Tänk Inte Tanken På Att Ge Upp

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Isa öppnade dörren försiktigt till lägenheten. Där inne befann sig just då hennes mamma och pappa. Förhoppningsvis ligger dom och sover, tänkte hon. Hon tog försiktigt av sig sina gympaskor och hängde upp sin jacka. Hon kunde inte låta bli att spegla sig i spegeln som fanns i hallen. Där såg hon en tjej med blont hår och blåa ögon. Halva håret är i och för sig brunt, hon hade lovat sig själv att hon ska blondera om det i två månader nu. Ögonen är också fejkade, hon har alltid blåa linser på sig, för hon hatar sina bruna ögon. Hon vill dölja sitt italienska ursprung. Hon har en kort tröja på sig, så att hon visar sin navelpiercing och låga byxor. Hon tassade försiktigt förbi sina föräldrars sovrum när hon såg att det lyste i köket. Där inne satt hennes pappa. Bredvid sig på köksbordet stod en vinflaska.
– Varför kommer du hem så sent? Han tittade elakt på henne.
– Tunnelbanan var försenad, hörde hon sig själv säga.
– Två timmar, jo tjena. Han tog tag i henne och höll i henne hårt. Isa slet sig loss och tog tag i vinflaskan som stod på bordet.
– Du bestämmer inte över mig. Jag är sjutton, inte någon jävla unge. Hon släppte vinflaskan och blundade medan hon hörde hur glaset kraschade mot golvet. Hon öppnade försiktigt ögonen igen och fick se sin högröda pappa fruktansvärt förbannad. Han höjde armen och snärtade med handflatan mot sin dotters kind. Isa sprang därifrån mot sitt rum med en brännande känsla på kinden. Hon smällde igen dörren och sjönk ner på golvet med ansiktet i händerna. Men hon är inte förvånad. För hennes kvällar brukade sluta på det viset.

Fredagskvällen började som Isas fredagskvällar brukar börja. Hon kände någon, som kände någon, som kände någon som hade fest. Hon släpade dit fem kompisar. Lägenheten var liten, stank inrökt och gammal spya. Men festen var redan igång. Musiken var hög och det var väldigt svårt att ha en konversation med någon i den ljudnivån, men det var i alla fall inte det som dom kom dit för. Dom kom dit för att supa sig fulla. Rejält fulla. Efter några timmar hade dom tröttnat, det var ingen höjdarfest och dom hade fått ett annat tips. Isa drog med sig sina kompisar ut ur lägenheten och in i bilen. Hon satte sig i fram och killen som ägde bilen körde. Dom fyra som satt i baksätet var högljudda och irriterande, skulle en vanlig nykter tycka, men dom hade hutlöst roligt. Det var vinter ute och gatlyktorna lyste upp den glashala vägen. Efter en liten stund hamnade dom bakom en långtradare som dom tyckte var alldeles för långsam, så han som körde började köra om. Men han såg inte att det kom en bil i det körfältet som han precis svängt in på. Det tog lång tid för honom att uppfatta, eftersom han hade en hög promillehalt i blodet så var han reaktionsförmåga nedsatt, att det kom en bil mot honom i full fart. Det var Isa som reagerade. Hon pressade sina händer mot killens lår för att få honom att trycka på bromsen. Bilen kommer närmare och närmare. Eftersom det är glashalt på vägen så slirar dom fulla tonåringarnas bil runt ett varv och kraschar sen in i den andra bilen med full fart.

När Isa vaknade låg hon i ett vitt rum. Hon kunde inte röra på armarna, men försökte hon tillräckligt mycket så går det att vifta på tårna. Runt henne var det fullt med apparater som visade hennes hjärtfrekvens och en massa saker som hon inte ens kunde sätta namn på. Så fort hon försökte röra på sig, gjorde det förskräckligt ont i hela kroppen. Hennes ögon orkade inte titta så länge. Efter en liten stund kom det in en sjuksköterska. Hon brast förvånat ut: - Hon har vaknat! Hon rusade ut ur rummet och kom sen tillbaka med hennes föräldrar. Hennes mamma hade gråtit, det såg Isa klart och tydligt, hon tryckte sin handväska hårt mot bröstet och höll en näsduk i den andra som hon torkade sig under ögonen med. Hennes pappa såg oberörd ut, han rörde inte en min när dom kom in i rummet och såg att deras dotter hade vaknat. Hennes mamma rusade fram till hennes säng och tog tag i Isas hand.
– Aj, gnydde hon. Hon ville inte att någon skulle röra henne, det skulle bara göra ännu ondare.
– Vad var det som hände? Frågade Isa och försökte vända huvudet mot hennes publik.
– Frågar du vad det var som hände? Nu tog Isas pappa ton och slog hårt i sängkarmen.
– Det som hände var att du var aspackad och satte dig med en person som var mer packad än dig i en bil. Sen körde ni en i en annan bil. Dom fyra som satt i baksätet överlevde i kraschen. Men du hade turen att göra det. När Isa hörde sanningen om vad som hade hänt, kunde hon inte hålla tillbaka tårarna
– Är jag den enda som överlevde?
Hennes mamma smög fram till sängen.
– Du var den enda som vara förnuftig och hade satt på dig säkerhetsbälte. Det överlevde du på.
– Isabell behöver vila nu. Sjuksköterskan puttade lite vänligt på hennes föräldrar och gick själv ut ur rummet. Isa vände huvudet mot fönstret och såg snöflingorna singla ner utanför. Det måste vara något speciellt med att det bara var hon som överlevde.

Två veckor senare fick Isa komma hem från sjukhuset. Hon tyckte att det var skönt att sjuksköterskorna hela tiden schasade iväg hennes föräldrar, så att Isa kunde ligga där i det vita kala, tråkiga rummet och bara tänka. Hon hade inte planerat att ringa sina kompisar för att kolla när nästa fest skulle vara. Det var snart jul och hon hade faktiskt tänkt att hon inte skulle dricka mer. Till minne av sina kompisar skulle hon inte hålla på med sånt, dåliga saker, slänga iväg sitt liv på jätte onödiga saker som att dricka. Hon hade fortfarande lite ont, men hon hade bara brutit foten. Annars hade hon klarat sig ur den där krocken med bara hjärnskakning. Fast hon låg medvetslös i två dagar, medan dom andra som satt i bilen aldrig ser ljuset igen. Hon får hjälp ut ur taxin, hjälp in i lägenheten. Resan hem hade varit omtumlande. Inte alls som hon hade tänkt sig. Hon hade trott att det skulle gå jätte bra, att det inte skulle göra ont när hon gick och att huvudvärken kanske äntligen skulle kunna släppa. Men så fort hon bara gått ifrån sjukhuset till taxin gjorde det förskräckligt ont i varenda kroppsdel. Hon andades ut när hon fick lägga sig i sin egen säng och tittade upp emot taket. Hela den tiden som hon hade legat på sjukhuset hade hon inte rökt en enda cigarett. Hon la sig på magen och tittade under sängen. I en låda långt under en massa dammtussar och påsar, kläder och annat skräp låg det limpor med billiga cigaretter. Hon satte sig upp och räknade dem, åtta stycken. Hon reste sig försiktigt upp med hjälp av en krycka och öppnade fönstret. När det inte var någon som gick på gatan tömde hon lådan och la sig ner igen. Hon skulle tömma sitt rum på sitt gamla liv. Om hon inte rökt på två veckor behöver hon inte besvära sig med att röka igen. Om hon inte hade varit i närheten av sitt gamla liv på två veckor skulle hon inte behöva besvära sig med det igen, det var hennes resonemang. Hon satte sig på golvet och sorterade kläderna i högar. Dom som hon tyckte såg alldeles för slampiga ut la hon i en hög och dom som hon tyckte kanske skulle kunna se normala ut la hon i en annan hög. När kläderna i garderoben och på golvet var sorterade, var högen med slampiga kläder betydligt större en den andra. Hon lovade sig själv att hon skulle leta upp en HM-katalog och köpa nya kläder så snart hon orkade. Hon började riva i sina papper som hon slängt på golvet. När hon sorterat i en halvtimme såg hon någonting som gjorde att hon nästan tappade andan. Det var ett rosa kuvert där det med snirklig handstil var skrivet Isa. Hon öppnade det försiktigt och läste:
Hej mitt älskade barnbarn!
Nu när du har lärt dig att spela gitarr så bra, så ska du ju självklart få min gitarr.
Jag köpte den när jag var på affärsresa i Spanien av en man som påstod att han hade gjort den alldeles själv. Att den är handgjord är det ju inget tvivel om, men att det är just han som har gjort den är jag lite osäker på. Jag skickar med ett par extra nya strängar, sånt går ju alltid åt. Nu när du har fått den, har du ett stort ansvar på dig. Jag vill inte att den ska hänga på din vägg och samla damm. Jag vill att den ska producera jätte mycket bra låtar. Fråga din bror om han vill sjunga till, det är jag säker på att det kommer att bli en stort hit. Syskonen Bucatelli, kan det bli bättre tror du? Isa, även om du inte känner det, så vet jag att du kommer att bli någonting stort. Det känns när du rör gitarrens strängar.
Du kommer att bli Sveriges bästa gitarrist och låtskrivare.
Jag älskar dig/Morfar
Isa hade glömt bort detta brev och löftet om att den inte skulle hänga på hennes vägg och samla damm hade hon inte hållit helt och hållet. När hon tyckte att allting var piss, jätte jobbigt och hennes pappa hade varit riktigt elak, så kunde hon ta fram den. Spela bluesskalan och improvisera lite. Nu reste hon sig och lyfte ner gitarren från väggen. Hon tog några enkla ackord och helt plötsligt var hon fast.
Varje dag i flera veckor satt hon och spelade melodi efter melodi. Efter ett tag hade hon en melodi som hade fastnat på hennes hjärna, hon spelade den om och om igen. Ändrade lite och tillslut konstaterade hon att hon hade skrivit en låt. Efter att hon återgått till sitt liv på gymnasiet kunde hon inte lägga ner lika mycket tid på att försöka hitta på texten, hon försökte komma ikapp med det arbete som hon missat under den tiden hon varit på sjukhuset och försökt bli frisk hemma. Men när hon fick en ledig stund över, innan hon skulle gå och lägga sig eller något liknande nynnade hon sin melodi och försökte komma på en text till den.
När hennes bror kom hem ibland, hjälpte han henne. Han var ett musikaliskt geni enligt henne själv och han ville väldigt gärna hjälpa till. En av hans kompisar kände någon som hade tillgång till en musikstudio och en helg satte de sig där för att spela in den.
En vecka senare fick hon den i handen, som en enda låt på en cd-skiva. Hon darrade när hon la ner den i hennes cd-spelare och vågade nästan inte trycka på play. Den första biten av låten bestod av ett jätte fint gitarrspel av henne själv, sedan började hennes bror sjunga versen. I refrängen sjöng dom båda två och när låten tonade ut kunde hon inte låta bli att le. Hon var så lycklig att hennes låt lät så bra. Det hade inte blivit något fiasko, som hon nästan hade trott. De båda hade hållit tonerna jätte fint och hon hade inte lyckats spel fel. Hon stoppade skivan i fodralet. Hon hade fått två exemplar, en som hon kunde behålla själv och en som kunde skicka in till ett skivbolag. Hon öppnade dörren till köket. Där satt hennes pappa och mamma.
- Jag har gjort klart min låt. Visst är det underbart?
- Vad är det för låt, grymtade hennes pappa.
- En lugn rocklåt, typ. Jag ska skicka in den till ett skivbolag.
- Det ska du inte alls. Du ska utbilda dig klart, du ska bli advokat eller någonting annat yrke som får väldigt bra betalt så att du kan betala mitt och din mammas vin.
- Du bestämmer inte över mig. Jag kommer aldrig att betala ditt vin.
- Du har inget val.
- Det har jag visst, jag gör exakt som jag vill. Du har ingen som helst talan om vad jag ska göra, vi är inte i Italien.
- Men, ska vi inte låta hennes skicka in sin låt. De kanske inte vill ha den, viskade hennes mamma.
- De kommer att vilja ha den. De kommer att älska den. Den kommer att sälja guld.
- Glöm det. Du kommer aldrig att ge ut en enda singel.
- Ska vi slå vad? Om jag vinner ska du in på ett hem för italienska pappor som dricker alldeles för mycket. Eller så sätter jag dig på ett plan hem till Italien. Och dig mamma, du ska få gå en kurs i självförsvar. Du ska få lära dig hur man hanterar män. Vi lever på 2000-talet, inte på 1800-talet. Du ska också bestämma i din relation med pappa. Allting kommer att bli jätte bra, jag kommer att bli lycklig för första gången på mitt sjutton år långa liv. Fattar ni? Jag ska fan inte gå som förlorare ur det här vadet.
Isa rusade ut ur köket, hon ville inte se sina föräldrars miner. Hon visste bara att hon skulle vinna vadet och allting skulle bli jätte bra.

Det hade gått två veckor sedan hon slickat igen kuvertet med hennes låt i och skickat in det till ett skivbolag som hon fått tag på. Hon hade inte kunnat sova sedan hon skickat iväg det, hon hade bara legat och vridit sig i sängen och hoppats på att posten snart skulle komma. Hon låg och tänkte på hur skivbolagsdirektörerna skulle reagera när de lyssnade på låten och upptäckte att den var helt underbart bra och att den skulle sälja som smör och ligga på hitlistan i flera månader. Det var den dagen, två veckor efteråt som hon fick svar på sina frågor.
Kära Isabelle!
Du har gjort jätte bra musik, men vi tror inte att vi kommer att ha möjlighet att göra en större produktion av den just nu. Du får gärna höra av dig senare.
Lycka till i framtiden!
Isa slängde sig ner på sin säng och tårarna strömmade ner för kinderna på henne. Hennes bror öppnade dörren till hennes rum och satte sig bredvid henne.
- Vad hände? Ville de ha låten?
- Nej. Läs.
Han läste och även han fick tårar i ögonen.
- Det var tråkigt. För det var verkligen en riktigt bra låt. Och jag menar det verkligen, det förstår du väl.
- Jag tvivlar.
...