Det är ditt liv Tintin !

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

På ett rum i en lägenhet sitter det en tjej. Det blöder från hennes armar. Det är en torsdag i december. Mitt i julrushen och ute på gatan springer massor av stressade människor omkring, helt utan vetskap om att på sjunde våningen i höghuset de just passerar sitter en tjej som försöker ta sitt liv.
Den tjejen är jag.

Nu ligger jag på Sahlgrenska i Göteborg. Mamma, pappa och min syskon Erica och William sitter bredvid mej. Trots att det är julafton och dom egentligen borde vara hemma och fira.

- Varför gjorde du så Tintin?
Ericas mörka ögon är sorgsna hennes kastanjebruna hår lägger sej i lockar runt hennes ansikte.

- Jag kan inte förklara det nu. Jag är för trött.

Rummet är vitt och välstädat. Det luktar medicin och sjukdom så jag håller på att spy.
Både Erica och William har mörka ögon och kastanjebrunt hår. Så man kan knappt tro att vi är syskon eftersom att jag har gröngråa ögon och råttfärgat hår.

- Tintin älskar du mej?
Erica ser frågande på mej.
- Klart att jag gör. Jag älskar William också. Det jag gjorde har inget med er att göra. Jag mår inte så bra just nu bara.

- Men kan du inte bara ta en Alvedon då?
Erica tycker att hennes idé är jätte bra och skiner upp som en sol.
- Det är inte så jag mår dåligt. Inte på det sättet.
Erica ser ut som ett frågetecken.

- Jag förstår inte säger hon och tittar på mej.
- Det är klart att du inte gör. Det ska du inte heller.

William somnar i pappas knä. Det ser så fridfullt så jag somnar också.

Jag drömmer härliga drömmar. De är så verkliga att jag blir besviken när jag vaknar och ser det hemska sjukhus rummet igen.
- Mamma, titta Tintin har vaknat!
Erica hoppar upp och ner.

- Ja titta det har hon. Hur är det gumman?
Vilken dum fråga det är klart att det inte är bra. Men det säger jag inte. Jag vill inte såra mamma hon försöker ju i alla fall. Till skillnad från pappa.

- Jo det är bättre.
Jag pressar fram ett leende men jag tvekar på att det ser trovärdigt ut.

- Tintin! Leka?
William tittar på mej och ler sitt bredaste leende.
- Nej inte nu gubben. Kanske imorgon.

Williams leende bleknar bort.
- Okej.
Han försöker se glad ut men jag ser att han är besviken.

Klockan är tio och jag är hur trött som helst. Jag tycker inte att jag gör något annat än sover på det här stället.
Min familj har fått ett eget rum här. Jag har inte sett det men Erica säger att det är jätte fint.

Sjukhus sängen är knölig så det är svårt att somna men efter en stund lyckas jag.
Jag drömmer oroliga drömmar och vaknar svettig flera gånger. Till slut ger jag upp. Trots att klockan bara är sju kan jag inte somna om igen.

- Tintin! Vakna! Vi ska leka!
Jag vaknar med ett ryck. Tydligen somnade jag om innan för nu är klockan tio.

- God morgon gubben. Kan vi inte vänta med leken en liten stund?
- Okej, liten stund då.

William står i dörröppningen med håret på sned. Han ser ut som ett troll.

Mamma kommer in i rummet.

- William kan du gå till pappa en liten stund. Jag behöver prata lite själv med Tintin.

Han lommar sakta iväg.
- God morgon mamma.
- God morgon gumman, hur mår du?

Samma dumma fråga igen samma lögn till svar. Fast den här gången är det lite mer sanning i det.

- Jag mår faktiskt bättre.

- Det är så skönt att höra. Jag har pratat med läkarna och dom säger att om du fortsätter som du gör så kanske du får åka hem imorgon.
- Så bra. Jag saknar verkligen min säng.

Mamma ser glad ut. Det tycker jag om. Jag gillar inte när hon är ledsen.
- Men gumman varför gjorde du det? Jag förstår bara inte.
- Jag orkade inte med mej själv. Jag har inte kunnat se mej i spegeln efter att Agnes dog. Det var ju mitt fel. Jag skulle inte ha lurat upp henne på räcket. Då hade hon aldrig ramlat ner.


Agnes var min bästa kompis. Hon dog för ett halv år sen på grund av mej. Jag sa att vi skulle gå på broräcket och hon ramlade ner precis framför ett tåg.

- Men älsklingen då. Det var ju inte meningen att hon skulle ramla ner. Jag menar, du hade ju inte planerat att hon skulle göra det.
- Men mamma du förstår inte vilket helvete jag har haft efter sen dess. Alla klagar på mej. Dom säger att det är mitt fel.

Jag försöker hålla tillbaka gråten men jag lyckas inte den bara kommer. Självklart börjar mamma också gråta. Vi sitter där och gråter i säkert tio minuter.

Pappa kommer också in i rummet med Erica och William hack i häl.
- Vad gör ni? Pappas röst är iskall.
- Pratar svarar jag lika iskallt.

Jag och min pappa har aldrig kommit överens. Inte ens nu när jag ligger på sjukhus kan han bry sej det minsta. Han har alltid velat att jag ska vara en pojke. Därför bryr han sej bara om William.

- Sluta upp med att fåna er. Ni skämmer ju ut mej. Fortfarande pratar han med samma iskalla röst.

- Jag lämnar er två ensamma en stund. Jag tror att ni har ganska mycket att prata om.
Mamma reser sej och går iväg. Hon tar Erica och William med sej.

Det tar flera minuter innan någon av oss säger något. Det är jag som bryter tystnaden.

- Varför bryr du dej inte? Jag vet att du ville ha en pojke men jag är i alla fall ditt barn. Jag älskar ju dej.

Jag tittar ingående på pappa. Minen är oberörd men det man ser i ögonen är något helt annat. Den iskalla pappan jag nyss hade pratat med fanns inte längre där. Framför mej står min pappa han som jag älskar trots att jag aldrig har mött honom förut. Han gråter. Det är första gången jag ser min pappa gråta.

- Pappa?
Erica kommer in i rummet.
- Pappa du gråter.
Hon ser förvånad ut.
- Ja gumman jag gör nog det.
Mamma kommer in i rummet. Men hon stannar tvärt när hon ser pappa-
- Men Anders hur är det fatt?
- Det är bra lite känslor som kommer fram bara.
Pappa torkar tårarna och mamma berättar för mej att jag ska få åka hem imorgon.

- Tintin leka nu?
- Ja gubben det ska vi svarar jag.
Jag sätter mej på golvet och leker med William. Vi skrattar hela tiden.

På kvällen äter vi mat tillsammans på mammas och pappas rum. Äntligen känns det som att jag har en familj.
Den natten sover Erica bredvid mej. Jag kramar henne hela tiden.

När jag vaknar är Erica borta. Jag går och letar efter henne men jag kan inte hitta henne eller någon annan.

Jag letar upp sköterskan som brukar vara inne hos mej och frågar henne om hon har sett min familj. Men hon skakar bara på huvudet till svar.

Jag återvänder till min säng och försöker koncentrera mej på boken jag har fått låna, jag intalar mej själv att det inte är någon fara men oron bara gnager inom mej.

Efter en stund ringer telefonen. Det är pappa.

- Hej det är Tintin svarar jag.
Min röst ekar i telefonen.
- Hej Tintin det är pappa. Vi sitter fast i en bilkö. Men vi kommer om tjugo minuter. Du kan börja packa så länge.
Han låter stressad så jag vill inte dra ut på samtalet längre än nödvändigt.
- Okej ses snart då. Hej då.
Jag lägger på och reser mej ur sängen, jag letar fram mina saker och lägger i en väska.
Tjugoen minuter senare, för att vara exakt, stegar mamma, pappa Erica och William in genom dörren.
- Hej Tintin åka hem nu?
Bilarna susade förbi utanför mitt fönster. Det här är sista gången jag hör det här tänker jag, sen går jag ut genom dörren. Ut i det fria!
- Ja William det ska jag. Vi ska väl öppna julklappar också?
- Jag också? Jag sova din säng?
- Ja har du vart snäll då? Annars kommer inte tomten vet du väl?
- Mamma sa att jag har varit snäll.
- Då har du nog det. Vill du också sova i min säng Erica?
- Ja tänk för att jag vill det.

Nu när jag är vuxen och tänker tillbaka på det som hände. Kan jag inte riktigt förstå varför jag gjorde det. Då trodde jag nog att det berodde på det med Agnes, men nu förstår jag att det inte var det. Egentligen hade jag nog ingen.

Willam som då var fyra år är nu 18 han har precis tagit studenten från barn och fritids linjen. Erica är 24 år och advokat, hon har två barn som heter Agnes och Adam. Jag då, ja vad har det blivit av mej?
Jo det ska jag berätta, jag blev psykolog, fast inte vilken psyko...