de förlorade landskapen. En skånsk kommission inrättades 1669-1670 i hopp om att rätta till förhållandena och påskynda försvenskningen. Kommissionen kom dock oftast att verka som skiljenämnd i egendomstvister och då främst mellan bönder och ryttare eller dragoner. Övervåldet hade nämligen fortsatt och några straff hade sällan utdömts. Militären stal också många av böndernas hästar som de sedan avyttrade uppe i Småland. Såväl meniga som officerare bjöd även till sig vänner på bondens bekostnad.

Nu har vi så redogjort för omgivningarna samt uppkomsten till snapphane kriget. Men hur definieras en snapphane?


Snapphanar, svenskarnas skällsord på de förband som kämpade på danskarnas sida i de dansk-svenska krigen under 1600-talet, framförallt under skånska kriget 1675-1679. Snapphanarna kan sägas ha utgjorts av tre olika kategorier. Dels var det skånska bönder som tog värvning och organiserades av de danska styrkorna, dels var det friskyttar som i egna förband hjälpte de danska styrkorna och dels var det rena förbrytarförband som strök kring och plundrade skogarna i Skåne. Alla tre kategorierna benämndes Snapphanar av svenskarna. Ordet Snapphane; Det finns olika teorier om var ordet kommer ifrån. En del hävdar att ordet kommer av schnappen på tyska, d.v.s. ”röva bort”, andra hävdar att det kommer av de bössor som var vanliga bland snapphanarna. Det mest troliga är ändå att ordet kommer av medellågtyskans ord Snaphane som betyder just ”(beriden) stråtrövare”.

Snapphanarna var vana vid att färdas genom skogen så dom kunde alla gömställen och stigar. Dom hade lätt att gömma sig när det var gröna blad på buskarna. Värt att tillägga är också att bönderna i norra Skåne, södra Halland och Blekinge var frihetsälskare och stridslystna och som sagt var bönderna oftast goda skyttar.

När en snapphane blev tillfångatagen av svenskarna så var han dömd till en grym död. Det vanligaste var att han fick en spetsig träpåle förd in i ett snitt i ryggslutet och som sedan långsamt fördes upp mellan ryggraden och huden. På detta sätt kunde det ta en vecka för han att dö. Men det fanns också andra metoder. I Osby i september år 1678 så ställdes 15 infångade Snapphanar inför krigsrätt där alla dömdes till döden. Straffet var att deras armar och ben led för led skulle slås sönder. När det var klart krossades deras bröstkorgar och dom halshöggs. Deras huvuden sattes sedan upp på pålar runt om i trakten på välsynliga platser. Svenskarna ville att snapphanarna skulle se vad som hände så att dom skulle bli rädda och ge upp. Ibland lyckades snapphanarna komma undan sitt straff genom att göra självmord. Det berättas ibland om Nils Gething, som valde att skära halsen av sig själv istället för att hamna i svenskarnas händer. När det gällde kvinnorna var man lindrigare, i det avseendet att de inte dömdes till döden. Om en kvinna hade stulit något blev straffet spöslitning och förvisning från häradet, men om hon påträffades flera gånger med att stjäla något så kunde det leda till att hon fick öronen avskurna eller få tjuvmärket inbränt i pannan.Men snapphanarna var inte mycket bättre själva. Det berättas om en grupp snapphanar mellan Malmö och Ystad som mötte en ensam svensk soldat som dom hängde ovanför en eld och grillade honom levande.

För att påvisa snapphanarnas metoder att nå sitt mål kommer vi nu att gå igenom ett välkänt tillfälle, men först måste vi ge snapphanarna lite råg i ryggen:


Danskarna anfaller:

Den 1 juni 1676 slogs den svenska flottan ut av danskarna i ett sjöslag vid Öland och nu ville danskarna även ta igen de landskap som förlorades vid freden i Roskilde 1658. Den 29 juni 1676 landsteg den danska hären, 14000 man stark vid Rå och den 3 juli intogs Helsingborg. Den 11 juli föll Landskrona och vägen var därmed öppen mot Kristianstad. Förmyndarregeringen hade tydligen slarvat med fästningarnas underhåll i Skåne. Nu vädrade skåningarna och då främst människorna i Göingebygden morgonluft. Det danska blixtkriget gav befolkningen råg i ryggen och skogarnas folk slöt sig samman. Det bildades små enheter av såväl rövarband som frikårer som kom danskarna till hjälp. Från svensk sida skildras motståndsmännen enligt historikern Sven Bring: ” Ett fördömt avskrap av all liderlighet hade rotat sig under namn av snapphanar och utövade ett oerhört överdåd på vem de överkommo. De plundrade, mördade och brände. Deras bitterhet vände sig mot de svenska och alla svenskt sinnade. Igentligen började de utöva sina bovstycken sedan fältkassan var plundrad i Loshult ”


Alltså hade nu snapphanarna modet att organisera sig till den kupp som kallas Loshultskuppen:

Eftersom den svenska hären kände sig underlägsen den danska och led brist på livsmedel retirerade man upp mot Småland. Vid denna reträtt blev ett stort antal vagnar med härens avlöningspengar, ammunition, och kungens tält stående på fälten söder om Loshults kyrka nära smålandsgränsen. Eftersom danskarna nyligen intagit Landskrona ansåg sig svenskarna ganska trygga här uppe i Nordskåne och därför var bevakningen av trossen ganska bristfällig. Detta uppmärksammades givetvis av bönderna i grannskapet. Tänk om man nu kunde hjälpa danskarna genom att ta hand om de här underhållsfårorna? Men då ville det till förstärkning. Därför sändes Per Christiansson och Sven Nilsson, Östra Genastorp, Jöns Månsson, Marklunda, Jöns Jeppeson, och gamle Per i Hönjarum till Landskrona för att få dansk soldathjälp. Eftersom den danske kungen i början av kriget inte gärna ville veta av enskilda aktioner fick han därför inte nys om att ett tiotal ryttare och en trumpetare följde med göingebönderna till Loshult. Samtidigt som göingebönderna gett sig iväg till Landskrona gick budkavlarna i bygden om att bönderna skulle samlas vid vissa platser för att sedan göra ett anfall mot den svenska foran så snart som de danska soldaterna kommit fram. Totalt samlades 150 bönder och bonddrängar från Osby, Loshult, Hästveda och Broby socknar vid Hönjarums bro och Marklunda.

En del var beridna och utrustade med de långa göingebössorna, andra hade kommit till fots med käppar och påkar. Bonden Olof Ingemansson från Gråshult hade beväpnat sig med en hacka. Med de danska ryttarna i tälten anfölls den svenska trossen. Svenskarna blev totalt överraskade. I första anfallet stupade nio svenska ryttare och efter ytterligare en kort strid drog sig svenskarna över smålandsgränsen vid Getabäck.

Men det mesta av trossen fick lämnas kvar och den plundrades grundligt.
Hur aktionen mottogs av den danske kungen är tvetydigt. Den danske trumpetaren blev emellertid arkebuserad då han återkommit till Landskrona, kanske betraktades hans avvikelse som myteri. Mickel Jönsson från Marklunda däremot fick en riksdaler i drickspengar då han överlämnade en bit av svenske kungens tält till kung Kristian. Smålänningarna som hörde om det lyckade anfallet på skånesidan passade även på att stjäla en del av det som räddats över gränsen. Karl XI försökte med alla medel att spåra upp en del av de förlorade pengarna men det mesta blev kvar hos bönderna. Först då kriget var slut hölls rannsakningar som gav en del resultat men mycket är fortfarande borta. In i modern tid har det hittats kopparplåtar i jorden som härrör från Loshultskuppen. Våren 1996 hittades tio kopparplåtar vid skogsplantering strax norr om skånegränsen vid Loshult.

Efter Loshultskuppen kom snapphanarna till att vara aktiverade, därefter följde en tilltagelse av överfall på svensksinnade och mindre svenska ryttartrupper. Karl XI samlade snart en större här för att kasta tillbaka danskarna som nu vunnit fotfäste även i Blekinge. Kristiansstad belägrades och samma var förhållandet med Kristianopel. Riksrådet Johan Gyllenstierna anförde en hop bönder och allt var klart för stormning den 25 februari 1677. Inför hotet kapitulerade den danska garnisonen kommendanten Överste Lutz med officerare ”fick gott ackord”. Men 70 göingebönder, utan tvivel snapphanar som sökt sin tillflykt i fästningen utlevererades till stegel och hjul. Ett förnedrande straff där kroppen spikades upp på en påle eller delades i fyra delar och lades på et hjul på pålen. Fästningen blev efter erövringen nerbruten. I sin jakt på Snapphanar lät Karl XI 1676 ordern om att hela Örkened skulle brännas. Trots att en dansk den 20 mars 1677 erkände snapphanerörelsen som lagligt krig kom snapphanarna att behandlas utan all militär respekt från svensk sida.

För att tillägga till snapphanarnas bestialitet kan nämnas historien om pojken Ingeman i Ubbeboda en tioåring som var ute i skogen för att plocka bär. Ett gäng snapphanar träffade på honom och en av dem tog tag i hans ben och svängde runt honom och tänkte slå hans huvud mot en sten. Dock räddades han av en annan snapphane som hade hjärtat i kroppen. Denne röt att han skulle låta bli det oskyldiga barnet. Den andre lydde och släppte pojken som gråtande begav sig till hemmet. Efter misshandeln blev pojken låghalt hela sitt liv.

Den 22 februari 1677 gav Karl XI ut en förordning att om någon på allmänna vägen slogs ihj...