Ett Krossat Hjärta

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag står och tittar över skolgården jag ser dem när de sitter och snackar och skrattar. Jag vet att det inte behöver betyda något men ändå så vill jag bara lägga mig ner, lägga mig ner och dö, bara dö. Orkar inte höra hur de håller på, men ändå hoppas jag att de kommer att komma fram till mig. Jag vet att jag inte bara borde stå här och hoppas, utan att jag själv borde ta initiativ men ändå står jag bara här och tittar på när de skrattar och ler. När jag istället skulle kunna vara med mina vänner. Jag orkar inte med mina känslor längre. Jag orkar inte vara kär längre.

Tiden går och jag står kvar, de har börjat dra sig därifrån. Han tar hennes hand och hjälper henne upp, sedan går de därifrån. Jag vill bara springa efter men ändå står jag kvar. Jag vill se det sista som jag kan se av han när jag står här borta. Jag vill inte missa en sekund utav han. Även fast jag vet att det inte är så smart att stå på ett och samma ställe en hel rast.

Jag började dra mig därifrån. Lektionen börjar om ungefär fem minuter. Jag hade ingen lust att dra men visste att jag var tvungen. När jag kom in i klassrummet frågade mina kompisar vart jag hade varit under lunchen och varför jag inte hade varit med dem.
- Jag åkte hem för att äta mat och hämta mina böcker, sa jag.
Jag visste att jag ljög men jag kunde inte berätta. Jag kunde bara inte berätta att jag hade stått hela rasten och stirrat på honom istället för att äta någon mat. Jag kunde bara inte berätta att jag har känslor för honom varje natt, varje dag, varje kväll. De skulle inte förstå. De har aldrig förstått något och skulle inte förstå något nu.

Jag får ett papper under lektionen som jag ska fylla i. Jag läser igenom det sedan kollar jag ut genom fönstret för att få ett hopp om att kunna få syn på honom. Jag kan inte jobba inte nu när han har snackat med henne under hela dan. Jag kan bara inte tänka på något annat än det som jag har sett idag. Hur mycket de skrattade tillsammans och hur kul de verkade ha. Jag önskar bara att jag vore hon. Hon träffade ju honom idag och snackade med honom. Jag själv har ju bara sätt honom och vill gärna se honom igen.

Jag vaknar ur min dvala när läraren säger att det är dags att sluta. När jag kommer ut i klassrummet ser jag han och hon igen. De står på andra sidan korridoren och är på väg hitåt. Det är bara de två och de skrattar, troligen åt något roligt skämt. Men ändå blir jag arg för att det är de som har roligt ihop och inte jag och han. Jag går snabbt därifrån och ut genom porten och hem. Jag orkar inte stanna kvar i skolan längre. Inte nu när de höll på som de gjorde.

När jag är på väg hem så orkar jag inte hålla kvar gråten. Tårarna rinner nedför kinden. Det gör så ont, så ont Nu har det skett, det som jag allra minst ville. Att han skulle bli ihop med någon annan. Jag vet att det inte behöver vara så, men ändå blir jag så sur. För att det var menat att bli vi, men ändå så blev det ni. Nu vet jag inte längre vart jag hör hemma eller vart jag ska ta vägen, med andra ord jag vet inte vem jag själv är.

Jag sitter på en sten och gråter. Jag drar min hand över mitt öga för att torka bort tårarna och råkar av misstag smeta ut mascaran. Jag vill inte att någon ska se mig gråta. För att då kommer de bara att undra varför jag gråter och jag orkar inte berätta. Jag orkar inte finnas längre. Jag vill bara försvinna. Varför ska kärlek vara så jobbigt?

Jag springer hem den sista biten. Jag rusar upp för trapporna. Stoppar nyckeln i låset. Springer in på mitt rum. Sätter på radion och höjer volymen. Jag går och lägger mig på sängen. För att få vila, för att få vara ifred och slippa allt som är runt omkring mig. Jag känner hur ögonen fylls med tårar och hur tårarna rinner ner från kinden. Jag orkar inte bry mig längre. Varför ska jag bry mig? Jag vet att jag ändå aldrig kommer att få honom, han har henne och han hatar säkert mig. Det rinner ner fler tårar från ögonen och tårarna landar på kudden. Jag känner den kalla blöta kudde mot min kind. Den är lika kall som mitt hjärta var innan jag blev kär, men nu är den inte kall längre nu är den varm, precis som mitt hjärta är idag. Jag funderar på ifall jag ska ta modet och ringa till honom och säga vad jag känner för honom, men mitt mod räcker inte så lång och jag vet inte vad jag ska göra.

Plötsligt känner jag hur det darrar i min ficka. Jag tänker att jag säkert bara inbillar mig, men det fortsätter. Jag bestämmer mig för att dra ner handen. Jag känner där i och märker att det är min mobil som darrar. Jag lyfter upp mobilen tätt mot mitt öra och svara i telefonen. Rösten på andra sidan var inte vem som helst. Utan det var han, han som jag är kär i, men vad vill han och varför har han ringt. Jag vet inte vad jag ska säga men som tur är behöver jag inte säga något för att det är han som säger det.
- Hej, ehm…jag vet inte vart jag ska börja, jag hör att hans röst darrar en aning. Jo det är så att jag har en del känslor för dig.
Va? Tänker jag. Är inte det han och hon? Jag känner mig en aning förvirrad och vet...