SVERIGES HISTORIA FRÅN 1500-TALET TILL 1800-TALET

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

FRÅGESTÄLLNINGAR

Jag har lagt upp detta arbete på så sätt att jag har ställt tre inledande frågor som jag sedan försöker svara på under rubrikerna för respektive kung/drottning i den kronologiska följd de besuttit den svenska tronen. Det kan dock sägas att det skiljer sig mellan Sveriges regenter i avseende på hur mycket tillgång på säkra fakta det verkar finnas. Vissa regenter och då särskilt de militärhistoriskt intressanta, finns det mycket skrivet om. Andra som mer verkar ha ägnat sig åt politik och diplomati är mer höjda i dunkel och uppgifterna blir mer osäkra.

En stor svårighet är hur jag skulle begränsa mig i fakta delen. Jag har försökt att svara på de nedanstående frågorna så gott jag kunnat för varje regent.

1. Hur såg den svenska tronföljden ut?
2. Vad gjorde de olika kungarna och drottningarna för viktiga och unika avtryck i historien?
3. Hur påverkades Sveriges historia under respektive regents styre?
4. Egen reflektion ”Jag tycker”.


Gustav Vasa
Inledning

Den 12 maj 1496 föddes Gustav Eriksson Vasa någonstans i Stockholmsområde. På den här tiden fanns det inte alltför många bra skolor, så Gustav Vasa skickades till Sten Sture den äldres hov för att lära sig läsa och skriva. Vid tretton års ålder skickades han till Uppsala för att läsa bl.a. latin och tyska, men han visade inget större intresse för studierna. Trots detta var han en allmänbildad man, han hade fått lära sig mycket hemma på sin fars gård. Fem år efter detta fick han lära sig hur man uppförde sig som en riktig herreman, bl.a. fick han lära sig fäktas, etikettsregler, och fick en slags officersutbildning. Han fick tidigt delta i strider.

Gustav Vasa, eg. Gustav , före trontillträdet Gustav Eriksson, 1496–1560, kung från 1523, son till riksrådet Erik Johansson Vasa och Cecilia Månsdotter. Namnet Gustav Vasa började användas av historieskrivningen först efter hans livstid. Vasa hann gifta sig tre gånger under sin livstid. Han fick totalt elva barn.

GUSTAV VASA VÄLJS TILL KUNG

I sin ungdom vistades Gustav Vasa vid Sten Sture d.y.:s hov och deltog i dennes strider mot den danske unionskungen. I samband med förhandlingar 1518 lämnades han som gisslan till Kristian II och bortfördes som fånge till Danmark. Genom flykt 1519 via Lübeck återvände han 1520 till Sverige. Hans flykt undan Kristian II:s soldater har romantiserats i den traditionella berättelsen om Gustav Vasas äventyr i Dalarna, det landskap där han först reste upprorsfanan mot Kristian II. År 1521 hyllades han som svensk riksföreståndare, och två år senare erövrade han med Lübecks hjälp Stockholm. Vid ett riksmöte i Strängnäs 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till Sveriges kung. Vasas ordspråk var ”All makt är av gud”

REFORMATIONEN OCH CENTRALMAKTENS STÄRKANDE ANTAGANDET AV DEN LUTHERSKA LÄRAN

Vid Gustav Vasas trontillträde var den centrala förvaltningen desorganiserad, medan kyrkan intog en stark ställning, samtidigt som landet ekonomiskt behärskades av Lübeck, som hade finansierat befrielsekriget. Sedan Gustav Vasa säkrat sin ställning inåt, bl.a. genom att krossa ett uppror i Dalarna och besegra de tronpretendenter som för Sturesläktens räkning sökte vinna kronan, vände han sig mot kyrkan. Med stöd av reformatorerna Laurentius Andreæ och Olaus Petri bröt han kyrkans makt, och genom reduktion av dess tillgångar på riksdagen i Västerås 1527 stärktes kronans ställning avsevärt. Först därefter påbörjades genomförandet av en luthersk reformation, genom att Olaus bror Laurentius Petri utnämndes till Sveriges ärkebiskop 1531. På kyrkomöten 1536–37 antogs den lutherska läran. En definitiv brytning med Lübeck skedde i samband med grevefejden (1534–36). Vasa lär ha sagt ”om gud är med oss vem är då emot oss”.

UPPROR OCH FOLKRESNINGAR
Oppositionen mot Gustav Vasa under hans första två decennier som regent var stark och hade olika anledningar. Sturarnas anspråk på kronan samt allmänt missnöje med kyrkopolitiken och den nya läran ledde till flera uppror i Dalarna 1524–33 och Västgötaherrarnas uppror 1529. Det senare var också näringspolitiskt och ekonomiskt betingat, vilket i hög grad gällde även om Nils Dackes uppror 1542–43, som allvarligt hotade kungens ställning i södra Sverige.

ORGANISATIONEN AV RIKSFÖRVALTNINGEN

Under den s.k. tyska perioden 1538–43 organiserades förvaltningen med hjälp av tyska rådgivare, främst Conrad von Pyhy. Kansliet, som svarade för den yttre politiken, och kammaren, som hade hand om den ekonomiska förvaltningen, fick en fast organisation, som i hög grad stärkte den centrala förvaltningens ställning. Dessutom infördes en lokal ståthållarförvaltning, som sorterade direkt under kungen och centralförvaltningen. Efter 1543 ersattes de tyska rådgivarna och ämbetsmännen efter hand av svenska adelsmän.

Vid en riksdag i Västerås 1544 blev Sverige arvkungadöme. Gustav Vasa hade därmed befäst sin makt och styrde därefter nästan enväldigt. Statens finanser var goda, hären och flottan upprustades och en fredlig utrikespolitik fördes. Genom att dra in de medeltida länen till kronan och ersätta de tidigare länsherrarna med pålitliga fogdar och ståthållare fick han kontroll över hela landet. Sverige blev en väl organiserad och fast sammanhållen riksenhet.

De sista åren

Gustav Vasa regerade det svenska riket i nästan 40 år, så gott som helt ensam. Vid 60 års ålder insåg han att hans hälsa inte var den en gång varit. Han litade inte på sina söner att de skulle förvalta framtiden bra för Sverige, och det skulle senare visa sig att han fick rätt.
Vid 64 års ålder insjuknade Gustav i feber, och fastän han tillfrisknade kände han att han inte hade lång tid kvar. Han samlade till ett möte, där sonen Erik beslutades bli tronföljare. Han fick riksdagen att lova att hålla de löften som tidigare getts, bl.a. att Sverige nu hade ärftlig tronföljd.
Den 29e september 1560 avled Gustav Vasa, 64 år gammal.

Jag tycker

Jag tror att Gustav Vasa blev så ”populär” för att han aldrig svek sitt folk. Från början hade han ett och samma mål; att frigöra Sverige från skulder, tyranner och gamla löften, att börja om på nytt och bygga upp Sverige. Han ville aldrig skapa en stormakt, det tror jag inte, och hans kungaposition steg honom aldrig åt huvudet. Kanske såg folket honom som en av dem, en människa som vilken annan. Inte heller var han född till med rika förutsättningar, utan det han åstadkom gjorde han med egna händer, helt ensam till en början, med anhängare allteftersom. Frågan är om inte just Gustav Vasa är Sveriges mest kända kung genom tiderna.


Erik XIV
INLEDNING

Erik XIV, 1533–77, kung 1560–68, äldste son till Gustav Vasa i dennes äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg, 1568 gift med den ofrälse Karin Månsdotter, med vilken han hade flera barn. Genom arvföreningen i Västerås 1544 upphöjdes han till svensk tronföljare och fick som sådan en omsorgsfull uppfostran. År 1558 inträdde han som självständig länsherre på Kalmar slott. Här utvecklade han ett hovliv, inspirerat av de franska och italienska renässanshoven. Under denna period inledde han också giftermålsförhandlingar med bl.a. den engelska prinsessan Elisabet, halvsyster till drottning Maria I och sedermera regerande drottning av England.

De förnämsta svenska riksregalierna härstammar från Eriks kröning, och i ett sjöslag under hans regering användes för första gången den svenska flaggan som fälttecken.

ERIK XIV:S POLITIK OCH UTRIKESPOLITIK

Eriks utrikespolitik, som gick ut på att skapa ett territoriellt och handelspolitiskt välde kring Östersjön i kölvattnet på den tyska ordensstatens upplösning, gick emot såväl Polens som hans brors, hertig Johan av Finland, intressen. Den ledde också till krig med Danmark och Lübeck, det s.k. nordiska sjuårskriget 1563–70. Inte förrän Erik störtats av sina halvbröder, Johan och Karl, kunde fred så småningom uppnås.

INRIKESPOLITIK

I sin inrikespolitik strävade Erik efter att stärka kungamakten, som hotades av bl.a. de förläningar och rättigheter av feodal karaktär som hans bröder erhållit genom Gustav Vasas testamente. I Arboga artiklar 1561 begränsade Erik sina bröders rätt att föra en självständig politik i sina furstendömen. När hertig Johan följande år gifte sig med en polsk prinsessa och erhöll sju slottslän i mellersta Livland som pant för hemgiften ledde detta till en brytning mellan honom och Erik, som anklagade honom för högförräderi och lät fängsla honom 1563. För att stärka kungamakten gentemot adeln inskränkte Erik dess förläningar och ställde hårda krav på rusttjänst.

STUREMORDEN OCH FÄNGSLANDET AV ERIK XIV

Den förda politiken, tillsammans med Eriks nästan sjukliga misstänksamhet mot sina rådsherrar, ledde till skarpa konflikter med adeln. Som ett led i denna konflikt och ett redskap i enväldets tjänst tillsatte Erik 1560 en särskild domstol, Höga nämnden, där anklagelserna mot adelns ledande män behandlades och ofta resulterade i dödsdomar. Som personlig rådgivare föredrog han en ofrälse, Jöran Persson.

Konflikten med adeln kulminerade 1567 i Sturemorden, då Erik själv stack ner Nils Sture, och flera av rikets höga herrar dödades på kungens befallning. Bakgrunden var misstankar om högförräderi, för vilket herrarna redan var dödsdömda av Höga nämnden. Sannolikt såg Erik dådet som en avrättning, inte som ett mord.

Efter Sturemorden befriades Johan ur sin fångenskap. Hösten 1568 gjorde hertigarna och adeln uppror, vilket ledde till Eriks fall. Han tillbringade sedan resten av sitt liv i fångenskap på olika slott i Sverige och Finland och avled på Örbyhus slott 1577. Det är ovisst om Erik blev förgiftad av Johan, som hade fått ständernas fullmakt att döda Erik om försök gjordes att befria honom.

ERIK XIV:S PERSONLIGHET

Erik XIV var en bildad furste, hans intressen sträckte sig över många områden: konst, astrologi, musik och krigskonst. Erik led under sina senare år troligen av schizofreni. Vissa forskare hävdar att sjukdomen bröt ut tidigt under hans regering, andra menar att det skedde först efter sturemorden.

Jag tycker

Märkligt att en sinnesjuk kung kunde regera och åstadkomma så stora avtryck i historien. Det måste ha varit en farlig kombination att vara Schizofren och kung på samma gång. Spännande att ta reda på lite om våran flaggas historia. Det märks tydligt att det var grymt förr i tiden och människoliv värderades ofta inte högt. Som så ofta saknas säkra uppgifter och det är lite oklart om hur det egentligen var och om det tvistar de lärde.

Johan den III
INLEDNING

Blev nu ny kung efter Erik XIV. Han gifte sig med en polsk prinsessa. Johan III föddes på Stegeborgs slott den 20 december 1537 som son till Gustav Vasa och hans andra gemål, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Sin faders älsklingsbarn, väckte han dock genom sin karaktärslöshet mer än en gång dennes synnerliga missnöje, särskilt då han som ärftlig hertig i Finland (sedan 27 juni 1556) sökte bakom kung Gustavs rygg blanda sig i de livländskat förhållandena.

PROBLEM MED MAKTEN

När hans bror Erik XIV blivit kung och sökte hävda de kungliga rättigheterna uppstod snart ovänskap mellan bröderna. Endast med yttersta motvilja kunde Johan förmå sig att 1561 underteckna Arboga artiklar, som inskränkte hans makt. Öppen blev brytningen då Johan mot Eriks vilja den 4 oktober 1562 i Vilna gifte sig med prinsessan Katarina Jagellonica, yngre syster till Polens kung Sigismund II August, med vilken Erik befann sig i strid, och då de båda svågrarna kort efter bröllopet slöt en överenskommelse, enligt vilken Johan mot en försträckning av 120 000 daler skulle av polske kungen som pant erhålla sju fasta slott i Livland.

Erik ansåg denna överenskommelse stå rakt i strid med Arboga artiklar, vilket den också gjorde och så snart han erhållit kännedom om densamma fordrade han att Johan skulle avstå från de livländska slotten. Då hertigen vägrade detta och tillika gav ett undvikande svar på kungens fordran att han skulle bestämt förklara huruvida han ville hålla sig till Sverige eller Polen stämdes han i april 1563 att infinna sig i Sverige för att svara på anklagelsen för landsförrädiska planer.

Då stämningen inte hörsammades dömdes han i juni 1563 av de i Stockholm samlade ständerna såsom skyldig till landsförräderi från liv, gods och arvsrätt till riket. För att bringa domen till verkställighet utrustades en betydande härstyrka. Johan, som var föga beredd på strid, inneslöts i Åbo, försvarade sig där några veckor och gav sig därefter den 12 augusti 1563 fången mot löfte om furstligt fängelse.

FÄNGSLIGT FÖRVAR

Han fördes över till Sverige och insattes på Gripsholms slott, åtföljd av sin gemål. Där vistades han som fånge i mer än fyra år. Under Eriks svagsinthet på hösten 1567 utverkades Johans frigivning i oktober 1567, varefter underhandlingar upptogs om hertigens återinsättande i sina rättigheter.

FÖRRÄDERI OCH EN NY KUNG

Eriks handlingssätt under förra hälften av 1568 var emellertid i hög grad ägnat att hos Johan väcka fruktan för att den nyvunna friheten åter skulle berövas honom. Han ingick därför med sin bror Karl och en del av adeln avtal om gemensam resning mot Eriks avskydda regemente. Denna resning började i juli och utbredde sig med sådan hast att hertigarnas här redan vid mitten av september stod utanför Stockholm, vars portar 29 september 1568 öppnades för dem. Erik XIV togs till fånga, och omedelbart därefter lät Johan hylla sig som kung av huvudstadens myndigheter samt av dem bland adeln och krigsfolket som var samlade där.




Jag tycker

Det var väldigt mycket rävspel och förräderi under Sveriges historia och då särskilt vid tronskiften. Kungamakten var åtråvärd och det verkar ha skapat mycket krig och oro då flera försöka att ta makten i Sverige. Någon större syskonkärlek verkar inte råda då det kommer till kamp om makten.

Sigismund
INLEDNING

Kung av Sverige

Efter fadern Johan III:s död 17 november 1592 fick Sigismund med viss svårighet riksdagens tillstånd att besöka Sverige, dock endast med förelagd frist för sin återkomst och mot löfte att avträda Estland. Han åtföljdes 1593 till Sverige, där han anländer med sin drottning till Stockholm den 30 september 1593, av den påvlige nuntien Germanico Malaspina (1550-1604) och sina jesuitiska biktfäder, som under förhandlingarna med hertig Karl och de svenska ständerna i mycket bestämde hans hållning. Han förmådde inte genomdriva sitt krav att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet och han måste före kröningen i Uppsala domkyrka den 19 februari 1594 avge försäkran att fasthålla vid Uppsala mötes beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig protest mot dessa avtvungna medgivanden.


Kung av Sverige och Polen

Vid sin avresa från Sverige i juli 1594 förstod han att splittra den svenska regeringsmyndigheten mellan hertig Karl, riksrådet och de kungliga ståthållarna och förbehöll sig själv särskilt riksdags sammankallande. Inför hertig Karls egenmäktiga politik allt från Söderköpings riksdag 1595 stod Sigismund länge utan verkliga maktmedel; de polska ständerna sökte visserligen diplomatiskt stödja hans rätt och anspråk genom en stor beskickning till Sverige 1596. Endast det av Clas Fleming styrda Finland förblev honom troget.

Till en verklig kraftansträngning samlade sig Sigismund 1598, sedan han beslutit sig för en väpnad expedition till Sverige. Han utverkade riksdagens tillstånd att resa på samma villkor som 1593, men Polen stod formellt neutralt i den utbrytande fejden. Sigismund värvade folk och beslagtog transportskepp i de preussiska hamnarna och samtidigt sökte hans diplomati förmå Nordtysklands furstar och städer till en mot hertig Karl riktad handelsblockad. Detta misslyckades, men hohenzollernska huset, som i fråga om länshertigdömet Preussen stod i beroende av Sigismund, erbjöd (i samförstånd med Mecklenburg) en stark diplomatisk påtryckning emot hertig Karl, ehuru denna inblandning i själva verket snarare tog formen av en opartisk medling.

Sedan Sigismunds armada satt sig i besittning av Kalmar började under de tyska sändebudens medverkan förhandlingarna mellan kungen (Erik Sparre) och hertigen. Tvisten måste dock lösas med maktspråk och sedan Sigismund försummat att utnyttja sin framgång i slaget vid Stegeborg 8 september 1598 led han ett avgörande nederlag i slaget vid Stångebro ”Slaget vid Stångebro”, 25 september 1598.

Genom fördraget i Linköping samma års gav Sigismund efter för hertigens fordringar: krigsfolket skulle avdankas. Sigismund skulle snarast bege sig till Stockholm för att regera enligt ”lag och ed”. Rådsherrarna hade utlämnats till hertigen. Sigismund bröt omedelbart fördraget: sedan han inlagt en besättning i Kalmar avseglade han till Danzig. Han återupptog blockadplanerna och rustade 1599 för att undsätta Kalmar, men staden föll dessförinnan i hertigens våld, och före årets slut var också Finland kuvat. På riksdagen i Stockholm 24 juli 1599 blev Sigismund avsatt. De adelsmän som slagits för Sigismund blev då halshuggna som straff vid det som senare kom att kalla för ”Linköpings blodbad”.

Efter avsättningen i Sverige

Från 1601 var Sigismunds krig mot farbrodern också Polens krig mot Sverige; det fördes i Livland med växlande lycka. Från polsk synpunkt var förvecklingarna med Ryssland långt betydelsefullare, och från 1604 var Sigismund själv djupt invecklad i de intriger som spanns kring den förste falske Dimitrijs person och genom vilka Polen 1609 drogs in i krig med Ryssland . I sin utrikespolitik höll Sigismund för övrigt fast vid sina intima förbindelser med huset Habsburg och beseglade dem 1605 ytterligare genom ett andra äktenskap, med sin svägerska, ärkehertiginnan Konstantia av Steiermark.

Sigismund avled den 19 april 1632 på Warszawas slott, han hade 1609 utsett Warszawa till Polens huvudstad och ligger begravd i Krakóws domkyrka.

Jag tycker

Att kyrkan verkar ha en väldigt stor makt vid denna tid och att de alltid fanns nära makten. Våld och hot om våld verkar ha varit Sigismunds sätt att agera. Diplomati och politik var det inte mycket av. Europa verkade inte ha varit så stort då heller. De europeiska ländernas historia är sammanflätad, så EU idag är kanske en naturlig fortsättning på historien. Intressant att denne kung försökte få igenom ”religionsfrihet” det måste ha tett sig som ett farligt uttryck och tanke för dåtidens kyrka.

Gustav II Adolf
INLEDNING

Gustav II Adolf, 1594–1632, kung från 1611, son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Gustav Adolf fick en gedigen uppfostran under ledning av bl.a. Johan Skytte och redan vid unga år fick han delta i regeringsbestyren. När fadern dog förklarades den sjuttonårige Gustav Adolf myndig men fick vid trontillträdet avge en kungaförsäkran som gav riksrådet garantier för dess maktställning. Han konfirmerade adelns privilegier 1612 och bekräftade dem i kungaeden vid kröningen 1617. Detta var den kung som lät beställa det stora krigsfartyget ”Regalskeppet Vasa”. Detta var också kungen som försvann i dimman vid det klassiska slaget vid Lützen.


INRIKESPOLITISKA REFORMER

Med rikskansler Axel Oxenstierna som drivande kraft organiserades och reformerades förvaltningen. De fem höga riksämbetena inrättades, och kansliet blev under rikskanslerns ledning regeringens centrala organ. År 1614 skapades Svea hovrätt i samband med en ny rättegångsordning; senare tillkom också hovrätter i Åbo (1623), Dorpat (1630) och Jönköping (1634). År 1617 antogs en riksdagsordning och 1626 en riddarhusordning. Rådet fick ökat inflytande genom bl.a. tillkomsten av de centrala ämbetsverken. Genom en stor donation 1624 skapade Gustav II Adolf förutsättningar för ett återupprättande av universitetet i Uppsala. Han moderniserade också armén med stor framgång.

GUSTAV II ADOLFS KRIG OCH KRIGEN MOT DANMARK, POLEN OCH RYSSLAND 1611–1629

Vid Gustav II Adolfs trontillträde låg Sverige i krig med Danmark, Ryssland och Polen. Kriget mot danskarna – Kalmarkriget 1611–13 – slutade med freden i Knäred 1613, där Sverige tvingades lämna Älvsborgs fästning som pant och betala en stor lösesumma för att återfå den, den s.k. Älvsborgs lösen, och där Nordkalotten erkändes som dansk-norskt territorium. Kriget mot Ryssland, vilket bl.a. hade gällt tsarkronan, slutade med freden i Stolbova 1617, där Sverige bl.a. erhöll Ingermanland med Nöteborgs län samt Kexholms län. Efter freden i Stolbova upptog Gustav II Adolf på allvar kriget mot Polen, och 1621 erövrades Riga. Vid stilleståndet i Altmark 1629 utökades Sveriges besittningar kring Östersjön betydligt genom att Polen avstod från Livland och flera preussiska städer.

GUSTAV II ADOLF OCH TRETTIOÅRIGA KRIGET

Gustav Adolfs krigsoperationer i Polen och norra Tyskland förde honom i kontakt med trettioåriga kriget. År 1629 beslutades på ett rådsmöte att Sverige skulle ingripa i kriget på de protestantiska ländernas sida för att säkra sina nyvunna provinser och skydda protestantismen. Med ekonomiskt stöd från Frankrike inledde Gustav Adolf sitt fälttåg 1630. Tillsammans med bundsförvanten Sachsen vann Sverige en stor seger över den kejserliga armén vid Breitenfeld 1631, och Gustav Adolf blev därmed den självklare ledaren för protestanterna. Han drog med sin armé söderut men hejdades vid Nürnberg. I ett nytt slag – vid Lützen 6 november 1632 – stupade han.

GUSTAV II ADOLFS MILITÄRHISTORISKA BETYDELSE

Gustav Adolf förde genom framgångsrika krig fram Sverige till en stormaktsställning. Efter freden i Stolbova 1617 uppgav han kraven på ishavsvägen till Ryssland och koncentrerade sig i stället på att vinna kontroll över Östersjön genom besittningar och bundsförvanter i Livland och Nordtyskland. Han räknas bland de stora nydanarna på det militära området. Genom att kombinera element från den nederländska och den spanska krigskonsten fick han fram en rörlig och slagkraftig armé, som opererade i små men fast organiserade enheter, s.k. brigader, vilkas eldkraft ökades av lätta fältkanoner. Gustav Adolfs motiv för inträdet i trettioåriga kriget ansågs tidigare – åtminstone i svensk historieskrivning – ha varit av rent religiös art, medan på senare tid motiv av ekonomisk, politisk och dynastisk karaktär alltmer har framhävts.

Med Maria Eleonora av Brandenburg hade han dottern Kristina, sedermera drottning. Gustav II Adolf ligger begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Jag tycker

Det verkar som att denna tid medförde lite mer lag och ordning och att kungarna hädanefter släppte ifrån sig viss makt till förhållandevis opartiska organ. Denna nya disciplin verkar också ha återspeglat sig på militärmakten som nu verkar ha fungerat bättre och mer ordnat. Sverige var en stormakt under denna kung. Gustav II Adolf anses historiskt som Sveriges kanske bästa, största och viktigaste kung genom tiderna. Detta till trots det ”trettioåriga kriget” som han förde Sverige in i. Vi får nog aldrig reda på vad som egentligen hände i dimman vid Lützen mer än att Sveriges konung där sköts ihjäl.

Kristina (Sverige, 1626–89)
INLEDNING

Kristina (Sverige, 1626–89), 1626–89, regerande drottning 1644–54, dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora av Brandenburg. Vid faderns död 1632 var hon sex år gammal. Hon uppfostrades tillsammans med sin kusin Karl Gustav hos sin faster, pfalzgrevinnan Katarina på Stegeborg. År 1644 förklarades hon myndig och besteg tronen. Karl Gustav ansågs allmänt som en lämplig make för henne, men 1647 meddelade hon att hon inte ämnade gifta sig med honom och verkade i stället för hans upphöjelse till tronföljare.

KRISTINAS TID SOM REGENT

I början av sin regering styrde hon med Axel Oxenstiernas hjälp, men efter hand övertog hon själv ledningen. Hon gynnade adeln med omfattande godsdonationer, som också enligt bl.a. Axel Oxenstiernas mening var en riktig ekonomisk politik. Åtskilliga av tidens lärde, bl.a. den franske filosofen Descartes, besökte det svenska hovet, som under Kristinas ledning blev en mötesplats för vetenskapsmän, författare och konstnärer.

KONVERTERINGEN TILL KATOLICISMEN

Efter en skickligt genomförd politik abdikerade hon 1654 till förmån för Karl Gustav. Hon lämnade Sverige och övergick samma år i hemlighet till katolicismen, vilket offentligt kungjordes i Innsbruck 1655. Konverteringen hälsades som en stor seger av Europas katolska makter. Därefter levde hon huvudsakligen i Rom, där hennes hov blev en kulturell och politisk medelpunkt. Hon saknade inte politiska ambitioner, och hon försökte bl.a. förgäves förvärva Neapels krona. Kristina avled i Rom och ligger begravd i Sankt Peterskyrkan.

KRISTINAS PERSONLIGHET

Kristina är en av svensk historias mest gåtfulla gestalter och intar en särställning i 1600-talets europeiska historia. Framför allt har hennes abdikation och konvertering föranlett en stor forskardebatt – vissa har hävdat att abdikationen berodde på en allvarlig religiös övertygelse sedan lång tid tillbaka, medan andra har menat att hon snarare var intellektuellt nyfiken. Vissa har sökt förklaringen i hennes sexuella läggning – man har bl.a. diskuterat eventuell bisexualitet. Man har också pekat på hennes svårigheter att agera som självständig kvinna i en värld som dominerades av patriarkala värderingar, samtidigt som hon själv tycks ha varit kreativ och ärelysten, något som bör ha lett till frustrationer över rollen som regent.

Jag tycker

Intressant kvinna! Det står ganska lite och tvetydigt om denna mystiska drottning i läroböckerna ofta har man mer frågor än svar efter att ha läst om henne. Det kan ju bero på att hon inte verkar ha fört några stora krig utan snarare använt sig av politik och diplomati istället. Märkligt är också att en kvinna fick styra under denna tid då kvinnors ställning i allmänhet var ganska svag jämfört med männen. Att hon valde att själv stiga ned från tronen är ju också ett trendbrott.

Karl XI
INLEDNING

Karl XI, 1655–97, kung från 1660, son till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora. Han var bara fyra år gammal vid sin fars död, och landet styrdes därför i tolv års tid (till 1672) av en förmyndarregering, ledd av Magnus Gabriel De la Gardie.

KRIGEN 1674–1679

På grund av De la Gardies franskorienterade politik drogs Sverige 1674 in i ett krig mot bl.a. Brandenburg och led ett betydelsefullt nederlag i slaget vid Fehrbellin. År 1675 slöt sig bl.a. Nederländerna och Danmark till Sveriges fiender, och danska arméer besatte större delen av Skåne. Kriget avslöjade förmyndarregeringens misskötsel av förvaltning, finanser och krigsmakt. Att det fick en för Sverige lycklig utgång var till stor del kungens förtjänst, inte minst genom segern i slaget vid Lund 1676. Freden slöts 1679 utan större förändringar av gränserna. Detta berodde dock mest på att fransmännen hade segrat stort på sin front och kunde diktera goda villkor för sina allierade.



KARL XI:S INRIKESPOLITISKA REFORMER

Motgångarna i krigen lade en grund för kungligt envälde. Rådet i Stockholm åsidosattes, och regeringen sköttes från Karl XI:s fältkansli. Vid sin sida där hade han lojala rådgivare, främst Johan Gyllenstierna, som var fientligt inställd mot högadeln. Under sin korta tid som generalguvernör över de sydsvenska landskapen vidtog denne radikala åtgärder för att försvenska landskapen. Bara några månader efter Gyllenstiernas död 1680 antogs för hela riket det program till förmyndarräfst och reduktion som antagligen hade utformats av honom. Det innebar en förändring av hela samhällsskicket och genomdrevs av Karl XI med de ofrälses stöd vid riksdagarna 1680 och 1682. Genom förmyndarräfsten och godsreduktionerna bröt han högadelns makt och gjorde sig själv enväldig.

Med de nya ekonomiska resurser som reduktionen gav byggde Karl XI upp Sveriges krigsmakt och förvaltning. Han skapade det militära indelningsverket och förstärkte flottan. Karl XI tog själv stor del i förvaltningsarbetet. Vid sin död efterlämnade han en välorganiserad stat med goda finanser, stark krigsmakt och relativt goda sociala förhållanden, inte minst på grund av att Sverige då hade haft fred i nästan 20 år. Mot rådets vilja gifte sig Karl XI 1680 med den danska prinsessan Ulrika Eleonora. Tre av deras barn uppnådde mogen ålder: Karl (XII), Ulrika Eleonora (I) och Hedvig Sofia. Karl XI, som avled i magcancer endast 41 år gammal, ligger begravd i Riddarholmskyrkan.

Jag tycker

Karl XI verkar ha varit inriktad på militär stormakt, kanske såg han på sin föregångare Gustav II Adolf. Karl XI verkar ha varit en stark kung och gjorde saker och ting efter sin egen vilja. Att driva krig kostade mycket pengar vilket innebar att kungen var tvungen att ta från dem som hade pengar. Detta måste ha varit politiskt riskabelt. En god organisatör var han i vart fall. Han strävade efter mer makt är helt klart.

Karl XII
INLEDNING

Karl XII, 1682–1718, kung från 1697, son till Karl XI och Ulrika Eleonora. Det första halvåret efter Karl XI:s död styrdes Sverige av en förmyndarregering, men redan på hösten 1697 förklarades den 15-årige Karl XII myndig. Han var redan vid regeringstillträdet envåldshärskare och behövde inte avlägga någon kungaed. Han omgav sig med några få lojala och kunniga rådgivare, bland annat Carl Piper.

KARL XII:S FÄLTTÅG
År 1699 skickade Karl XII trupper till Holstein-Gottorp som stöd mot Danmark, som året därpå angrep hertigdömet. Samtidigt anföll Ryssland de svenska östersjöprovinserna och även Sachsen förklarade Sverige krig. Kungen vände sig i detta läge först mot Danmark, landsteg på Själland och tvingade fram en fred mellan Danmark och Holstein-Gottorp samt med Sverige. Han begav sig därefter till östersjöprovinserna, där han 1700 slog ryssarna vid Narva. I stället för att fortsätta in i Ryssland bestämde han sig för att först oskadliggöra August II av Polen i hans egenskap av kurfurste av Sachsen. Han lyckades få August II avsatt från Polens tron (1704) och Stanis³aw Leszczyñski vald till ny polsk kung. Åren 1705 och 1706 slöts fred i Warszawa respektive Altranstädt. Under vistelsen i Altranstädt 1706–07 söktes Karl XII upp av sändebud från båda parterna i spanska tronföljdskriget, som ville ha honom som bundsförvant. Karl vägrade dock att ta ställning, och 1707 vände han sig mot Ryssland.

Han hade dessförinnan knutit förbindelser med den turkiske sultanen och allierade sig senare med kosackhövdingen Mazepa. Avgörandet stod i slaget vid Poltava i Ukraina 28 juni 1709, där Karl XII, som själv var sårad och inte personligen kunde föra befälet, led ett avgörande nederlag. Han tvingades till reträtt, lämnade kort därefter armén, gick med en mindre styrka över floden Dnepr vid Perevolotjna och satte sig i säkerhet på turkiskt område. Adam Ludvig Lewenhaupt kapitulerade med återstoden av armén.

Karl XII stannade därefter i den europeiska delen av Osmanska riket, varifrån han fortsatte att sköta Sveriges inrikespolitik och beordra nya soldatutskrivningar, samtidigt som han sökte få turkarna med i kriget. Efter kalabaliken i Bender i februari 1713 berövades han sin handlingsfrihet men blev kvar till hösten 1714, då han efter en berömd ritt genom Europa nådde Stralsund, där han sedan stannade mer än ett år. I samband med Stralsunds fall i december 1715 landsteg han åter på svensk mark och tog sitt högkvarter i Lund.

Han planerade nu ett nytt fälttåg och fick fram nya trupper för en kampanj mot Norge. Genom denna planerade erövring skulle, ansåg han, Sveriges utsatta position förbättras. Under belägringen av fästningen Fredriksten stupade Karl XII den 30 november 1718, träffad av en kula i tinningen. Tidigare spekulerades i lönnmord, men ballistiska och topografiska undersökningar har fastställt att det med säkerhet rörde sig om ett skott från den norska sidan.

INRIKESPOLITISKA REFORMER

Karl XII är känd framför allt som krigare. Att han under den största delen av sin regeringstid befann sig i fält berodde ytterst på en stark motvilja mot kompromisser. Karl XII nöjde sig endast med slutliga lösningar. Han var för den skull inte ointresserad av inrikespolitik utan gav många direktiv om rikets inre skötsel. Han förenklade och moderniserade förvaltningen, bl.a. genom en ny kontributionsordning 1712, som innebar införandet av självdeklaration och långt gående skatteförenklingar, och en kansliordning 1713, som föreskrev en departemensstyrelse efter moderna linjer. Karl XII ligger begravd i Riddarholmskyrkan.

KARL XII SOM POLITISK SYMBOL

Även efter sin död har Karl XII haft stor betydelse i egenskap av politisk symbol. Han är svensk historias mest omdiskuterade gestalt. Vissa har sett honom som en krigshjälte, medan andra har hållit honom personligen ansvarig för det svenska stormaktsväldets undergång. Framför allt har han symboliserat motståndet mot Ryssland – i denna anda restes Karl XII-statyn i Kungsträdgården 1868, som pekar österut och manar till hämnd. Efter andra världskriget har Karl XII kommit att utnyttjas som symbol för antikommunism, i synnerhet av de mest extrema högerkrafterna i Sverige.

Jag tycker

Hör man namnet Karl XII tänker man genast på krigsframgångar och den politiska kraft denna person har även till dags dato. Det är svårt att skriva något om denna kung utan att ta upp hans krigs eskapader vilka var omfattande. Att flera olika falanger än idag har denna kung som symbol är fascinerande och tänkvärt. Denna kung satt dock Sverige på kartan militärhistoriskt sätt.

Gustav III
INLEDNING

Gustav III, 1746–92, kung från 1771, son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika av Preussen. Han fick en omsorgsfull uppfostran under ledning av Carl Gustaf Tessin. Tonvikten låg på humaniora och de sköna konsterna, vilket senare återspeglades i hans intresse för litteratur, konst och teater.

POLITISKA REFORMER

Efter sitt trontillträde gjorde han misslyckade försök att bilägga partitvisterna mellan hattar och mössor. År 1772 genomförde han, med stöd från Frankrike, en oblodig statskupp och genomdrev en ny regeringsform, som gav kungen ökade maktbefogenheter. Han regerade i den upplysta ”despotismens” anda och förverkligade ett omfattande reformprogram. Tortyr förbjöds 1772, dödsstraff för vissa brott slopades 1778–79, lönereglering och rätt för tjänstemän att avgå vid 70 års ålder genomfördes 1778, och 1781 kom den första religionsfrihetslagen.

Reformerna till trots växte oppositionen mot Gustav III. Gynnandet av aristokratin vid utnämningar, förbud mot husbehovsbränning, uteblivna sociala reformer och ett slösande hovliv gjorde att han ådrog sig vanligt folks missnöje. Hans envåldstendenser skapade samtidigt opposition bland adeln. Efter statskuppen 1772 satte han sin personliga prägel på utrikespolitiken. I utbyte mot smärre ekonomiska förmåner erhöll han 1784 den västindiska ön Saint Barthélemy av Frankrike. Redan 1783 slöt Sverige en vänskaps- och handelstraktat med USA.

KRIGET MOT RYSSLAND 1788–1790

I ett försök att vinna oppositionen på sin sida genom ett lyckosamt krig lät Gustav III svenska trupper överskrida den finsk-ryska gränsen 1788. Kriget var illa planerat och blev en missräkning. Delar av officerskåren slöt sig samman i Anjalaförbundet och inledde egna fredsförhandlingar med Ryssland. Dessutom förklarade Danmark krig. I detta läge vädjade Gustav III till folket, anklagade adeln för förräderi och lovade avskaffa dess viktigaste ekonomiska privilegier. Han fick de tre lägre ståndens stöd och genomförde 1789 förenings- och säkerhetsakten, en författningsändring som gjorde honom praktiskt taget enväldig. Kriget slutade med freden i Värälä 1790 utan landavträdelser för Sverige.

MORDET PÅ GUSTAV III

De inre motsättningarna skärptes av de krav på frihet och jämlikhet som inspirerades av franska revolutionen. Gustav III betraktades av både den konservativa och den radikala oppositionen som en tyrann, vilken måste röjas ur vägen. Vid en operamaskerad i Stockholm 16 mars 1792 träffades han av en kula, avlossad av officeren Jakob Johan Anckarström, och avled den 29 mars.

Hans äktenskap med den danska prinsessan Sofia Magdalena var en politisk allians och blev inte lyckligt. Tronföljden säkrades genom sonen Gustav (IV) Adolf. Gustav III ligger begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Jag tycker

Gustav III är en av den svenska historiens mest omdiskuterade gestalter. Som gynnare av kulturlivet intar han dock en odisputabel särställning. På hans initiativ skapades Kungliga Operan, Svenska akademien, Musikaliska akademien, Vitterhetsakademien m.fl. kulturinstitutioner. Han gav också aktivt stöd åt bl.a. diktaren Carl Michael Bellman. Än idag, mycket tack vare Bellmans dikter, framställs ofta Gustav III:s tid som en epo...