Varför Gud?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning


Inledning 2
Tror jag på Gud? 2
Varför tror människor på Gud? 3
Religion – ett fritt val? 4
Olika religioner – lika budskap? 4
Varför inte EN enhetlig religion? 4
Är någon religion bättre än de andra? 5
En annan livssyn 5
Buddhismen – en religion utan gud 6
Avslutning 7
Sammanfattning 8
Källförteckning 9


Varför gud?


Inledning

En fråga som jag ofta ställt mig är varför människor tror på gud. Och jag ställer mig nog denna fråga eftersom jag själv inte vet vad jag ska svara när jag får frågan om jag tror på Gud. Samtidigt som jag tycker det är väldigt fascinerande att en hel värld kan styras så fullständigt av något som inte ”existerar” mer än i människors huvuden, så är det också en tanke som skrämmer mig. Det visar ju att människan egentligen inte har så stor egen vilja, eller kanske mer bestämt att hon i stor grad påverkas av tankar, idéer och fantasier som hon kommer i kontakt med.

Självklart är det här mitt eget sätt att se på Gud, eller egentligen på religion över huvud taget. Jag har inga fördomar mot andra sätt att tänka, jag vet att det är varje människas rätt att ha sin egen uppfattning. Sedan finns det självklart många saker inom religion som jag tycker är helt fel, och som strider helt mot människans natur. Ett exempel på sådant är många av de olika sekter som dyker upp runt om i världen, som ibland har en helt sjuk syn på livet och på det som de kallar ”tro”. Inte blir mina tankar om dessa sekter bättre när man hör talas om offerriter, masshysteri och kollektivt självmord. Hur kan en människa tro så starkt på en sak som uppenbart är helt fel? Och hur kan en uppfattning bli så stark att människor till och med tar livet av sig för sin tro? För mig är detta något ofattbart. Kanske är det för att jag anser mig själv som en människa med ”sunda” åsikter, eller kanske är det för att jag själv påverkas av den religion som jag växt upp med. Jag hoppas i alla fall att mina åsikter kommer från det faktum att jag har en egen vilja, och att jag själv bestämmer vad jag tycker är rätt och fel.


Tror jag på Gud?

Jag är medveten om att jag inte har mycket kunskap om religion, om vad det finns för olika religioner, vart dom finns, vilka människor som tror på vad och vad dessa religioner innebär. Jag har i stort sett bara kommit i kontakt med kristendomen, vilket inte är särskilt konstigt eftersom det är den religionen som ”råder” i Sverige, där jag vuxit upp.

På grund av min ”okunskap” så har jag svårt att analysera och förstå de olika religionernas synsätt och de troendes levnadssätt i olika länder och kulturer, och därför kan jag heller inte förklara hur en person med en annan religion tänker och lever eftersom jag inte kan sätta mig in i det.

Tillbaka till frågan om varför man tror på Gud, eller det som motsvarar Gud i andra religioner.
Jag vet inte om jag tror på Gud. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att ”nu kanske Gud ser mig”, eller att ”om jag gör så här så blir Gud nöjd”. Men ändå tror jag inte på att Gud i sin mening sitter ”där uppe” och bestämmer över liv och död. Jag tror mer på slumpen, att det händer saker för att man råkar göra si eller så, eller råkar vara på rätt ställe vid rätt tid. Jag har kommit på att min ”gud” sitter mer i tanken, det är ”något” som finns där och som ibland styr mitt sätt att tänka och handla. Det var mer en Gud i sin rätta benämning när jag var liten, men allteftersom jag blivit äldre så har denna ”Gud” mer och mer försvunnit, kanske för att jag har kommit på att den ”gud” som styr mig egentligen är mitt samvete och min personlighet. Jag har utvecklat egna åsikter om vad som är rätt eller fel, och därför har min Gud på något sätt bleknat bort. Ändå vet jag att mycket i samhället styrs av just den tro vi har, och därför handlar jag många gånger indirekt efter religionens regler.


Varför tror människor på Gud?

Om jag ska börja lite lätt varför människorna i vardagslivet tror på Gud (i de fall religionen har en eller flera gudar) så är svaret kanske inte så komplicerat. När man är liten så kommer man förr eller senare på något sätt höra talas om Gud och fråga en förälder, eller så kommer barnet kanske med frågan vad som händer efter döden. I båda fallen så kommer svaret förmodligen att handla om gubben i himlen eftersom föräldrarna vill ge barnet den enklast godtagbara förklaringen. Dessutom är det ett svar som barnet ganska lätt kan acceptera. När föräldrarna har talat om gubben i himlen så har dom inte gett barnet möjligheten att välja själv om det vill tro på Gud eller inte, eftersom föräldrarnas förklaring är lika med sanningen för barnet. Inte för att jag ger föräldrarna skulden för att de påtvingar barnet sin egen religion, jag förstår själv att de inte tänker på det sättet. Föräldrarna agerar förmodligen så här eftersom deras föräldrar gjorde samma sak.

På detta sätt tror jag att dom allra flesta blir mer eller mindre påtvingade Gud, och sedan så funderar man inte så mycket mer på saken. Dessutom är det i världen ungefär 98% av människorna som tror på någon form av gud, och därför blir man hela tiden påverkad och påmind om Gud och sin eller andras religion inom de flesta områden. Jag undrar hur många som i egentligen kan komma med ett bra svar på frågan varför eller om de tror på Gud. Dom allra flesta kommer förmodligen precis som jag senare i livet bilda sig en egen uppfattning om Gud och varför just dom tror på gud och håller kvar vid sin tro. Kanske kommer många fram till att det är på grund av den hjälp och trygghet som en religion ändå innebär; alla människor kommer att ställas inför svåra val och ofrånkomliga problem och då kan det vara skönt att slippa det yttersta ansvaret, för det är ju faktiskt det som man egentligen säger ifrån sig när man bett sin bön och sagt ”Gud hjälp mig så det går bra på skrivningen. Amen”. Det kan också kännas skönt att tro att Gud (ödet) redan har en färdig väg utstakad för en.

Detta att många sätter sin tro till Gud kan man bättre förstå om man tittar ur ett mer historiskt perspektiv. Man levde ju ofta som bönder förr i tiden och var då mer beroende av bra skördar som man trodde att Gud kunde ge dem. Och under vikingatiden då vi hade asagudarna som gudar så offrade man stora mängder rikedomar för att gudarna skulle bli nöjda och ge folket goda skördar. På den tiden hade man inte en aning om avstånden i världsrymden, att jorden var rund eller att allt är uppbyggt av atomer, så den enklaste förklaringen till världens många under var helt enkelt att det måste vara skapat av något som låg bortom människans förståelse. Man skapade helt enkelt något mirakulöst, eftersom man själv inte kunde hitta några förklaringar. Det man skapade blev något gudomligt, det blev Gud.


Religion – ett fritt val?

Det jag tagit upp hittills handlar ju mestadels om kristendomen och dess Gud, men inom de flesta religioner så kan man se ungefär samma mönster. Det faktum att man tror på gudar härstammar ju från de allra tidigaste människorna, och sedan har olika uppfattningar skapats om vilka gudar man ska tro på och vad dessa ska stå för.

Det går att se på religion på så många sätt, och det finns lika många uppfattningar som det finns människor på jorden. Vad ska man tro på? Vill man tillhöra en religion? Vad är egentligen en religion? Frågorna är många, och det finns egentligen inga riktiga svar. Grundtanken är ju att alla själva ska få bestämma över sitt eget liv och sin egen tro, men beroende på var man föds, växer upp, vilka människor och religioner man kommer i kontakt med, så skapas automatiskt de flesta uppfattningar vi får om omvärlden, och därmed om vilken tro man ska ha. Men även en så ingrodd och ofta inskränkt tanke som den vilken gud eller religion man tror på, kan ändras. Människan har den förmågan att hon kan ändra uppfattning.


Olika religioner – lika budskap?

För att komma svaret på frågan varför människor tror på gud lite närmare så kan jag försöka jämföra de olika religionernas gudar och deras budskap. Det jag har kommit på är att alla religionerna ställer ungefär samma krav på sina anhängare, det låter oftast ungefär så att man inte får stjäla, döda en anan människa och heller inte ljuga. Man ska också behandla människor så som man själv vill bli behandlad. Kort sagt så är grundtanken i de flesta religioner att människan ska leva som en ärlig, omtänksam och generös person.


Varför inte EN enhetlig religion?

Så om alla religioner säger ungefär samma sak så varför kan vi inte ha en och samma religion i hela världen? Förklaringen till detta har jag till viss del tagit upp, i och med det jag skrev om att man mer eller mindre blir ”påtvingad” sin religion. Det är svårt att försöka förklara varför det då egentligen finns olika religioner, när alla människor har samma ursprung. Jag vet faktiskt inte, kanske är det för att människorna tidigt bildade olika grupper där de följde en eller ett par ledare, och att dessa ledare med sina olika personligheter skapade egna regler för sina grupper. Det skulle då bidra till att grunderna till dagens religioner lades. Att de flesta religioner sedan skiljer sig väldigt lite från varandra beror förmodligen på att människornas ideal ser ungefär likadana ut oberoende världsdel. Men det finns trots allt små men viktiga detaljer som skiljer religionerna åt, i alla fall om man jämför de större religionerna.


Är någon religion bättre än de andra?

Även om jag tror att dom flesta människor inte väljer sin religion så finns det ju många som gör det och då kan man ju fråga sig varför; finns det något i den ena religionen som inte existerar och varför är den ena mer tilltalande än den andra?
Om man ser till Buddhismen så säger den att alla varelser har en möjlighet att bli upplysta och kunna ta del av kunskapen om lidandet, och det är hela denna upplysning som buddhismen kretsar runt. Eftersom allt levande kan bli upplyst så är det därför en buddhists plikt att skydda allt levande, och det är detta krav som buddhismen ställer på sina anhängare. Man behöver alltså inte be regelbundet för att uppnå det yttersta inom religionen. Kristendomen ställer heller inga krav på sina anhängare att de ska be. Desto större skillnad är det då jämfört med den islamska religionen som kräver av sina anhängare att man till fullo underkastar sig dom regler som finns i det islamska samhället och till fullo följer koranen och dess lagar. Islam är faktiskt ett arabiskt ord som betyder dyrkan och överlämnande.

Vad är det för skillnad mellan de olika religionernas gudar? När jag letade efter några typiska drag att jämföra med så kom jag fram till att en sådan jämförelse är ganska oviktig, eftersom gudarna egentligen enbart är förespråkare för sina olika religioner. Gudarna står ju för själva religionen, och därför kan man nästan dra ett likhetstecken mellan gudar och religion.


En annan livssyn

Precis som jag tidigare nämnt så kan människor ändra uppfattning och åsikter. Jag har själv inte tidigare tänkt så mycket på min tro och trosuppfattning. Jag har vuxit upp med kristendomen och det är den enda religion jag vetat om, och därför har jag inte ifrågasatt kristendomens livssyn och våran Gud. Men för ett tag sedan fick något jag nästan kan kalla insikt, när vi i klassen gick igenom lite om de största religionerna. Jag hittade en religion som delvis stämmer bättre överens med min livsuppfattning än vad kristendomen gör.

Det gjorde att jag fick mig en liten tankeställare om hur jag egentligen förhåller mig till Gud och kristendomen, och även om det är väldigt svårt att överge något man har trott på sedan barnsben så har jag mer och mer börjat avstå från den uppfattning att det är Gud som styr världen och våra öden. När jag läste och fick lite mer insikt om vad Buddhismen egentligen går ut på, så märkte jag att den skiljer sig rätt mycket från kristendomen och dess syn på människorna. Den största skillnaden ligger i människosynen; inom kristendomen så är det Gud som är i centrum, där människorna lever efter Hans regler, medan buddhismen framhäver den egna individen; där är det människan som står i centrum.




Vill leva mitt eget liv

Kanske är det för att jag inte gillar tanken på att det, som i kristendomen, är Gud som på något sätt bestämmer över oss människor. Kanske är det för att jag inte tycker om känslan att Gud kanske kan höra mina tankar, förstå mina avsikter, och på så sätt döma mig och påverka mitt öde. I alla fall så har jag inte riktigt kunna acceptera Gud, beroende på delvis dessa tankar och det faktum att ingen kan bevisa att Gud verkligen finns. Jag vill egentligen inte ha någon Gud, jag vill kunna leva mitt liv utan att känna att någon kanske hela tiden ser mig, dömer mig och påverkar mig och mitt öde. Kristendomen är på något sätt så otydlig för mig, eftersom Gud inte kan bevisas. Dessutom går det ut på att man hela tiden ska göra goda gärningar och tänka goda tankar för att man ska komma till himlen. Jag kan inte leva så. Människorna har fått de egenskaperna att vi kan känna hat, svartsjuka, hämndbegär, ilska och en rad olika känslor som enligt Gud egentligen inte är tillåtna. Men vilken normal människa känner inte ibland svartsjuka? Hat? Det är naturliga reaktioner på sådant man inte gillar helt enkelt. Så varför ska Gud döma mig för att jag känner så ibland?

Buddhismen är på det sättet annorlunda. Där finns ingen riktig gud, utan där finns Buddha som istället för att vara ”rektor” fungerar som vägledare och mentor. Att de flesta buddhister har bilder på Gautama (den första buddhan) och andra buddhor i deras hem och tempel fungerar som en påminnelse av dessa mästares liv och läror. De visar sin respekt genom att ställa blommor, rökelse och tända ljus framför bilderna. Inte för att dyrka en gud, utan för att symbolisera deras kunskap.


Buddhismen – en religion utan gud

Buddha talar inte om Gud, i varje fall inte som skapare eller någon vars nåd vi är beroende av. Buddha betonar att det bara är det som jag själv ser, det som mina egna erfarenheter säger mig, som gäller. Att till exempel grubbla över universums uppkomst och spekulera över om det finns annat liv någon annanstans, anser Buddha vara ineffektivt. Det leder bort från viktigare saker som att låta visdomen växa. Vad skönt att kunna tänka som en buddhist, att meningen med livet är att leva här och nu för att så småningom bli lite visare än tidigare. Om man då undrar vad det ska vara bra för att ha blivit lite visare strax före döden, så är svaret att den grad av vishet man hunnit få här i detta livet, kan vara till nytta för en själv i nästa existens. Det är alltså inte som i kristendomen, där man måste leva ett bra liv för att komma till himlen, annars är det ”kört” och man kommer helt enkelt till helvetet efter döden.

Buddhismen ger enkla råd för vardagligt liv som att acceptera mig själv och andra, inte skada mig själv eller andra, leva ett etiskt liv, behärska mina tankar och känslor både inför mig själv och andra, lämna det förflutna och att inte bekymra mig för framtiden. Det viktiga är hur jag mår nu, här i detta liv. Det är sådana levnadsregler som tillsammans med meditation innebär att praktisera buddhism.

Grunden på all buddhistisk utövning är moral. Buddha rekommenderade vissa sätt att leva som särskilt hjälpfulla på vägen mot nirvana. Det är alltså inte några direkta krav som i kristendomen, och gör man fel så är det inte hela världen. Man ska se framåt, inte bakåt.

Buddha lär också att åsikter som vi skaffar oss bara hindrar oss i vår strävan. Åsikter är bara relativa begrepp som vi fått genom nationell tillhörighet, religiös tillhörighet, social tillhörighet eller genom den tid vi lever i. Åsikter om mig själv som jag fått genom andra, ofta föräldrar eller lärare: "Du är lat, du är slarvig, du är dum" eller skaffat mig på alldeles egen hand: "Du är oduglig, du är oärlig, du är ful", (det är väldigt lätt att ha negativa tankar om sig själv, jag skulle kunna räkna upp hur många som helst som jag själv ”skapat”). Alla dessa åsikter binder människan vid ett mönster som gör livet svårare än det behöver vara. Den buddhistiska tanken att begreppen "god" eller "dålig" just bara är begrepp känns väldigt betryggande. Att ha samvetskval gör inte gärningen, tanken eller det sagda ogjort och gör bara att människan tycker illa om sig själv. Enligt buddhismen ska man också acceptera att man är på sin egen nivå, det är bara att sträva efter att nå nästa och nästa och nästa. Hjälp på den vägen är meditation som tränar upp medvetenheten.
Buddhismen är på så sätt en filosofi med klar logik, ganska svår att tränga in i och förstå. Den har inga regler som säger att du ska tro si eller så. Den ger på ett visst sätt frihet.


Avslutning

Min första uppfattning om buddhismen var väldigt positiv, det verkade som om man bara inriktade sig på att själv må bra och få andra att må bra. När jag nu under arbetets gång fått djupare kunskap om ”buddhismens rätta väg” så är det några saker som jag har svårt att acceptera och som jag inte alls håller med om. Kanske är det för att min egen religion egentligen är alltför djupt rotat för att jag ska kunna vara helt öppen för andra idéer. Kanske inte just religionen, men den kultur vi har här i landet och som jag vuxit upp och ihop med.

Varför jag ändå gillar buddhisternas syn på livet, beror nog framförallt på att dom saknar den ”gudsdyrkan” som återfinns i de flesta andra religioner; den tro på en högre makt som styr över deras liv. Jag vill inte ha den känslan att någon styr över mig, någon som bestämmer mitt liv dag för dag. Allt som händer beror enligt mig på slumpen, beror på vem man är, vad man gör, vilka avsikter man har. Jag vill känna att jag kan göra som jag vill med mitt liv, att allt jag gör kommer av min egen vilja, att jag är den enda som kan styra mitt liv åt det håll jag vill. Gud är enligt mig något som människan skapat för att kunna lägga ansvaret för sina handlingar på någon, för att få en ”slagpåse”; någon att lägga skulden på. Men också för att kunna känna tryggheten att någon tar hand om en, och få någon att söka tröst hos. Människan har alltid sökt sig till gemenskap, till den styrka det innebär att vara många. Att tillhör...