Symbios

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Och han vaknade ännu en gång. Ensam som vanligt. Trots de många år som gått kunde han inte sluta känna den bistra kylan och den tunga mörka ensamheten spred sig över cellen. Hans händer sökte sig längs med den hårt stoppade maddrassen han låg på, inget var annorlunda, allt var som innan han somnade. Han tittade sig runt i rummet, det hade blivit något slags alltiett rum. Här hade han sina värdesaker, sina texter och arbeten, och till sist, och kanske främst, hade detta rum blivit till en stelnad likkista, en annan värld, ett annat liv. Utan någon som hellst uppfattning om tid och rum Ett minne och fragment från hans trasiga hjärna. Hans egen klagomur där sorg, glada minnen och hat växlade om vartannat likt vattnet i en vild vårbäck. Ett dödmanshem helt enkelt och han hade fortfarande kvar hennes namn i minnet. Ibland kom minnen tillbaka ifrån ett tidigare liv. Små glimtar av något förlorat. Ett liv som aldrig var, eller fortfarande är? Det var längesedan någon besökte honom, deras gemensamma vänner försvann med henne, och resten försvann undan för undan under årens lopp.

Många gånger har han lyft på telefonluren i tron om att en felande ledning eller glappande kabel kan vara en del av orsaken till vännernas förnekelse. Hans enda bemötelse var den jämt monotona tonen bara en ensam telefon kan ha. Förlöjligad och utelämnad åt sig själv har han skapat ett nytt liv, ett eget litet samhälle, egna rutiner i en slags provisorisk väntesal. Vad väntar han på? Hoppas han än? Vad ska han annars ta sig till, hoppet är det enda som håller honom vid liv. Någon sa att hoppet är det sista som lämnar människan, och så är det nog.

Solen går upp. Långsamt blir rummet tydligare, konturer börjar smälta ifrån varandra och bli skarpa. Som när man ändrar skärpan på en kikare för att se ett i stunden defekt objekt i fjärran. Avståndet mellan linserna ändras och objektet blir sakta skarpt som det i verkligheten alltid varit. Och där, mitt i rummet står ett fyrkantigt bord. Ställt framför sängen, mitt ivägen och omgiven i oreda men är själv nästan helt beklätt i tomhet. Endast en litet gulnat fotografi sitter fastklistrad på en lapp och i det dunkla ljuset tycks det nästan synas ett vagt leende på hennes läppar, men så. Borta. Hjärnan kan ibland ignorera ögats uppgift och se vad den själv vill se. Fotot var ifrån deras sista resa tillsammans, till Venedig, drömmarnas stad. Inte ens drömmarnas stad kunde läka ders själars sår. Fotot var är ännu ett utslitet hjärta, blottat för omvärden. Liksom hela hans liv, utslitet och dömt att leva i ensamhet och ångest. Men det ryms mer än så på bordet, en ring i guld. Hennes namn står på insidan, graverade vid en tid då ingen av dem ens i sina sorgsnaste ögonblick skulle kunna tänka sig att något likt detta skulle vara möjligt. Men det var det, mer än väl. Ringen och fotot var det enda han lät pryda bordet, och en ibland krampaktigt flödande fors av tårar som följde fibrernas mönster där flöt. Där fanns inte rum för något annat på bordet, inte heller i hans liv. Han hade inte rört de två tingestena sedan han först lade dem där när han blev inlåst, och han hade låtit de ligga där som ett minne, som en påminnelse utav vad han hade gjort. Han hade flyttat bordet ifrån sin hörna till mitten utav rummet, framför sängen, så han inte skulle bli sen att varje morgon upptäcka hans emancipation från hennes liv. En viss befrielse, en viss förlust. Förlusten var värst, då kärlek i detta fall var starkare än hat.

Bordet fick nu stå där det lämnats, mitt i vägen i rummet, som en mur som tvingade en att krypa upp i sängen om man ville förflytta sig från den ena sidan av rummet till den andra. En mur i hans liv. Oöverträdlig, slugiltig och dömd. Han sluter åter sina ögon. Solen står nu högt morgonljuset strömmar in genom ventilhålet i väggen. Men mörkret. Det mörker som nu uppgör hela hans livexistens, hela hans inre och själ. Det mörkret, kan inget ljus lysa upp, inget i världen. Bredvid hans säng på golvet har mannen sin enda bok. Mannen plockar upp den och läser tyst för sig själv, precis som han gjort enligt hans egna dagliga mönster.

- ”På en åker älskade paret för första gången under en stor ek. De ristade tillsammans in sina namn i eken och den blomstrade liksom deras kärlek. När sedan kärleken dog, så dog trädet. En eftermiddag när mannen kommer hem så märker han att kvinnan är otrogen. Efter att älskaren förvunnit, misshandlar han sin fru. Parets gemensamma barn vaknar samtidigt utav oväsendet och mannen försöker tysta ner ungen genom att kväva det under en kudde. Inte förens efter, inser mannen att han mördat parets barn. Han flyr. Kvinnan söker sig till trädet de en gån...