Gaius Iulius Caesar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Om man ställer sig frågan vad som egentligen kännetecknar en historisk personlighet, kommer nog svaret ganska naturligt. Vad är det människor måste åstadkomma för att de skall kunna nå ända fram till rullorna och tappert kunna motstå tidens obevekliga tand? Först och främst bör personen vara både välkänd och väldokumenterad. Han bör ha utfört dåd vars grad av relevans och skapande av intresse är tidlösa. Detta stämmer nog så väl in på romaren Gaius Iulius Caesar – skaparen av det romerska kejsardömet. Blotta magnituden i det som var hans verk får tjäna som motivation för mitt val att återge hans liv.

Caesar föddes i en synnerligen högt ansedd familj. Året var 100 f. Kr. och datumet den trettonde juli – d.v.s. månaden, som senare skulle komma att bära hans namn. Hans släkt var utarmad och hade inte innehaft ämbetet som konsul på flera generationer, vilket i kort innebar att deras maktposition var tämligen usel. Caesar växte upp i en tid av stor politisk instabilitet, vilket troligtvis ledde till att han inte såg särskilt positivt på den romerska republiken. Under tiden existerade två partier – eller grupperingar, i den romerska senaten. Det ena kallades för senatoriska partiet – eller Optimates, vilket var det mest etablerade, och det andra kallades för folkets parti – Populates. Av dessa samarbetade Caesar med det senare.

Under Caesars uppväxt härskade konsulerna Marius och Cinna i Rom, tillhörande folkets parti – ända fram till 81 f. Kr. då den grymme Sulla såg till att de båda blev dödade. Sulla var en maktlysten romare som tvingade till sig titeln diktator, och på så vis också det mesta av Roms makt. Detta innebar en prekär situation för Caesar, då han som sextonåring hade gift sig med Cinnas dotter Cornelia. Efter att först blivit tvungen att fly Rom, lyckades hans familj övertala Sulla att skona hans liv ifall att Caesar bara gick med på att skilja sig. Detta vägrade han dock, ansikte mot ansikte med diktatorn. Trots detta erhöll han pardon – men ansåg det ändå vara säkrast att lämna Rom för en tid.

Under Sullas tre år av härskande gjorde Caesar sig ett namn då han tjänade under Asiens guvernör Marcus Thermus. Han erhöll de högsta militära utmärkelserna och vann många erfarenheter i provinsiell krigföring och administration. När så Sulla slutligen dog, återvände han omedelbart till Rom för att fortsätta sin karriär.

Där arbetade han under lång tid som advokat, och ansågs enbart ha varit underlägsen Cicero. Han talade flytande grekiska, var kunnig inom grekisk kultur och filosofi – vilket på den tiden var kännetecken för en högtstående medborgare. Han skall också ha varit mycket charmig, humoristisk och kvick. Under en period studerade Caesar retorik i skolan på Rhodos, vilket måste ha varit oerhört viktigt i hans strävan efter högre maktpositioner. Han lånade också stora summor pengar under sin tid i Rom, för att finansiera ett tillräckligt extravagant leverne för vinnandet av allmänhetens välvilja. Detta gav honom slutligen positionen som militär tribun i Spanien. Sakta men säkert sköts hans position fram, samtidigt som han närmade sig en annan politiker – Gnaeus Pompeius Magnus. Under tiden i Spanien avled hans fru, och han gifte om sig med Pompeia – Pompeius dotter. En annan av Caesars vänner var Crassus, en extremt rik man, av vilken han lånade en hel del pengar. 65 f. Kr. blev Caesar utnämnd till edil, d.v.s. den person som handhade handelsväsendet, templena, officiella byggnader, samt spel och lekar för folket. En position som ännu mer förbättrade hans ställning hos allmänheten. Ett bakslag kom dock 62 f. Kr. då frun Pompeia publikt anklagades för otrohet. Detta hanterade Caesar på så vis att han omedelbart lät skilja sig – och uppenbarligen påverkade det inte honom särskilt mycket, då han året senare blev propraetor i Spanien.

Detta var en mycket användbar titel – Spaniens förste försvarare, eftersom den gav honom möjlighet att plundra till sig pengar i sina strider mot diverse krigarfolk. På så vis kunde han betala tillbaka alla de skulder han ådragit sig under sin tid i Rom. Snart var han en mycket rik man – och kunde vinna Roms högsta position, nämligen den som konsul. Dock var det så att Rom alltid styrdes av två konsuler, istället för en, och den andre hade alltid rätten till veto. Roms andre konsul var Bibulus, som var en stor motståndare till Caesar. Maktläget var dessvärre fullständigt till Caesars fördel, och under sitt år som konsul körde han fullständigt över sin medhärskande fiende. Det gick t.o.m. så långt att konsulatet i folkmun kallades ”Iulius och Caesars konsulat”. Under denna tid – närmare bestämt 59. f. Kr. gifte sig Caesar med sin tredje och sista hustru Calpurnia.

Efter sin period gavs han den makt han så länge aspirerat efter att få – makten och möjligheten att leda Roms armé i erövringar av andra länder. Caesar blev guvernör i Roms galliska områden, vilka han snart sökte utöka. Detta var ett företag i vilket han var mycket framgångsrik. Caesar införlivade under sin tid enorma fientliga områden i Romarriket. Efter långa krigskampanjer lyckades han erövra hela Gallien, Belgien och delar av Tyskland, samtidigt som senaten i Rom gjorde allt som stod i dess makt för att avsätta honom.

När väl Caesar fullgjort sitt verk i Gallien begav han sig år 50 f. Kr. hem mot Rom med ambitionen att återigen bli konsul. Senaten motarbetade dock honom starkt, vilket till slut fick honom att föra sina egna legioner mot huvudstaden. När han ett år senare korsade floden Rubicon, över vilken privatpersoner enligt romersk lag inte fick föra några trupper, skall han ha sagt de bevingade orden ”alea iacta est” – tärningen är kastad. Han var nu Roms angripare och blev tvungen att kämpa mot sin tidigare allierade Pompeius – som nu var Republikens härförare. På så vis inledde han det romerska inbördeskriget – ett krig han nästan tycktes kunna ha vunnit i sömnen. Italien föll för hans legioner nästan helt utan strider. Pompeius ville hellre möta honom i Asien, där han ansåg sig ha fler allierade.
I just detta läge visade Caesar prov på en mycket anmärkningsvärd mänsklig kvalité, nämligen nåd. Det är dessvärre synnerligen ironiskt att alla utom en av Caesars mördare hade blivit skonade av honom tidigare – trots att de kämpat mot honom i kriget. Hans mjuka väg gav Caesar stora fördelar i och med att det ökade hans redan goda popularitet. Detta gjorde att han lätt kunde väva in Spanien och Gallien i sitt romerska rike. Svårare blev kriget på Balkan, där det tog Caesar lång tid att omringa och krossa Pompeius arméer. Pompeius gick dock inte själv under, utan lyckades år 48 f. Kr. fly till Egypten – där han senare mördades.
Efter kriget tillbringade Caesar ett år i just detta land, där han ställde sig på Kleopatras sida i en konflikt om makten. Hon skall också ha fött en son, som namngavs Caesarion efter honom – och det är inte heller helt omöjligt att det faktiskt också var Caesars son.

De sista fem åren av sitt liv såg Caesar till att hela det romerska väldet låg enat under hans fötter. Hans upphöjda position och enmansvälde sågs dock inte på med blida ögon av de kvarvarande medlemmarna i senaten – de som han tidigare hade skonat. Den 15 mars 44 f. Kr. mördades Caesar av en konspiration av senatorer – bl...