Töcknet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Plötsligt förnam hon ett mycket lätt, susande och nästan skrämmande ljud. Ett ljud som inte bara omfattade susningar utan också tankar; ondska, dysterhet, förväntan.
- Dessa ljud fanns utan tvekan också i töcknet.

Vägen var lång. Hon hade inte gått så länge än, ty det var inte så länge sedan hon äntligen hade kravlat sig upp på vägen. Hon kunde känna gruset under fötterna, hon kunde se de vackra fåglarna.
Granarna verkade på något sätt levande, när de speglades i den stumma ytan av det vackra vattnet. En blick över axeln skulle snart övertyga henne om att vägen fortfarande låg sträckt framför henne; för den korta vägen bakom henne visade att, det förflutna inte var passerat, utan att det ständigt var efter henne, för att försöka få tillbaka henne ner i vattnet som inte tycktes ha någon egentlig botten.
Bottnen var istället täckt av det mest fruktade utav alla ting, det var det täta töcknet, som utan förvarning kunde förtrolla hennes tillvaro, intill en hämningslös misär.
Hon var en ensam individ som vandrade längs livets långa väg. Men hon var fördömd att leva i totalt mörker. Hon var tvungen att gå på den långa vägen länge.
Egentligen så längtade hon inte hem; hon var van vid att plaska i det lömska havet, att vandra på den långa vägen och att leva i total ensamhet.

*
Taggarna från den förna buskarna, trängde in i hennes kropp. Hon kämpade för att komma loss, men de ville bara tränga sig djupare, och ännu djupare in i hennes föga kropp. Hon visste att det var förgäves, men hon hade ännu hopp. Hon kunde inte förstå varför det var just hon som hade hamnat där. Varför var det hon som var fördömd att leva i total och evig ensamhet, på jordens mest mörka yta.
Kunde det aldrig bli hennes tur att leva lycklig.
Hon försökte fortfarande att komma loss från de vassa taggarna. Kunde hon inte få komma loss, och få möjlighet att se vad som fann sig ovanför ytan. Lite till så skulle hon koma loss. Men ack u tillstötte också töcknets mest mörka dimma. Nu var det lönlöst att ens försöka.
Varför kunde hon inte få ett tecken, ett tecken som ledsagade henne till den verkliga verkligheten. Att simma runt i evigheternas hav kanske var hennes öde, men hon ville ändra på det. Hon ville tillbaka.
De vassa bladen skar som knivar in i henne, med en målmedvetenhet, som bara ville ha kvar henne. Töcknet var också fast. Det var liksom svart och bländande. Det omöjliggjorde att se den vackra ytans glans. Att kunna se solens djupa strålar fanns det intet en tanke på. Blott tanken på vad solen, himmelen, ljuset, vinden hade att erbjuda ingav i henne hopp om att fortsätta kämpa.

*
Vägen ingav en sorts förväntan som on aldrig tidigare hade fått uppleva. Hon längtade till att få se alla andras fördärv och nedgång. Varför var det just hon som var dömd att vandra i mänsklighetens dunkel.
En stjärna strök plötsligt över den mörka himlen. Var det ett tecken? Om hon bara kunde tyda om det var ett tecken, då skulle hon för all evighet leva lycklig, även om det skulle vara i havets mörka töcken. Hon skulle i vilket fall vara lycklig.
Kanske var det ett tecken på att mänsklighetens fördärv var nära, och att Hon skulle få leva i det paradis som hon än gång föreställt sig att världen skulle vara.
Om hennes dröm gick i uppfyllelse, skulle hon då få vandra i hösttunga skogar; höra vattenfallens klara ljud eka genom havet av löv som seglade ner från träden. Skulle hon då få möjlighet att se de lekande djuren tillsammans, eller att känna vindens friska fläkt i sitt ansikte. Skulle hon också få leka med de finaste barnen, eller själv få segla på den vita himlens vackra moln. Det var en dröm som fick henne att fortsätta att vandra.

*
Redan när hon fick uppleva sina spädaste år fick hon det förklarat för sig att hon inte passade in. Människorna på jorden var fyrkantiga, de kunde bara passa in i ett fyrkantigt hål. Men hon var ett klot. Ett klot som varken passade in i en triangel eller en fyrkant. Hon blev fördömd att leva i total ondska. Ensamheten plågade henne i början, men det avtog steg f...