Till Kallifadites

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tänk på avståndet!


Hej Kallifadites!

Jag kom till Sverige en obeskrivlig snöig marsdag. Jag kom som make med ömma och längtande känslor efter mötet med frun. I ett fint hänförande område bodde jag med fru familj. Ute såg ut allt som en blandning mellan vit och silver och landskapet bredde ut sig som vykort. Varje dag gjorde jag och min fru Sally en utflykt för att utforska omgivningen och varje dag inriktades mina intryck av skönheten, den stora ordningen och renheten i den svenska naturen. Nu har jag bytt bort mitt hemland mot det här sköna landet.
Mitt första möte med svenska språket kommer alltid finns i mina tankar. Det började faktiskt i en ruggig marsmorgon. Jag och min fru vandrade ner mot tunnelbanestationen som låg ett par hundra meter ifrån huset, samtidigt som jag drog in den tidiga morgonluften blandad ned den härliga färska gräslukten. Vi steg på tåget och allting gick bra. Det var väldigt lugnt där eftersom det inte var så många passagerare. Tåget rörde fram och efter en station, hörde jag plötsligt en röst som ropade ”Tänk på avståndet…”. Jag förstod inte vad det verkligen betydde trots de hade skrivit hela meningen på ett stor skyltar ovanför dörren framför oss. Meningen upprepades några gången varannan station och kvinnan pratade så fort i ett svårt konstigt sätt som jag knappt kunde hinna med. Det var den första svenska meningen som jag hörde i Sverige och det var alldeles obegripligt. Då kände jag mig lika en exotisk man som kom från andra planet. Jag hade aldrig förut känt mig så otroligt besviken, så liten och obetydlig. Personligen tyckte jag mycket om att lära mig ett språk. Språken inspirerade och fascinerade mig. De underlättar resor till andra länder, de ger möjlighet att lära känna nya vänner runt om i världen. Min fru, släktingar och grannar försökte stödja mig igenom att säga att det fanns så många andra som hade det mycket värre och de klarade i slutet och det hjälpte mig mycket. Den här händelsen påminde mig av ett ordspråk ” Igår är historia, imorgon är en gåta, men idag är en gåva”.
Så det var viktigt för mig att kunna förstår och prata svenska eftersom jag inte ville känna mig isolerad i samhället. Det var också viktigt att svenskarna såg att jag ansträngde mig. Då accepterades oss lättare. När jag läste svenska för första gången, var allt som kaos i början, och jag förstod så lite. Sedan upptäckte jag plötsligt en dag att jag förstod och det var helt fantastiskt. Det finns ett ordspråk som säger att ju flera språk du talar, desto flera personer är du. Man utvecklas alltså som person, när man lär sig ett nytt språk och en ny kultur. Det känns som slutet nu. Slutet på språk...