Harry martinsson och Aniara

6 röster
30237 visningar
uppladdat: 2005-12-12
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Harry Martinson

Harry Martinson föddes i 1904 i Jämshög i Blekinge, han var den enda sonen av sju barn i familjen, hans mor hette Bengta Svensdotter och hans far Martin Olofsson.
Harry hade en väldigt svår och fattig barndom, han miste sina föräldrar i tidiga år. Fadern dog i tubekulos 1910, när Harry var sex år. Modern, som hade fått nog av livet, övergav samma år alla sina sju barn och flydde till Amerika. Harry och en av hans systrar flyttade till Bengtas moster, Hilda. Men 1912 gifte sig moster Hilda och kunde inte längre ta hand om barnen som ackorderades ut på socken. Socknen var på den tiden det hushåll som var villigt att ta hand om föräldralösa barn för minst betalning. Harry Martinson flyttades mellan 1912 och 1917 runt på tre olika gårdar. Livet som ”sockenbarn” var svårt och Harry rymde flera gånger från fosterhemmen för att senare upptäcka att han var för liten för att klara sig själv och komma tillbaka. Allt detta skildras i Martinsons bok, ”Nässlorna Blomma”.

Men Harry Martinsons tragiska barndom hindrade honom inte från att bli en av Sveriges främsta och mest kända författare, kanske tack vare hans lärare, Staf, som såg hans begåvning och peppade honom till att fortsätta skriva.
1919 skrev Harry in sig i skeppgosseskolan men efter endast fem dagar hade han fått nog och rymde under en premission till Hova i Västergötland.
1920 Mönstrade Martinson, endast 16 år gammal, till sjöss i Göteborg på skonaren ”Willy”. I sju år arbetade han som eldare på ett antal stora fartyg och såg alla möjliga platser från Brasilien i väst till Indien i öst.
Dessa resor världen över satte sina spår i hans skrivande i de så kallade ”sjöböckerna”, Resor utan mål (1932), Kap Farväl (1933) och Den förlorade jaguaren (1941).
Martinson fick 1927, på grund av en lungsjukdom, gå i land för gott.

I ett år levde Harry Martinson sedan på luffen, även detta kom att bli till en bok. ”Vägen till klockrike” handlar om en luffares liv men ur ett mer existentiellt frågeställande perspektiv.
Under våren 1928 träffade Martinson Helga Johansson som då var änka. Den 14 år äldre Helga tog Harry Martinson under sitt beskydd i sitt torp i Sorunda. I elva år levde Harry och Moa Martinson, som Helga bytte namn till, tillsamans. Förhållandet var inte lätt och de turades om att dra på sig ett antal sjukdomar. Harry hade höftbensreumatism och kunde inte stå eller sitta på flera månader, tidvis blev även hans tuberkulos, som han fått ute på sjön, värre och han hostade ofta blod under långa prioder. Moa led av både gallsten och neuros, en hjärnsjukdom som gör att förbindelsen mellan de båda hjärnhalvorna försvagas och att man ibland mister kontrollen över sin egen hjärna och börjar säga en massa konstiga saker.
Under tiden med Moa började Harry skriva boken”Nässlorna Blomma”, en självbiografi om tiden som ”sockenbarn”.
Islutet av 30-talet skiljde sig Harry från Moa. Andra världskriget hade just brutit ut och han gav sig ut som frivillig i finska vinterkriget. Harrys upplevelser där resulterade bland annat i boken, Verklighet till döds (1940)

1942 gifte sig Harry Martinson med Ingrid Lagerkranz och de bosatte sig i Tureborg. Harry och Ingrid fick senare 2 döttrar, Harriet och Eva.
Harry förtsatte att skriva böcker som Vägen till klockrike (1948). Han blir även invald i Svenska Akademin och blev 1954 ”filosofie hedersdoktor” vid Göteborgs universitet.
1956 kom ”Aniara”, boken som kom att ge Harry Martinson hans världsrykte, boken är en diktsamling om 103 dikter med samma tema.

Martinson fortsatte att skriva ända fram till 1973, då han gav ut sin sista diktsamling, Tuvor. 1974 fick han dela nobelpriset i litteratur med Eyvind Johnson, Harry var då 70 år gammal. Han var då nedbruten av sjukdomar och avled 11 februari 1978.

Bibliografi
• Spökskepp, 1929
• 5 unga, 1930
• Nomad, 1931
• Resor utan mål, 1932 ”Sjöböckerna”
• Kap Farväl, 1933 ”Sjöböckerna”
• Natur, 1934
• Nässlorna blomma, 1935 (första delen)
• Vägen ut, 1936 (andra delen)
• Svärmare och harkrank, 1937
• Midsommardalen, 1938
• Det enkla och det svåra, 1939
• Verklighet till döds, 1940
• Den förlorade jaguaren, 1941 ”Sjöböckerna”
• Passad, 1945
• Vägen till Klockrike, 1948
• Cikada, 1953, en del av dessa dikter återfinns i Aniara
• Lotsen från Moluckas, radiospel om Magellan, 1948
• Gräsen i Thule, 1958
• Vagnen, 1960
• Utsikt från en grästuva, 1963
• Bestiarium, 1964
• Dikter om ljus och mörker, 1971
• Tuvor, 1973
____________________________________________________
• Längs ekots stigar, 1978, ett urval efterlämnade dikter
• Doriderna, 1980, efterlämnade dikter
• Bollesagor, 1983, ur efterlämnat material till Vägen till Klockrike
• Ur de tusen dikternas bok, 1986
• Hav och resor, 1992, lyrik ur tidningar och tidskrifter
• Skillingtrycket och vildgåsresan, 1994, ett urval efterlämnade dikter
• Gringo; Salvation, 1995, två tidigare outgivna radiopjäser från 1932 resp. 1933

Harry Martinson har bidragit med psalm 202 i Svenska Psalmboken.

Röda rummets tittaromröstning av bästa svenska roman: SVT, 1998

1 Utvandrar-sviten, Vilhelm Moberg
2 Aniara, Harry Martinson
3 Röde Orm, Frans G Bengtsson
4 Pippi Långstrump, Astrid Lindgren
5 Stad-sviten, Per Anders Fogelström
6 Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Selma Lagerlöf
7 Kejsarn av Portugallien, Selma Lagerlöf
8 Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg
9 Jerusalem, Selma Lagerlöf
10 Hans nådes tid, Eyvind Johnson
11 Din stund på jorden, Vilhelm Moberg
12 Juloratoriet, Göran Tunström
13 Bröderna Lejonhjärta, Astrid Lindgren
14 Strändernas svall, Eyvind Johnson
15 Nässlorna blomma, Harry Martinson
16 Doktor Glas, Hjalmar Söderberg
17 Berts dagbok, Anders Jacobsson/Sören Olsson
18 Vägen till Klockrike, Harry Martinson
19 Emil i Lönneberga, Astrid Lindgren
20 Rid i natt, Vilhelm Moberg

Aniara

Jag har läst boken Aniara av Harry Martinson som han gav ut 1956. Boken består av 103 dikter och den är troligen ett av de avgörande skälen till att Martinson fick Nobelpriset 1974. Boken är en metaforisk betraktelse av mänsklighetens öde. Boken har en naturvetenskaplig prägel men är samtidigt poetiskt laddad.

Historien utspelar sig på rymdskeppet Aniara som rutinmässigt fraktar passagerare från Jorden, som i boken kallas ”Doris”, till mars, eftersom jorden är skadad av miljöförstöring och krig. Under en av färderna får Aniara oväntat väja för den okända asteroiden Hondo (vilken ju är ön där den första atombomben var verksam och mänskligheten upptäckte ett sätt att utrota sig själv).
Rymdfärjan kommer ur kurs och hamnar i en metreoritskur där den mister manöverförmågan. I övrigt oskadd förtsätter Aniara ut ur solsystemet bort mot lyrans stjärnbild.
Resten av boken handlar sedan om hur de 8000 personerna ombord hanterar situationen när det går upp för dem att det inte längre finns någon räddning. Det enda som återstår är ett liv på Aniara för all framtid.
I boken skildras hur människor söker tröst i religion, sex och filosofi. På skeppet finns även ”miman” som är en sorts dator som snappar upp tankar från universum och översätter dem till bilder.

Mimans skötare, mimaroben är berättaren. Det mesta av boken handlar om livet på Aniara men många dikter handlar även om olika människors minnen och kärlekshistorier från Jorden.

Harry Martinson har valt att blanda verser på rim, traditionella versmått med verser i telegramform där budskapet framförs kort och konsist.

Budskapet som helhet i boken framgår väldigt tydligt och verkar bygga på att människan har en tendens att använda sin enorma intelligens till att göra onda saker, saker som förgiftar och förstör.
Bokens undertitel, en revy om människan i tid och rum, verkar i överensstämelse med vad boken ofta anses skildra, nämligen människans ständiga sökande efter meningen med livet på färden mot den oundvikliga döden¹.

I Aniara finns insikter om människans sätt att leva, om våran natur, och dessa framläggs ofta med djup pessimism. Men många Martinson-vänner anser att om vi tar till oss budskapet i Aniara så kan det bli vår räddning.


Ett kapitel, eller i det här fallet en vers, ur aniara som jag tyckte särskilt mycket om var den tredje versen

Ur 3:e versen, Harry Martinsons Ania...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Harry martinsson och Aniara

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-03-17

    Bra arbete. Ska hålla föredrag

  • Inactive member 2009-08-08

    Riktigt bra jobbat, fast Harry begick självmord och det med en sax.

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-12]   Harry martinsson och Aniara
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=5128 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×