Världsbanken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Jag har valt att jobba om världsbanken. Jag tycker det är ett intressant och ständigt aktuellt område. Världsbanken har ju idag en väldigt stor makt, men många vet ändå inte vad dom gör. Därför ville jag ta reda på lite mer. Jag valde även att skriva lite om de projekt världsbanken driver världen över, så man förstår lite bättre vad dom egentligen sysslar med och vad dom har för nackdelar och fördelar. Världens resurser är idag väldigt ojämnt fördelade och jag har försökt att få med så mycket som möjligt om världsbankens ansvar i det hela och vad världsbanken vill göra för att förhindra fattigdomen.

Syfte

Mitt syfte med detta arbete är att redovisa vad världsbanken egentligen gör. Hur och varför dom gör det har jag också skrivit om. En annan viktig punkt är vilka konsekvenser deras arbete har fått, både positiva och negativa.






























Resultat

Allmänt

Världsbanken, eller IBRD (International Bank of Reconstruction) som det också heter, bildades 1944 i Bretton Woods i USA. Representanter för 28 länder träffades och diskuterade hur den ekonomiska återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa skulle se ut. Redan året efter satte världsbanken ingång sitt arbete och koncentrerade då sina resurser på Europa. Världsbankens syfte är att bidra till den ekonomiska utvecklingen. Detta gör man genom att ge lån till produktiva investeringar. Lånen måste betalas tillbaka och stå som garanti för regeringen. Världsbanken är en av de fem delarna i världsbankgruppen. De andra är IDA (Internationella utvecklingsgruppen), IFC (internationella finansieringsbolaget), MIGA (Organisationen för multilaterala investeringsgarantier) och ICSID (internationella centret för lösning av investeringstvister). Världsbanken har idag 184 medlemsländer. För att bli medlem i världsbanken måste man först ingå medlemskap i IMF. Varje medlemsland får en viss andel av bankens kapital baserat på landets ekonomi. Man får också en andel röster i procent baserat på sin ekonomi. USA har t.ex. 17 procent av rösterna. Banken har 8000 anställda och huvudkontoret ligger i Washington. Världsbankens president kommer alltid från USA och väljs på en 5-årsperiod. Nuvarande president är James Wolfensohn och han har suttit sen 1995.

Skulder

1950 uppgick världsbankens lån till 179 miljoner dollar. 2001 uppgick lånen till ca 17 miljarder dollar. Även om utveckling har varit världsbankens primära mål sen det startade, har fattigdomsbekämpning bara varit ett mål i några år. I början av 1980-talet började man förstå att många fattiga, skuldsatta länder inte skulle klara att betala tillbaka sina lån. Mexiko var det första landet som ställde in sin avbetalning på utlandsskulder. Det skedde 1982 och ett fyrtiotal andra länder följde snabbt med. Skuldkrisen hade börjat. De rika länderna i norr blev nu oroliga att krisen skulle sprida sig norrut då bankerna, som fanns i de rika länderna i norr, lånat ut pengar till de fattiga länderna och nu riskerade att inte alls få tillbaka dom. För att lösa krisen inledde världsbanken och IMF skuldsaneringar av de skulddrabbade länderna. Det fick namnet strukturanpassningsprogram (SAP) och innebar att de skuldsatta länderna kunde få omförhandla sina lån. Vissa länder fick till och med skuldlättnader. Men för att göra det var dom tvungna att reformera om delar av sin ekonomiska politik. Dessa reformationer innehöll ofta krav på t.ex. Privatisering och nedskärningar inom den offentliga sektorn. Världsbanken och IMF har fått mycket kritik för dessa krav. Kraven var frivilliga men eftersom länderna hade så djupa ekonomiska problem så hade dom helt enkelt inget annat val. Världsbanken och IMF: s syfte var att få landet att öka exporten och minska importen och samtidigt minska statens utgifter. Allt för att det skuldsatta landet skulle få överskott i ekonomin så det kunde betala tillbaka sina skulder. Flera rörelser har utryckt sin misstro för strukturanpassningsprogrammet. En av dessa är SAPRIN som menar att en stor del av programmen inte fick särskilt positiva resultat överhuvudtaget. I ett flertal länder har den ekonomiska situationen bara försämrats, med en lika stor skuldbörda som tidigare. Världsbanken och IMF förklarar detta med att länderna inte genomfört programmen ordentligt och därför lyckades uppnå det slutliga resultatet. Kritikerna menar att de grundläggande teorierna i programmen skulle vara mer specialiserade för varje ekonomi. En annan bristande egenskap hos strukturanpassningsprogrammen är att dom oftast bara utgår från den makroekonomiska situationen. Man har helt enkelt inte tagit notis om landets sociala eller miljömässiga konsekvenser. Kraven inom strukturanpassningsprogrammen har därför på flera håll lett till bl.a. Sämre sjukvård och utbildning för vanliga människor. Det har lett till store protester och demonstrationer världen över.
Finnandet av en lösning på det hela har det spekulerats mycket i. En lösning är skuldavskrivning. Man skriver helt enkelt av alla skulder och alla länder blir skuldfria. Sedan 1980 har den totala skulden för de 41 mest skuldsatta länderna mer än tredubblats. Idag är summan ca. 2,038 miljarder kronor, varav två tredjedelar är rester på obetalda skulder. En skuldavskrivning skulle ge många fattiga länder att använda sina begränsade resurser till att utveckla sitt land och inte till att betala skulder. Har man lånat får man lämna tillbaka, tycker många. Men då får man inte glömma att många utlåningar har gjorts till diktatorer som använt pengarna själva. När regimen senare störtas så är skulden kvar och landets befolkning får lida för det. När man i slutet av 80-talet insåg att det inte räckte att bara omförhandla lånen till dom skuldsatta länderna så prövade man att skriva av vissa skulder länder emellan. Men för de allra fattigaste länderna var det mesta av skulderna till institutioner, främst Världsbanken. Det var inte många av de rikare länderna som vågade låna ut pengar till dem. 1996 lanserades HIPC (Heavily Indebted Poor Countries). Det skulle hjälpa dom allra fattigaste länderna att kunna hantera sina skulder så dom slapp be om mer lån. Inledningsvis omfattade HIPC 24 länder. I HIPC bedömdes landets hela skuld, Både till andra länder och till institutioner. Man bedömde hur stor skulden var och hur mycket landet skulle betala i ränta och amorteringar varje år var i förhållande till exporten. Precis som med strukturanpassningsprogrammet var dock länderna skyldiga till att ändra sin politik för att ha tillgång till HIPC. För många folkrörelser var HIPC ett efterlängtat initiativ men HIPC fick också mycket kritik för sina krav på reformationer, att det tog alldeles för lång tid och att inte många skulder verkligen blev avskrivna.

Sveriges roll i världsbanken

Sverige blev medlem i världsbanken på 1950-talet. Vi ingår i en röstgrupp med resten av Norden och Baltikum. Sverige har (som vanligt internationellt) haft en väldigt passiv roll i världsbanken. Vi har nästan aldrig sagt emot dom beslut som tagits fram. Sveriges regering däremot anser sig inte passiva. Sverige har riktat in sig på att jobba med policyfrågor istället för projekt. Man vet annars inte mycket om hur de svenska representanterna agerar inom världsbanken. Mycket är sekretessbelagt.

Enskilda projekt

Ett exempel på ett av världsbankens misslyckanden är deras aktioner i Moçambique. I slutet av 1980-talet tog världsbanken delvis över omstruktureringsprogrammen i landet. Under 90-talet privatiserades hela Moçambiques industri. Detta ledde till att tiotusentals människor blev arbetslösa. Andra viktiga sektorer för Moçambiques ekonomi köptes upp av multinationella företag. Företag uppmuntrades att investera i landet och många blev även skattebefriade i flera år. världens modernaste aluminiumsmältverk som ligger i Moçambique köptes upp av engelska investerare. Landet Moçambique äger endast några procent av verket och eftersom de engelska investerarna är skattebefriade så tjänar knappt Moçambique något alls från verket längre. Den utländska marknaden har delvis tagit över Moçambiques marknad. Världsbanken erkänner idag sina misstag i projektet och förklarar det med att man inte hade tillräckligt god kunskap om den politiska och ekonomiska situationen i landet. Trots att världsbanken erkänner sina fel tar dom inte ansvar i fallet.
Världsbanken har även var delaktiga i ett flertal dammbyggen världen över, främst som finansierare. Ett av dessa var Pak Mun dammen i Thailand. Den började byggas 1990 av ett lokalt företag och stod klar 1994. Då visade det sig att den blev dubbelt så dyr som de ursprungliga beräkningarna. 264 miljoner dollar gick det på, världsbanken lånade ut 32 miljoner dollar. Dammen förstörde fisket i nästan hela regionen och befolkning for illa. Världsbanken förnekade det hela och sa att det inte fanns något bevis. Världsbanken har frånsagt sig allt ansvar för kompensation till de familjer som anser sig drabbade av dammbygget.
Ett annat omdiskuterat projekt som världsbanken är involverat i är ett stort oljeutvinningsprojekt i Tchad och Kamerun. Projektet var att utvinna olja i Tchad och sedan föra den med pipelines genom hela Kamerun för transport. Projektet leds av två amerikanska oljebolag. Projektet har fått utstå hård kritik, främst för sina miljökonsekvenser. Pipelinen kommer att gå rakt genom den ömtåliga regnskogen där flera utrotningshotade arter lever. Det är även stor risk för läckage. Man har inte lyssnat på kritiken och projektet är nu i full gång.







































Diskussion

En sak jag reagerade starkt på när det gäller världsbanken är att USA har så stort inflytande. Världsbankens president är till och med alltid amerikan. Det tycker jag är fel. Makten inom världsbanken borde bli mer utspridd och varje land skulle få rösta på vem som skulle vara president. Det måste komma någon lösning på skulderna. Jag tycker det är fel att fattiga länder med en befolkning som inte har tillgång till mat, rent vatten, sjukvård och utbildning ska behöva lägga dessa livsviktiga faktorer åt sidan för att betala tillbaka något lån som en diktator lånat 20 år tidigare. Återbetalningen ska läggas åt sidan tills dessa faktorer är stabila och på uppgång. Först då är ett land redo att börja betala tillbaka. I länder med odemokratiska ledare borde folket få vara med och bestämma mer om skuldsaneringarna. T.ex. Sociala grupper som har god kontakt med folket. Sen tycker jag att världsbanken och vissa I-länder får skylla sig själva när dom lånar ut pengar till instabila diktaturer. Dom lär ju ha insett att dom inte kommer få tillbaka pengarna. Strukturanpassningsprogrammen verkar inte funka särskilt bra. Det är lika bra att slopa dem. Nej, lägg skulderna åt sidan och låt de skuldsatta länderna återhämta sig. Först då kan dom börja betala tillbaka sina lån. Det är också viktigt att inte låta företag ta över nationella marknader. Låt länderna själva utveckla sin marknad, först då tjänar dom på det. De rika länderna ska fortsätta ge bistånd och nu ska det gå till utveckling av landet och inte till skuldbetalning. Jag tycker även att Sverige bör ta en större roll i världsbanken än vad dom gör. Säg vad ni tycker och lyssna till befolkningen. Ta bort sekretessen och visa befolkningen vad som försiggår. Det är våran värld också.
Vissa av världsbankens projekt verkar vara lite klantigt utförda. Som i Moçambique, man verkar bara ha tänkt på att få tillbaka de pengar man lånat ut. Befolkningen verkar världsbanken helt ha struntat i. Det ska helt enkelt inte accepteras. Miljön är viktig, förstör den inte. Världsbanken borde lyssna mer på vad miljörättsorganisationer har att säga, dom vet vad dom snackar om.
























Källor

Små dela...