I denna rapport argumenterar jag för ett ökat engagemang för klassisk musik inom ämnet kulturhistoria, på gymnasiets estetiska program.
Den klassiska musiken för med sig många goda effekter på ungdomar: den stimulerar deras kreativitet, förhöjer koncentrationsförmågan, berikar känslolivet och hjälper eleverna att slappna av.
Jag presenterar i rapporten resultatet av undersökningar på ungdomar i åldern
15-19 och deras konsumtion av klassisk musik. Statistiken visar mycket låga siffror. Vidare kartlägger jag utbud av klassisk musik i Malmö kommun och slutligen redogör jag för de svar jag fått när jag intervjuat lärare i musikhistoria och deras uppfattning om ungdomars attityder gentemot klassisk musik, deras undervisningsmetoder och ambitioner i ämnet. Intervjuerna har lett fram till en rad pedagogiska metoder som kan tjäna både till att förbättra min undervisning och inspirera andra lärare.
Malmö kommun erbjuder en bred repertoar av konserter med klassisk musik, opera och pedagogisk verksamhet knuten till föreställningarna. Gymnasieungdomar är tyvärr en målgrupp som sällan besöker dessa arrangemang på skoltid. Trots det generösa utbudet är detta inte självklart ett komplement till skolans undervisning i musikhistoria. Det finns ett gap mellan den klassiska offentliga musiken och skolans värld.
I mitt resonemang kommer jag fram till att en grundläggande förutsättning för att väcka intresse för klassisk musik hos gymnasieungdomar är att undervisningen i klassisk musik sätts i ett större sammanhang. En annan viktig punkt är elevernas självbild. De är mycket beroende av identifikationsobjekt i sin tillvaro. Trots de kopplingar man kan göra mellan den klassiska musiken och populärkulturen, kan man konstatera att problemet med den är att den – både i skolan och i samhället – lever isolerad, frikopplad från ett naturligt sammanhang och uppfattas därför som ”finkultur”. I Sverige har den klassiska musiken aldrig blivit allmängods.
Kunskap om klassisk mus...
