Det Förintade Landet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

[ingress]Dagens Kambodja är ett av världens fattigaste länder – en monarki saknande demokratiska traditioner och politisk stabilitet. Decennier av krig, folkmord och bombningar har nästintill förgjort landet och bringat det tillbaka till en nivå som ligger flera hundra år bakåt i tiden. Mycket har dess folk fått utstå och ännu är inte framtiden säker – men i dagsläget finns det i alla fall hopp.[/ingress]

Det är år 2004, den 9 november, och jag befinner mig i ruinstaden Angkor i norra Kambodja. Under 800- till 1400-talet var detta huvudstaden i det mäktiga Khmer-riket med samma namn som staden. Dess centrum är omgärdat av en mur och en vallgrav, vilken i sin tur omges av stora dammar och resterna av de kanalsystem, som en gång var grunden för Khmer-rikets makt. Nuförtiden är det dessvärre blott ett mål för turism. Ett mål vars forna prakt endast kan skymtas i de två uråldriga, stora stentempel – Angkor Wat och Bayon, som står kvar i och utanför staden.

Idag firar folket i Kambodja dagen då landet blev självständigt – en dag som har funnits ända sedan 1953, då landet gjorde sig fritt från det Franska Indokina. Dock har den troligtvis sällan firats med någon större frenesi, då folket under lång tid fått utstå fruktansvärda vedermödor. Men nu ser faktiskt tiderna relativt ljusa ut. Allmänna val med flerpartisystem har hållits, forna tiders härskande mördare står inför rättstribunaler anklagade för sina brott och den växande turismen får sakta men säkert landet att resa sig ur ruinerna. Men vi får aldrig låta oss glömma hur det en gång var. Låt oss inte glömma historien om det förintade landet.

1953 är ett viktigt årtal att minnas, och kan därför anses vara en bra milstolpe där jag kan påbörja denna historia. Landet hade nu blivit fritt från den franska imperialismens bojor, och under just detta år återvände också en man – Saloth Sar, till Kambodja från sina radiotekniska studier i Frankrike. Ännu var han inte en särskilt känd personlighet – men ca: tjugo år senare skulle han komma att leda den blodigaste regimen som någonsin skådat världens ljus. Han skulle då vara känd under ett annat namn – ett namn i rött. Ett namn för hela världen att hata – Pol Pot.
Besvuren som han var, åt de kommunistiska idealen, blev han genast medlem i ”Kampucheas Folks Revolutionära Parti” (KPRP), som var den kambodjanska delen av det övergripande indokinesiska kommunistpartiet – aktivt i både Kambodja, Laos och Nordvietnam. Under tiden regerades landet av kung Norodom Suramarit, fram till 1960 – då hans son, prins Norodom Sihanouk tillträdde som landets president. Samma år bytte KPRP namn till Kampucheas arbetareparti (WPK). Då Pol Pot och hans partikamrater nu inte alls sågs på med blida ögon av Sihanouks regering tvingades de 1963 ut ur huvudstaden Phnom Penh. De blev därför tvungna att söka skydd på den mer avlägsna landsbygden. Det var här som Pol Pot, efter kinesisk modell, påbörjade skapandet av det politiska perspektiv som skulle bli grundpelaren för ”De Röda Khmererna” – en riktigt extrem form av maoism. Hans influenser i partiet ökade kraftigt och snart blev han, efter sin föregångares ”mystiska” försvinnande, partiets generalsekreterare.
1966 bytte WPK namn till ”Kampucheas Kommunistparti” (KCP), och på så vis fullbordades Pol Pots skapelse. Partiet styrdes nu fullständigt av hans egna centrala kommitté – vilken kallades Angkor. Han hade fram till dess försökt vinna stöd hos systerpartiet i Nordvietnam, men misslyckats då hans nationalistiska ideal inte ansågs särskilt tilltalande. Mer uppskattad blev han dock i Kina, där han vann rikligt med stöd av maoisterna.
1967 stannade Pol Pot till, efter en resa till Nordvietnam, i en primitiv bergsstam i nordöstra Kambodja. Där sägs han ha imponerats av stammens enkla, icke-materiella sätt att se på livet. Detta skulle sedermera komma att leda honom in på idéer om att omdana hela samhället till just detta simpla leverne.

Fram till 1970 kämpade president Sihanouk, för att hålla landet utanför USA: s konflikt i Vietnam. Han försökte hålla sig neutral genom att inte lägga sig i nordvietnamesiska truppförflyttningar i landet (längs den s.k. Ho-Chi-Minh-vägen). Detsamma gällde givetvis för de truppförflyttningar USA gjorde på kambodjansk mark. 1970 fick dessvärre Nixon-regimen i USA nog, och CIA såg till att en kupp genomfördes. Sihanouk tvingades gå i exil i kinesiska Beijing. Istället för Sihanouk tillträdde den högerpolitiske generalen Lon Nol som president. Samtidigt hade De Röda Khmererna tagit makten fullständigt i landets bergsområden.
En månad senare invaderade Nixon Kambodja med 20,000 amerikanska och vietnamesiska soldater i ett försök att avskära nordvietnamesernas proviantleder genom landet. Kambodja förvandlades till ett blodigt slagfält. Lon Nols trupper slogs mot de röda Khmererna och amerikanska trupper slogs mot nordvietnameser. Under de 5 år av bombningar som följde släpptes totalt 532,000 ton bomber över Kambodja – 3 gånger mer än vad Japan fick utstå under Andra Världskriget.

1974 levde 7 millioner människor i Kambodja, av vilka 2 millioner var hemlösa. Den årliga risproduktionen hade sjunkit från 3,8 millioner ton till 655,000 ton. Åkrarna hade förvandlats till kratrar och minerade fält. Kambodja var i spillror. Det största ansvaret för denna förgörelse måste vila på Nixons axlar, och på hans försvarsminister Henry Kissinger, vilka höll bombningarna hemliga för större delen av den amerikanska populationen.
Under dessa hårda tider passade Pol Pot på att förbättra och utöka sin från början synnerligen dåligt organiserade armé. Från 1970 till 1975 växte den från 5,000 till 70,000 man. Landets fullständiga kollaps ledde till att ett övertagande av riket inte var någon svårighet för De Röda Khmererna. 1976 utropades Pol Pot som premiärminister i det ”Demokratiska Kampuchea”. Ironiskt nog troligtvis en av de mest odemokratiska regimer som har existerat.

1976 utropade Pol Pot ”år noll”, vilket påbörjade hans kampanj för att rena landet från all kapitalism, religion och västerländsk kultur. Han satte igång det hela genom att avrätta alla medlemmar i Lon Nols regering, alla offentligt anställda, all polis, all militär, alla lärare, alla vietnameser, alla präster, alla imamer, alla i den muslimska minoriteten, alla i medelklassen och alla människor med en utbildning. Alla städer tömdes på befolkning, och varenda en av landets invånare sattes att arbeta i jordbrukskollektiv – eller så kallade ”mördarfält”. Civilisationen trycktes tillbaka till ett barbari. Familjer slogs sönder, och människorna tvingades att arbeta ihjäl sig. Stränga regler sattes upp för folket, och om de inte åtföljdes bestraffades det med omedelbar död.
Man fick inte arbeta för sakta eller klaga över arbetsbördan. Man fick inte samla eller stjäla mat för personlig konsumtion. Man fick inte bära smycken eller ha några sexuella relationer. Inte heller fick man sörja de döda, eller på något annat vis uttrycka ”religiösa tankar”.
Under de tre år som Pol Pot härskade, dog 2-3 millioner människor i avrättningar eller svält. Hans aggressivitet kom slutligen dock att slå tillbaka mot honom 1978, då Vietnam satte in en fullskalig attack mot Kampuchea för att krossa De Röda Khmerernas styre. Trots att Kina, å Pol Pots vägnar, gjorde halvhjärtade försök att hindra Vietnam intogs huvudstaden Phnom Penh 1979, och Khmererna tvingades återigen ut på landsbygden. Där kom de att ruva i ytterligare 20 år, fram till Pol Pots död 1998. Värt att nämna kan vara, att Pol Pots kropp kremerades över några gamla bildäck bredvid en latrin.

Från 1979 till 1992, kallades landet Folkrepubliken Kampuchea, och styrdes av Heng Samrin – ledare för det nya KPRP (se ovan). Dock verkade ett antal olika fraktioner på insidan, d.v.s. ”Khmerfolkets Nationella Liberala Front” (KPNLF), De Röda Khmererna, samt ”Nationella Fronten för ett Oberoende, Neutralt, Fredligt och Samarbetande Kam-bodja” (FUNCINPEC). Det senare leddes av den gamle presidenten Norodom Sihanouk, vilken 1992 tillträdde som landets kung.

Landets styre, består än idag av koalitioner mellan de olika fraktionerna – De Röda Khmererna undantaget. Det ...