Kartor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

De äldsta kartorna var säkert en enkel vägbeskrivning som ritades i jorden, på en bit bark eller träd. De äldsta kända kartorna är lertavlor från ca 3000 f kr, de är från Babylonien, en senare karta därifrån (från 1500 f kr) visar att de delade en cirkel i 360°, precis som vi fortfarande gör. Herodotos (historiernas fader) gjorde långa resor och framställde år 450 f kr en världskarta. Ca 220 år f Kr gjorde den grekiske matematikern Eratosthenes beräkningar med hjälp av vinkeln till solen på olika platser att jordens omkrets var 40 000 km, och även han gjorde en världskarta. Prolemaios, levde mellan 87-150, han presenterade i sitt verk Geographis Hypogesis gradnätens indelning, principer för lägesbestämmningar, och teorier om kartprojektioner. Hans världskarta är mer detaljerad än föregångarnas. Men fortfarande fanns det många fel på hans karta.
Araberna hade däremot hade länge gjort sjökort som var välgjorda. På 1400 talet kom det kartor av bra kvalitet till Europa Det var främst kartor för sjöfarare och andra resande som kartor framställdes. Henrik Sjöfararen inrättade 1433 en ”nautisk akademi” i södra Portugal, med ett geografiskt och kartografiskt forskningscentrum. Under 1500 talet blev holländarna ledande inom kartografin. Mercator, en holländare, gjorde 1569 en världskarta som sägs vara den första någorlunda korrekta världskartan. I Holland började triangulering med redskap användas för mätningar. De franska vetenskapsmännen införde även metern, ett längdmått grundat på en viss del av jordens omkrets, 1/10 000 000 del av jord meridian kvadranten

Mät metoder
Geodesi är ett sammanfattande ord för mätningar på jordytan. 1665 infördes en standard vad det gäller mått. Tidigare var enheterna på kartorna väldigt skiftande, både vad gäller namn och längd. Samma enhet kunde ha olika storlek regionalt.
De första kartografiska mätningarna utfördes förmodligen med uppskattning, stegning och beräkning i form av vilken tid det tog att färdas en sträcka. Senare tillkom en ökande användning av vinkelmätningar, både mellan föremål på marken och himlakroppar. Här nämns några av dom;

Lägesbestämning
Tidigt har vinkeln mellan horisonten och polstjärnan används för att bestämma en latitud. Longituden kan bestämmas exempelvis genom solens uppgång. Man måste komma ihåg att ta hänsyn till jordklotets tillplattning och den lutande jordaxeln. När några positioner är kända, företrädesvis placerade på höga och öppna platser, kan man med hjälp av trigonometri bestämma andra platsers läge, det kallas triangulering.

Trigonometrisk höjdmätning.
Tas ut efter samma mönster som man gör med lägesbestämmningen
Att bestämma en punkts höjd över havet kallas avvägning. Det måste göras nya mätningar ibland beroende på avsmältning, landhöjning, erosion m.m. Trigonometrisk höjdmätning används än idag till att bestämma höjder t.ex.






Teodoliten
Teodoliten är det viktigaste instrumentet för vinkel mätningar. Det är en sorts kikare som monteras på ett stativ, den kan vridas i höjd och sidled, riktningen avläses på vinkelskalan. Senare uppfinningar inom det området är kompassvinkelmätaren, klinometern, geodimetern och tellurometern.

Lodning har på sjöar och hav framförallt använts för djupmätning. Under senare tid har även radar, ekolod och andra signaler använts.

Positionsbestämning till sjöss
Utfördes förr oftast med sextant, det var med sextant latituden bestämdes. Med vilken vinkeln till objekt på himlen mättes. Solen dagtid; under natten månen, Polstjärnan eller Södra korset. Avstånd mättes genom uppskattning av hastighet; riktning med hjälp av kompass. Dåtidernas sjöfarare hade egna kompasser, man placerade en liten magnetisk sten på en träbit som fick flyta i en skål med vatten. På så sätt kunde stenen vrida sig så att dess ände alltid pekade åt norr.

Kronometern
När kronometern uppfanns kunde tiden mätas säkrare. Innan dessa fick man använda exempelvis timglas som skulle vändas en gång per halvtimme.
På 1500-talet använde man en logg för att beräkna farten. En lång lina med träbit i ena änden och med knopar med jämna mellanrum kastades överbord. Antal knopar som matades ut på en timme var hastigheten Därifrån kommer namnet knop = sjömil i timmen.
Genom att kombinera sextanten, kronometern och tabeller kunde man bestämma sin position till havs.

Metoder som kommit på senare tid
Flygfotografering. Genom ett antal fotografier, tagna från en bestämd höjd, kan man beroende på bildens kvalitet och skärpa producera kartmaterial. Redan på mitten av 1800-talet togs de första korten för det, då från ballong.

Satelliter. Bilder från satelliter används ungefär på samma sätt som flygfotografier. Skärpan är i regel lite sämre beroende på avstånd, men i gengäld är avståndet nära nog konstant. Genom olika fotograferingar från satelliter har konstaterats att jorden inte bara är tillplattad vid polerna; den är dessutom lite vågformig eller "skrynklig". Civila satelliter idag har en upplösning på ungefär 1 meter.

Hur gjorde man på 1700-talet?
På 1700 användes kompassen (den kom på 1600 talet), timglas, kronometern, teodoliten, passare och triangulering för att ta fram kartor. Kronometer var en klocka, som trots vågor och guppande fartyg, kunde visa den exakta tiden. Med hjälp av denna kunde man också mäta longitud, dvs hur långt åt väster eller öster man seglat. Med vinkeln mellan horisonten och polstj...