Plundring och illegal handel med kulturföremål

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Plundring och illegal handel med kulturföremål

Jag vill betona ordet illegal eftersom det finns en respektabel antikhandel som handlar med föremål som kommit ut på helt lagliga vägar. Den illegala handeln driver fram annan laglöshet i form av rovgrävningar och stölder från kulturhistoriska platser. Som exempel kan nämnas stölder av skulptur ur kyrkor, metalldetektorsökta myntskatter på Gotland eller avslagna stenskulpturer från Angkor Vat, i Kambodja. Men visst finns det antikhandlare som inte är så respektabel utan köper och forslar ut föremål på ett olagligt sätt.

Det finns många kontaktytor mellan museerna och antikhandeln. En av förutsättningarna för handeln med antikviteter är museerna där föremålen får sitt värde antingen det gäller ålder, unicitet eller skönhet. Prissättningen sköter handeln om av sig själv. Det har hänt att en utställning av för samlarna och handeln tidigare okänt arkeologiskt material har satt igång rovgrävningar och rena skövlingar av gravfält och därmed också smuggling och handel. Detta skedde bl.a. i samband med en stor utställning med arkeologiskt material från Nigerdeltat, där följden blev ett närmast utplånande av stora gravfält. Även om föremålen kan spåras och knytas till platsen har alla arkeologiska fakta förstörts. Afrikanska museianställda anklagar västvärldens konst- och antikvitetshandlare och även museikolleger för att detta skett. Vad alla vet är också att i de länder där denna typ av plundring sker är fattigdomen stor och gränserna dåligt bevakade. Även om det finns en lagstiftning till skydd mot illegala utgrävningar och mot illegal export av kulturföremål så är det kanske svårt för en tulltjänsteman att se det brottsliga i detta när betydligt farligare saker smugglas såsom vapen och narkotika.

Museet har en roll som upplysare. Genom utställningar, föreläsningar riktade till samlare, tulltjänstemän, poliser, researrangörer och antikhandlare kan man bidra till att kunskap sprids om vad som är rätt och fel i handeln med kulturföremål. Vi har under många år sett det som självklart att inte värdera föremål i pengar men ändå finns det museer som inte drar sig för att både sälja antikviteter, medverka i antikmässor och visa utställningar med material av tvivelaktig härkomst.

Flera stora museer äger idag föremålssamlingar där det går att finna föremål från världens alla hörn. Många museer är fyllda med föremål av utländsk härkomst som av olika anledningar hamnat på museum. Det handlar t.ex. om krigsbyten tagna som troféer i krig eller vid plundringar av städer, föremål som stulits vid utgrävningar och gravplundringar eller saker som samlats in till museer i kolonialiseringens och imperialismens spår. Naturligtvis finns även föremål som museerna själva köpt in eller fått i gåva. Hos de museer som hyser dessa ting har föremålen fått sin plats i samlingen, men för de institutioner, länder eller etniska grupper som representerar föremålens ursprung kan dessa föremål istället utgöra ett hål i en samling eller en bit av ett skingrat kulturarv. Frågan är om föremålen verkligen hör hemma på museum långt från dess naturliga hemvist eller om de bör lämnas tillbaka till dess ursprungsplats?




Eftersom föremål kan byta värderegim innebär det att ett och samma föremål kan ha många olika värden och betydelser beroende på vem som betraktar det och utifrån vilket perspektiv. Med utgångspunkt i detta teoretiska resonemang utgår jag från hypotesen att föremål som diskuteras i en återföringsdebatt har ett föränderligt värde.

Föremålet har flera värden. Det har ett värde för mottagaren, emedan det kan ha ett annat värde för givaren. På grund av att ett föremål är betydelsefullt för flera grupper uppstår en konflikt om var föremålet hör hemma. Dessa värden ska i detta sammanhang inte ses som ett ekonomiskt värde, utan som de värden som tillskrivs ett föremål i dess roll som kulturföremål.

I de många krig som Sverige och andra länder förde för flera hundra år sedan gällde att vinna mark och bli en geografisk stormakt. Men även på det kulturella planet var det viktigt att framstå som en mäktig stat. Ett sätt att demonstrera sin storhet var att visa upp praktfulla konstverk, böcker, guld och silver m.m. Om dessa föremål inte redan fanns i hemlandet kunde de införskaffas genom krigsbyten. Under trettioåriga kriget kom t.ex. en rad böcker, vapen, smycken och andra föremål som krigsbyten till Sverige.

Ett resultat av forna tiders plundringar och erövringar är att det idag finns många krigsbyten utställda på våra museer, i våra biblioteks samlingar samt i kyrkor och arkiv. På dessa kulturinstitutioner har de hamnat efter att t.ex. ha prytt slott och adelsmäns boningar. Föremål som tagits som krigsbyten finns idag ofta utställda eftersom det handlar om praktföremål. De var på sin tid vackra föremål som adelsmän gärna stoltserade med för att visa upp den svenska storheten. I vissa fall tillföll krigsbyten regenten själv. Ett av de största rov som gjorts av den svenska armén är det så kallade Pragrovet 1648. Vid detta tillfälle stals bl.a. Silverbibeln, Djävulsbibeln och andra praktföremål från kejsarens rustkammare. Drottning Kristina skrev i ett brev att biblioteket i Prag skulle tillvaratas och skickas till henne. Delar av denna boksamling användes sedan för att bygga upp universitetsutbildningen i Sverige, men drottning Kristina ansåg även att krigsbytet var hennes privata egendom.

Under 1900-talet har intresset ökat för ett skyddande av våra kulturföremål. Frågan är numer av internationellt intresse eftersom kulturarvet är en del av kulturhistoriska platser, plundringar av arkeologiska utgrävningar och den allt mer omfattande illegala handeln med kulturföremål har lett till att en rad internationella rekommendationer och förordningar uppstått som har till syfte att skydda kulturföremål. Till detta kommer också frågan om återsändande av kulturföremål till dess ursprungsplats.22 Vid sidan av lagar och rekommendationer finns även en hel del etiska och moraliska aspekter att ta hänsyn till.

Under senare år har intresset för kulturföremål ökat explosionsartat. Det anordnas kurser i ämnet och i teve och tidningar värderas svenskarnas föremål av olika experter. Men med nöje följer allvar. Nästan dagligen kan vi läsa i dagstidningarna om kulturföremål som stjäls och försvinner.




Organiserad brottslighet är ett område som prioriteras högt på den kriminalpolitiska dagordningen och som allt som oftast nämns i olika mediala sammanhang. När vi hör begreppet kanske de flesta av oss tänker på den italienska maffian på Sicilien eller den ryska maffian i USA, men ingen kan nog direkt förklara begreppets innebörd.

Trots ämnets aktualitet så är kunskapen om den organiserade brottligheten liten. Någon allmän vedertagen definition finns inte och uppfattningen om innebörden dessutom varierar

Som jag ser det i dag så värkar handeln öka, men jag hoppas att den kommer att minska inte inom 10 år. Det tror jag är att hoppas för mycket, men på en 20 års period hoppas och tror jag att det kommer att bli en minskning. Om fler åker fast för det och att man får så pass mycket i böter så att det inte lönar sig. Kulturföremål är inte som droger, för skulle man ge högre böter och längre fängelsestraff skulle priset på drogen i fråga bara öka. Men vem v...