Dikt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Pennan vill ej skriva.
Läppar vill inte le.
Ögon vill ej se.
Ord vill inte berätta.
Tårar vill ej falla.
Smärtan vill inte försvinna.


En mörk tunnel som sakta krymper och krymper..
Hon känner vatten dropparna i taket och rysningarna längs ryggen.
En illande känsla slår henne och hon känner sig iaktagen.
Hon vänder sig om men kan inte se någon eller något.
Plötsligt tystnar ljudet från vattendropparna och tystnaden blir skrämmande.
Men den iskallade tystnade bryts hastigt av en katt som fräser.
Hon slår runt ett varv och börjar springa mot den lilla springan av ljus som hon ser framför sig.
Men ju snabbar hon springer , destu längre bort försvinner ljuset och så småningom är det helt borta.
Tillslut finns inte ljuset mer.
Hon är fast i ett mörker där alla ljud har upphört.
Hon försöker skrika men hennes ord hörs inte.
Sen försöker hon banka på dom kalla betongväggarna men slagen hörs inte och tillslut gör det för ont i handen.
Hon sjunker sakta ner mot baken, hon som alltid har varit stark faller nu sakta mot sin grav.
För när hon gett upp hoppet så bryter känslorna ner henne och hon dör sakta innuti.

Fia vaknade med ett ryck och kände att hon var kallsvettig.
Hon pustade ut av ett lugn när hon märkte att det bara var en dröm , som så många andra.
Hennes drömmar kommer alltid mer en engång och det skrämmer henne med en obehaglig känsla.
Nästan samma känsla som hon fylldes med då.
Hon borrar ner sitt huvud i kudden och slår sig själv i huvudet med händerna, hon skulle ju inte tänka på det mer.
Varför faller henne tankar alltid dit?.
Nu gjorde hon det igen, tårarna börjar sakta komma från hennes ögon och dom faller sakta mot hennes kudde.
Hon torkar snabbt bort dom och lägger sig för att sova igen.
Det tar lite tid men till slut somnar hon och vaknar inte förens Lena kommer inkvittrande.
Hon drar upp persiennerna och går mot fias säng.
Hon stryker sin hand mot fias kind.
Fia vaknar av ett ryck eftersom hon har blivit väldigt lättväkt på senar...