Historien om Mesto - MVG!

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Historien om Mesto

Det här är historien om Lyllex Mesto Quito, om zekernas kamp för överlevnad, om de godas kamp mot de onda, om en resa över hav, berg och genom öken. Ty mest av allt handlar denna historia om Mesto, Lyllex Mesto Quito, och hans resa från lilla zekehem till Gamla Zekeborg där han ska rädda sin bäste vän Linck som blivit tillfångatagen av ett troll, vars ändå mål i livet är att tjäna jätten Gremuz.
Gremuz är genomrutten, argsint, ja, allt som har med ondska att göra har även med Gremuz att göra. Han lär alla troll redan när de ligger i vaggan att de endast är ämnade för att lyda och tjäna honom, att han är deras härskare och att han ska leda dem till den renaste lyckan. Den renaste lyckan, enligt Gremuz är att besegra zekerna och sedan härska över hela världen. En zek är en slags alv som är, med undantag av längden, nästan precis som en människa. Till skillnad från Gremuz och många av människorna är zekerna även vänliga och godhjärtade.

Världen jag förut skrev om ligger inte på något annan planet, nej, dit kommer bara de modigaste av de modiga efter att ha mött döden och sett självaste liemannen i hans mörka djupa ögon.

Ju äldre Gremuzs troll blev, desto mer funderade de över Gremuz storhet. Troligen skulle de alla lätt kunna ta kål på Gremuz, trots hans enorma styrka, men nu var det på det viset att trollen som försökt med detta hade varit för få. Detta berodde på att man inte lyckats övertyga tillräckligt många troll om att ett bättre liv fanns inom räckhåll. Då slutade oftast upproret med att de motstridiga trollen blev halshuggna och att deras huvuden sedan sattes upp på pålar för att alla skulle se hur det gick om man följde deras spår. De flesta tyckte dock att de hade det bra som de hade det nu, de fick ju både mat och husrum av deras härskare Gremuz. Något som de dock inte fick var kärlek, denna vara flödade det av i lilla Zekehem.

I Zekehem på Zekerön föddes, 15 år tidigare, Mesto. Lyllex Mesto Quito var ungefär 120 cm lång, vägde ungefär 45 kg och var, som alla andra zeker, vänlig och godhjärtad. Han var även full av liv, envis, social och rolig vilket gjorde honom till en omtyckt zek i byn, även bland det motsatta könet. Det gick inte en dag utan att Mesto fick en flicka på fall för hans vackra, djupa, blå-gröna ögon. Egentligen var hans ögon inte blå-gröna, det vänstra var blåaktigt medan det högra var grönaktigt. I övrigt var Mesto brun- och långhårig och hade oftast trasiga kläder eftersom hans familj inte var av den rika sorten. Skor hade han i alla fall, hans far var nämligen skomakare medan hans mor var död sedan flera år tillbaks. Det hade tagit Mestos far flera år att komma över det och han har inte träffat någon annan kvinna efter det, dels för att han hade lovat sig själv det och dels för att han inte haft tid. Att få in tillräckligt med pengar för att försörja sig och Mesto genom yrket tog all hans tid, det berodde till stor del på att han inte ville ta för mycket betalt för sina jobb. Mestos far ville inte att någon i byn skulle behöva gå utan skor så länge som han var skomakare.
Förutom fadern, vars namn var Masteni, och farsbrodern Krawl som Mesto brukade arbeta åt då han behövde lite extra pengar, men detta visste dock inte Mestos far om eftersom det skulle få honom att må dåligt över att han inte kunde försörja sitt barn ordentligt, var Mestos bästa vän Linck väldigt viktig för honom. Linck hade ju som sagt blivit tillfångatagen av Gremuz troll under en av de ständiga anfallen. Gremuz försökte gång på gång att ta sig in i Zekehem för att sedan skoningslöst kunna döda alla zeker och ödelägga hela byn, men detta gick aldrig vägen då zekerna hade sin gamla, men otroligt kloka, talande ek. Den var över tusen år gammal och visste alltid vad som behövdes göras. Drydrazil som den kallades, vilket helt enkelt betyder ”den talande eken” berättade om nya vapen och kanske till och med om hur man gjorde en viss trolldryck som kunde få den svagaste zek att bli starkare än tio troll tillsammans.

Det var under det senaste anfallet som några troll klättrat på baksidan med hjälp av en stege, som konstigt nog höll för deras tunga klumpiga kroppar, samtidigt som de andra trollen attackerade vid porten. När trollen klättrat upp för stegen, upp på muren, såg de honom. De såg Linck. Linck bara stod där och titta bort över byns alla hustak mot porten där de andra trollen kom. De hade försökt att snabbt fånga in honom och lägga honom i en säck, men han hade gjort motstånd. När han försökt slita sig loss från de välbyggda trollens hårda grepp hade Lincks halsband lossnat och fallit ner för muren och ner i en liten buske. Det var på det viset att varje zek hade ett eget magiskt halsband som de fick vid sin födsel, det kunde uträtta magiska ting om så behövdes för att beskydda zeken från ondska. Detta halsband kunde dock inte rädda en zek mot hur många troll som helst.
Trollen besegrades även den gången och det firades med mjöd åt de äldre medan de mindre fick nöja sig med nygjord hallonsaft, vilket verkligen inte var något att vara missnöjd över.
Senare den kvällen hittades halsbandet av en som fått lite för mycket av de äldres dryck och sedan känt ett akut behov av att tömma blåsan. Detta gjordes som tur var inte på busken där halsbandet låg, men när han stod där och, ja, lättade på trycket såg han något som blänkte till efter att månskenet träffat det genom busksnåren. Han grävde lite fumligt i busken och fick fram det. När han såg vad det var skrek han till, eftersom han visste att ett magiskt zek-halsband utan bärare betydde att bäraren troligen var död. Det bildades en liten skara runt denne zek, de som hört hans aningen kvinnoaktiga skrik. Ibland dem fanns även Mesto som direkt såg vems halsbandet var. Varje zeks halsband hade sin egen symbol, Linck hade ett slags träd. Det var i alla fall vad Mesto tyckte att det liknade medan Drydrazil sa någonting om förmågan att växa när det behövdes, eller något. Mesto hade inte orkat lyssna på Drydrazil eftersom han precis skulle iväg och träffa några vänner på andra sidan byn den dagen.

Mesto hade efter detta varit hemma i flera dagar utan att säga något, han trodde att han förlorat honom för alltid, men just när allt kändes som mörkast såg han en fågel som satt och kvittrade glatt på fönsterbrädet. Den påminde honom om när han och Linck lekt tillsammans för många år sedan. Då hade det kommit en exakt likadan fågel flygande precis över huvudena på dem. De var verkligen lyckliga den dagen eftersom de tillsammans hade tjänat ihop sina första slantar efter att ha gjort ett litet ärende åt farbror Krawl. Mesto kände att det var hans plikt, hans plikt att rädda Linck.
”Mesto och Linck, Linck och Mesto, för alltid” brukade de säga när de vart små och fantiserat om framtiden. De hade sagt att de alltid skulle hålla ihop och hjälpa varandra vad som än skulle komma att hända.

Innan ni kastas in i historien om den lilla zeken Lyllex Mesto Quito ska jag kortfattat berätta hur läget låg till, både i Zekehem och på Gremuz ö.

I Zekehem låg det en sorg och en trötthet i luften, man varken ville eller orkade längre försvara sig mot trollen som nu anföll allt intensivare för varje vecka som gick. Man fick inte längre plats med att begrava alla zeker, man fick helt enkelt slänga dem över murarna vilket varken respekterades eller tolererades av de närstående. De närstående stängde sina affärer i ren protest mot detta barbariska sätt. Zekerna som en gång varit så godhjärtade började nu bli allt elakare och elakare mot varandra, det var som om en ond vind svept in över byn. Den gjorde att även den godaste zeken kunde knuffa till sin vän, bara för att vännens far i sin tjänst slängt över den goda zekens fars lik. Det minsta lilla kunde skapa ett bråk. Allt var väldigt kritiskt i Zekehem. En som inte alls blivit elak, en som fortfarande gjorde allt han kunde för att hjälpa till och för att upprätthålla den lilla glädje som fanns kvar i byn, det var Mesto det.
Lyllex Mesto Quito sörjde självklart sin bortkomna vän. En del sa att han självklart redan dött men Mesto trodde dem inte, Han trodde att Linck fortfarande var vid liv, att han möjligen var inlåst i någon fängelsehåla men att han var vid liv. Mesto hade fått tillåtelse av sin far, som sjuknat in under all denna ondska som fanns i byn, att ge sig av för att leta efter sin vän Linck. Ja, det var faktiskt så att ren ondska kunde få en zek väldigt sjuk, och ja, han visste att han kunde förlora sin älskade son Mesto för alltid men han stod inte ut med att se honom olycklig.
Mesto tog adjö av alla sina vänner och sin far, sedan gav han sig av…

I Gremuzskogen som låg i norra delen av Gremuzs ö fanns det också ondska, men den hade funnits där så långt alla kunde minnas. Det var alltså inte ovanligt med troll som slog varandra fördärvade. Jätten Gremuz själv höll till i Gamla Zekeborg som låg några mil öster om Gremuzskogen. Där kunde han leva i lyx medan trollen gjorde allt jobb åt honom. I slottets enda torn, längst upp, satt Linck inspärrad efter att förts från Zekehem, över havet och över hela Gremuzs ö. Gremuzs ö var stor. På den norra delen bodde Gremuz, trollen och ondskan. På den södra delen av ön fanns inte mycket mer än Byrazöknen. Ungefär i mitten av Byrazöknen fanns en oas som kallades Fafnu’s oas, där bodde Fafnu’s sonson Fafnu III. Fafnu själv var död sen några hundra år tillbaka. De som bodde vid oasen kallades glydrer. De var mindre än zekerna men kunde bli upp till 200-300 år gamla. Den långa livslängden gjorde att de hann lära sig en hel del om allt i livet, vilket gjorde dem till väldigt intelligenta varelser.
Det fanns dock inte så många av dem, alla som fortfarande existerade var de som bodde vid Fafnu’s oas, resten hade dött ut av olika orsaker.
Förutom Byrazöknen fanns även Vindrizbergen och Vindrizfloden. Vindrizfloden var en stor, mäktig och stark flod som gick tvärs över hela Gremuz ön. Man skulle kunna säga att det var den som delade in ön i norra delen och södra delen. Många troll hade ramlat ner där och slukats av den starka strömmen som inte lämnade mycket vid liv, i princip inget mer än en del köttätande alger som fanns på botten.
I Vindrizbergen bor bergsdvärgarna som är släkt med dvärgarna i Trimuzgruvorna på Zekerön. Genom zekernas starka band med trimuzdvärgarna har de därför även vänner i Vindrizbergen. Den vänskapen är otroligt viktig för zekerna eftersom bergsdvärgarna håller utkik åt dem, vilket gör att innan trollen anfaller har zekerna redan förberett sig för strid. Dessa dvärgar bor i grottor och hålor runt om i bergen och kan nå varandra genom eldsystemet. Det innebär att man tänder en stor eld vid en speciell klippa som syns vid en annan klippa, då tänder de på den andra klippan också sin eld för att leda vidare något slags budskap, mer om detta vet jag inte.
I vilket fall som helst satt jätten Gremuz på sin tron och pratade med sitt trognaste och mest ondskefulla troll vid sin sida. De pratade och planerade om ett slutgiltigt anfall mot Zekehem, ett anfall som skulle kosta hundra tusentals liv och göra att Zekehem och dess invånare hamnar i Gremuzs ägo. Detta skulle göra denna värld till ett ondskans näste, istället för den goda och underbara värld som zekerna, dvärgarna, en del troll och många andra drömde om. Utanför Gremuzs borg arbetade trollen nästan som slavar, en del gjorde uppror men misslyckades som sagt. Fler och fler av trollen blev missnöjda på Gremuz och kanske väntade de bara på det rätta tillfället att störta honom. Eller ett tecken, kanske skulle något av detta komma snarare än de kunnat ana…

Nu när ni ska läsa kapitel 9 har en hel del redan hänt, bl.a. har Mesto fått två nya vänner. En av dem var dvärg och hette Elajazuz, han var uppifrån Vindrizbergen. Den andra hette Pronyjsus och var en väldigt sinnat glyd, men var lite yngre än de lite visare glydrerna.
I samband med att Mesto och Pronyjsus blev vänner fick också Mesto lite information som skulle komma att bli viktig. Eftersom det handlade om Gremuz var Mesto idel öra när vännens farbror börjat dela med sig av det han hört. Det var inte på det viset att farsbrodern var den som babblade rakt ut om allt han hört, men han hade råkat höra Mestos och Pronyjsus samtal strax innan de planerat att fara, fara igenom öknen, över bergen, vidare mot och sedan över Vindrizfloden och till sist genom skogen och in i Gamla Zekeborg där Linck troligen hölls fängslad. Allt detta krävdes om Mestos verkligen ville rädda sin vän, och allt detta skulle göras eftersom han svurit på att göra det.
Farsbrodern berättade om Gremuzs onda planer som snabbt spridit sig utanför hans slott. Det sades att det var en Pranajgus Trolus som setat i ett av slottets fönster och hört vad som sagts, den hade sedan flugit till sin ägare, en dvärg uppe i Vindrizbergen, och berättat detta. Han hade sedan spridit det vidare och till slut visste även Pronyjsus farbror om det.
En Pranajgus Trolus är en vit och mycket vacker fågel med förmågan att kunna tala.
Nu när Mesto och hans vän visste om detta var det bara att ge sig av så fort som möjligt för att dels rädda sin vän, men även på något sagolikt vis rädda världen från en undergång.



































Kapitel 9 – ”Det är inte långt kvar nu”

- Mesto! Det är dags att vakna nu. Du vet att vi måste skynda oss så gott det går! Ropade Mestos färdkamrat Elajazuz som Mesto mött uppe i bergen.
- Uuh, va? Jaha, förlåt mig… sa Mesto lite yrvaket eftersom de endast hunnit sova några få timmar.
Men vad gör du uppe nu Elajzuz, det är alltid jag som blir tvungen att väcka dig ju! Sa Mesto efter att ha gnuggat sig i ögonen och sett hur vacker solen var där den låg bortom ett litet skogsbryn på väg upp för att lysa upp en ny dag, en ny dag med nya händelser och nya prövningar.
- Jag känner mig otroligt äventyrslysten idag och vill iväg så fort som möjligt, dessutom snarkade jag så högt att jag vaknade själv, haha! Sa Elajazuz med ett brett flin.
- Ja det är just likt dig, ditt snarkande skulle kunna spränga berg tror man ibland när man vaknar av det på nätterna. Kom nu, vi går och väcker Pronyjsus. Sa Mesto och vandrade bort till Pronyjsus som legat några meter bort för att slippa att marken under honom ska viberar när Elajazuz somnat in och börjat med sitt snarkande.
Mesto tar tag i honom och ruskar till honom tills han vaknar, samtidigt som Elajazuz roar sig med att kittla honom på fötterna. Pronyjsus hoppar upp från marken och springer bort några meter från de andra.
- Ni två! Väck aldrig en sovande glyd på det där viset, det kommer att straffa sig det lovar jag! Nästan skrek Pronyjsus på ett surt och grinigt sätt som han brukade göra på mornarna
Ty Mesto och Elajazuz bara stod där och skrattade som de brukade göra åt Pronyjsus aggressiva, för främlingar näst intill skrämmande, beteende.
- Lugna dig käre vän, inte ska du vara bitter en dag som denna. Solen har aldrig lyst så vackert förr, molnen har aldrig svävat så lugnt och av det man hör av Vindrizfloden verkar den inte elak. Idag ska vi vandra den biten vi har kvar till Vindrizbron och sedan ska vi också över den, oskadda förhoppningsvis. Sa Mesto samtidigt som han fantiserade ihop hur allt skulle gå till i huvudet.
- Och efter det? Frågade Elajazuz, som också stod och fantiserade, men om helt andra saker. Om vackra mör de kanske skulle få träffa, om den spännande och kusliga Gremuzskogen med alla läskiga troll i och om hur han dräper Gremuz själv med sin stridsyxa. På tal om stridsyxan som var Elajazuzs vapen, hade Mesto också ett vapen. Det var ett svärd han fått av Elajazuz och de andra dvärgarna i bergen. Ett svärd som det smidets på så länge Elajazuz själv kan minnas. Det var lättare än fjädern, men samtidigt vassare än en drakes vassaste tänder. Detta hade han fått efter att ha lovat att även befria Gyledina, den högsta av dvärgarnas dotter i samma veva som han befriade Linck. Gyledina var vackrare än den vackraste diamant, vackrare än det vackraste norrskenet som skådats, ja hon var troligen den vackraste i Vindrizbergen. Detta är inte att tveka på då de andra dvärgarnas utseende mer påminner om en grisars.
Mitt i alla dessa tankar avbryts Elajazuz av Mesto som ger ett svar på hans fråga.
- …Och efter det, då sover vi för att återvinna energin och planerar sedan morgondagens hemska färd genom Gremuzskogen. Efter att Mesto nämnt den trollbebodda skogen vart det tyst, både Elajazuz och Pronyjsus gick iväg för att göra sig i ordning. Kvar stod Mesto och sa något tyst för sig själv, han sa ” Ja mina vänner, det är bäst ni gör er i ordning för nu börjar allvaret”.
Inte långt senare var alla klara och hade även hunnit med att äta en rejäl frukost, vilket sannerligen skulle komma att behövas för den vandring de hade framför sig. De var redo för att ge sig iväg, och iväg bar det.

När de gått en sträcka på nästan två mil skymtade de bron där den stolt stod och triumferade med sin storhet, många kungligheter hade genom tiderna färdats över den. Det var en mycket starkt byggd bro, detta behövdes då Vindrizfloden var den värsta av floder. Strömmarna var så pass starka att de utan större problem kunde dra ner den allra simkunnigaste och starkaste ända ner till botten. På botten växte som sagt köttätande alger, de skötte resten det som sedan skulle ske. Ty detta vill jag inte gå närmare inpå.
Under denna, nästan två mil, långa sträckan hade allt gått som en dans för Mesto och hans vänner, de hade till och med en stark och svalkande medvind i ryggen. Denna vind gjorde att det endast tog några timmar, trots packningen de bar på ryggarna. Ty nu när de kommit ännu närmare bron såg de med fasa hur turen vände som ett höstlöv i motvind. Det som deras nu ängsliga ögon såg var troll. De såg inte bara ett eller två, nej, det var minst tjugo-trettio stycken fullvuxna och äckligt, näst intill brutalt på en del ställen, håriga troll. Att försöka ge en förklaring av trollens utseende är inte särskilt svårt men dessvärre inte heller något fröjd. Gremuzs troll var som sagt håriga och välväxta. De var gröna, hade stora klumpiga fötter som de ofta snubblade på, hade oftast en stor björnpäls för att värma deras numera kalla hjärtan, med det menar jag att trollen inte alltid varit onda, och ansiktet är en del för sig. Ansiktet var det som skrämde trollets fiende från vettet om denne aldrig sett ett troll förut. De flesta av Gremuzs troll var aningen skelögda och hade fullt med ärr och andra märken av sår i ansiktet. De hade fullt med ringar och diverse i öronen, oftast långt vildvuxet hår eller i annat fall helt utan, tänderna var långt ifrån välvårdade och andedräkten luktade värre än en död skunk.

- Mesto, Elajazuz, ser ni vad jag ser eller är det bara en synvilla? För guds skull, låt det bara vara min hjärna som spelar mig ett oskyldigt spratt! Sa Pronyjsus med en ton av hopplöshet i rösten.
- Nej Pronyjsus min långe vän, det är tyvärr ingen synvilla. Vi ser trollen där nere vi med. Sa Elajazuz med en oroväckande tonlös röst.
De var alla gömda bakom några stenar uppe på en kulle några hundra meter ifrån bron som var välbevakad av de stora trollen.
- Vad ska vi nu göra, Mesto? Utbrast Pronyjsus.
- Ja, det är du som är klokast av oss här Pronyjsus. Jag tycker att du får ta dig lite tid att hitta på något, för vi måste verkligen över den där bron. Bron är det enda sättet att ta sig över den fasansfulla Vindrizfloden! Svarade Mesto.
Pronyjsus hade inga invändningar, han var trots allt den mest kunnige av dem. Han satte sig ner för att tänka, men råkade då sätta sig på en hög med stenar. Då kom han på det, det var så simpelt men ändå smart. ”Det borde verkligen fungera” mumlade han till sig själv och planerade vidare på sin plan.
- Vad är det som borde funka? Frågade Mesto som hade en ovanligt bra hörsel och därför hört vad Pronyjsus sagt.
- Tyst, stör mig inte nu… svarade Pronyjsus frånvarande. Han var helt inne i sin plan.
En liten stund senare säger han:
- Okej, så här ska vi göra… sedan viskar han vidare, som om någon annan skulle vara i närheten och spionera. Ty nu var de faktiskt helt ensamma på en kulle, men troligen var hans viskande ett tecken på hans seriositet i detta.

Plask! Plask! Pladask! Trollen rusade nerför branten till vattnet för att se efter vad det var som plaskade, och dumma som de var ramlade de ner, en efter en. Det var dock flera som lyckats att stå stadigt vid sidan av floden när resten bara plumsat i, men dessa hade sedan dragits med ner i floden av de andra trollen som greps av panik och gjorde allt för att överleva. Detta var en barbarisk syn, trollen skrek efter hjälp men alla var i samma knipa vilket gjorde att den enda inte hade en chans att rädda den andre. ”Nu!” ropade Mesto. En sekund senare sprang de alla tre mot bron som skulle ta dem över Vindrizfloden, men ack! Alla troll hade inte lurats ner till vattnet. Där stod tre stycken stora starka troll och täckte hela brovägen. ”Det där måste vart så nära en köttmur man kan komma” hann Mesto tänka strax innan han skrek:
- Fortsätt springa bara, stanna inte! Snälla ni, lita på mig! Sedan, hur dumt det än må låta, fortsatte han att springa, rakt emot trollen! Elajazuz och Pronyjsus hade aldrig litat mindre på Mesto under den tid de hunnit känna varandra men de sprang på de också i vilket fall som helst.
Precis i samma stund som trollen skulle greppa de tre krymplingarna, jämfört med dem, gick de upp i rök, de försvann helt enkelt mitt framför ögonen på dem! Trollen blev så förvirrade att de bara stod där som fån och tittade vädjande på varandra som om de ville få förklarat för sig att det var en dröm, men det var det absolut inte. Ett mirakel hade skett. Miraklet hade skett med lite hjälp från Mesto, eller snarare med mycket hjälp från Mestos halsband. Detta var första gången som Mesto sett sitt halsband uträtta något, och det var denna gången han önskat det som mest. Nu förstod han att detta var inget som hjälpte zeker med att snabbt hitta en present då de glömt sin fars födelsedag, nej, detta var ett halsband som hjälpte när det verkligen behövdes.

När de väl hittat varsitt träd att luta sig mot kunde de äntligen pusta ut. De hade, precis i ögonblicket efter att de försvunnit mitt framför trollens ögon, framkallats cirka hundra meter bortom dem. Ty det fick inte Mesto och hans vänner att sluta springa. De hade sedan sprungit och sprungit ändå tills de sett en liten tunge med träd i.
Nu när de återhämtat sig tittade både Elajazuz och Pronyjsus på Mesto med en, väl sansad, men väldigt frågande blick. Det hade vart allt annat i världen än normalt om de inte gjort de. Mesto tog då fram sitt halsband och förklarade vad som nyss hade hänt, om halsbandet och om allt annat som verkat en aning oklart emellan de tre modiga vännerna.
Senare när de pratat ut och rest sig igen fick de en ny chock. De träd som de lutat sig mot, som de vilat på och som låtit dem andas ut efter en otrolig upplevelse var inga vanliga träd. De hade inte lagt märke till hur mörka de här träden var, nästan som om de blivit brända. Det var ingen svart färg men mörk var den, det var ondskans färg träden bar.
Alla tre ryggade snabbt bakåt då de alla såg vad som fanns där en bit bortom deras lilla dunge. Det var Gremuzskogen. De hade inte ens kunnat föreställa sig en sån förfärlig syn. Även på långt håll såg man hur genomruttna träden var och hur dåligt det växte på marken. Den såg ut som det för det mesta bara fanns stenar och döda träd. Ty egentligen fanns det bara en sak där inne, det visste alla tre om. Mörker, med andra ord ondskan bodde där inne. Den bodde där inne tillsammans med Gremuzs hemska troll.
- Måste vi verkligen? Sa Pronyjsus med en starkt orolig röst. Nu började svarta moln täcka hela deras tidigare så vackra himmel.
- Jag vet inte heller om jag vill, men om jag inte gör det skulle jag nog aldrig mer kunna kalla mig för en äkta dvärg! Sa Elajazuz och försökte lägga armen på Pronyjsus, men han var dock för kort för detta vilket gjorde att istället satte sig ner på marken för att få saker att klarna en aning.
- Nej, vi måste ingenting. Det vet både ni och jag… men tänk på allt som händer om vi inte gör det här! Okej, vi kan misslyckas men då har vi alla fall vart modiga nog att försöka! Detta kräver äkta hjältemod och om ni har det, då följer ni med mig imorgon efter att vi sovit och återvunnit alla krafter. Det lär vi behöva. Jag vet, jag kan inte tvinga er om ni inte vill men jag behöver er och… Det är inte långt kvar nu, inte långt kvar alls.
Inget svar behövdes, de tittade på varandra och förstod att det här skulle de klara av. Detta skulle de klara av så länge de höll ihop som de vänner de hade hunnit bli under detta äventyr. Som sagt, det var inte långt kvar nu.


Slutet

Efter att de tagit sig över bron skulle de som sagt igenom den mörka Gremuzskogen. Detta blev en sträcka full av händelser för de tre modiga och förhoppningsvis framtida hjältarna.
Ty det skulle även visa finnas en hjälpande hand någonstans inne Gremuzskogen.

Efter att de sprungit några hundra meter in i skogen blev de anfallna av ett troll, trodde de, men trollet var inte ute efter att skada någon. Detta troll hette Gratzajas och var en av de främsta upprorsmakarna som fortfarande var vid liv. Istället för att göra dem illa bad han dem om hjälp, hjälp att besegra Gremuz. Det måste sättas stop för hans onda planer en gång för alla, det var de överens om allihopa. Nu var de fyra stycken men fler behövdes, och med Gratzajas hjälp blev vartenda tr...