Konflikten på Nordirland

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

Protestanter och katoliker på Nordirland har genom tiderna bråkat om vilken nation de ska tillhöra, Storbritannien eller Irland. Det värsta slaget om Nordirland är över, av det politiska krig som förts sedan splittringen av Irland och Storbritannien 1921.
Fredsavtal har kommit och gått och äntligen har någonting som man kan kalla fred installerat sig på ön. IRA har haft en stor del av processen till fred, katolikernas militärgrupp som dödat många oskyldiga människor. Nu har de lagt ner sina vapen och de protestantiska grupperna har följt deras exempel. Nu återstår det att se hur länge freden varar.

Bakgrund

Historik
Nordirland är ett land fyllt med problem. Befolkningen består av 60 % katoliker och 40 % protestanter. Det är till viss del en av anledningarna till konflikten. För att få veta den egentliga orsaken måste man gå långt bak i tiden. Redan på 1600-talet bildade England förenade kungariket. Då blev Irland en engelsk koloni. I den norra delen gav engelsmännen bort jord till sin egen befolkning. Irländarna fick bo kvar, men var livegna och arbetade för engelsmännen. På 1790-talet tyckte engelsmännen att den katolska tron borde förbjudas. I och med det började irländarna känna en starkare tro till katolicismen och den fick en stor betydelse för dem. I början av 1800-talet fanns det ingen öppen konflikt mellan de olika trosgrupperna. Vid den tidpunkten var det stor inflyttning av både protestanter och katoliker. I början 1800-talet var katolikerna en sjättedel av befolkningen i Belfast, Nordirlands huvudstad. Den siffran hade vid 1900-talet fördubblats. Detta betydde att konkurrensen om jobben och bostäder ökade och det var då man började se att den etniska gruppindelningen. Inom borgarklassen var det stor protestantisk majoritet, de som ägde industrier och var chefer för större företag var protestanter. De få katoliker som tillhörde den samhällsklassen var småbutiks- eller pubägare.

IRA – katolikernas gerillastyrka
1921 var det året då Irland blev självständigt igen. Storbritannien ville däremot inte lämna ifrån sig Nordirland. Det var då som den stora konflikten bröt ut. Katolikerna ville inte att Nordirland skulle tillhöra Irland medan protestanter ville att Nordirland skulle tillhöra Storbritannien, majoriteten vann.
Två år tidigare hade en gerillastyrka bildats, IRA (Irish Republican Army). De ville ha en oberoende republik på Irland, en radikal förändring och därför använde de sig av våld. Det bildades efter de legendariska ”påskupproret” som irländarna ställde till mot engelsmännen där ett otal människor dog.

Efter några år delade IRA sig i två delar, Provisoriska IRA och Officiella IRA. Provisoriska IRA är den delen av IRA som fortsatt ha en kamp. Deras politiska motsvarighet är Sinn Féin. Från 1921 till 1972 var Nordirland protestantiskt styrt från London. Under de åren då det var protestantiskt styre var det lite stridigheter mellan de båda etniska grupperna, men ingenting större som drabbade många människor.

Befolkningen delade på sig: protestanter och katoliker, uppdelningen blev mer tydlig än innan. Katolikerna blev nu kallade för nationalister eftersom det var de som ville att Nordirland skulle återförenas med Irland och ville endast uppnå det med fredliga avtal, samma sak gällde för Unionisterna. De ville att Nordirland skulle fortsätta att tillhöra unionen Storbritannien och de kom att sträva efter det de närmaste decennierna.

Våldet
Efter 70-talet började IRA agera med våld, de tålde inte att Nordirland fortfarande tillhörde Storbritannien. Dessvärre var inte de protestantiska militära grupperna så mycket bättre. De sprängde bomber i städer som de lojalistiska grupperna tog på sig ansvaret för, där ett tiotal civila dog och IRA gav gensvar genom att detonera bomber i brittiska städer. 1969 var det nära att det blev ett inbördeskrig på Nordirland, efter att protestantiska extremister attackerat en fredlig demonstration katoliker och dessutom ett katolskt bostadsområde i Belfast, Londonderry.

1982 infördes en policy som hette ”shoot-to-kill”, poliser och andra personer som jobbade för underrättelsetjänsten fick döda personer som de trodde tillhörde IRA eller någon annan katolsk militärgrupp. Under många år var det IRA som ledde stora aktioner mot det brittiska styret genom att hålla demonstrationer och spränga protestantiska pubar. Det bildas ett slags mönster, så fort någon grupp dödade hämnades den andra gruppen inte långt efteråt.

Home rule
Den brittiska regeringen hade gjort tappra försök att ge Nordirland ett begränsat självstyre (home rule) men den starka protestantiska majoriteten hade inte gått med på det, de har aldrig gått med på att dela makten med katolikerna.1985 skrevs ett avtal som kallades Hillsborough-avtalet, där de gav den irländska regeringen lite makt i norr. Där stod också att om en majoritet på Nordirland ville gå ur det brittiska styret skulle det bli så. Detta kanske kunde få våldsamheterna att försvinna, men från 1969 fram till nuläget har det varit 3 000 dödsoffer.

Fredsavtalen
På 90-talet började även de protestantiska anhängarna förstå att det kanske borde slutas något sorts avtal för att få allt det här våldet att försvinna. Problemet kvarstod dock att majoriteten på Nordirland var protestanter och minoriteten var katoliker. Det var där det bildades en intressekonflikt. Protestanterna vill behålla sin ställning i samhället och den bevarades bäst om de fortsätter att tillhöra Storbritannien. Katolikerna vill mest ordna jämlikhet, mellan grupperna på alla plan. Ett stort problem till uppstod. Våldet, mellan de etniska grupperna. Hur ska man kunna bryta våldet efter decennier med det? Svaret är ganska enkelt. De våldsamma grupperna tog till våld för att det fanns en olöst konflikt och just i det här fallet var det ju för att Nordirland fortfarande tillhörde Storbritannien.

1993 kom de första som skulle kunna kallas fredsavtal, Joint Declaration. Där stod det bland annat att Storbritannien skulle erkänna att de saknade strategiska och ekonomiska intressen i Nordirland och därmed acceptera att Nordirland i framtiden skulle kunna bli återförenat med Irland. Vad man ville uppnå med det här var vapenvila, men eftersom inte ens de republikanska partierna tyckte att det lät som ett bra förslag blev det en flopp.

Efter det förslaget börjar vapenvilorna byta av varandra. IRA hade vapenvila från den 31 augusti 1994 och IRA:s fångar som regeringen har tagit börjar släppas. Poliserna som patrullerade i Belfast fick mindre att göra, eftersom de inte längre patrullerade på dagtid.

I februari 1995 hade de båda premiärministrarna lagt fram ett nytt fredsavtal, Framework Documents. I och med det förslaget började förhandlingarna. I februari 1996 bröt IRA vapenvilan genom att spränga en stor bomb i London. Då vägrade den övriga regeringen på Nordirland att Sinn Féin fick vara med i förhandlingarna. Den 10 juni började förhandlingarna, dock utan Sinn Féin eftersom IRA fortsatt att spränga. I juli 1997 la IRA ner sina vapen, men vägrade att lämna dom ifrån sig.

Långfredagsavtalet
På långfredagen 1998, den 10 april, slöts fredsavtalet som kallats just för långfredagsavtalet. Fredsavtalet godkändes av 71 % av den nordirländska befolkningen. Numera skulle Nordirland styras från tre punkter.
– I Belfast sitter Nordirlands parlament (assembly) med 108 ledamöter. De ska utse en premiärminister och en vicepremiärminister, däremot har de ingen möjlighet att avsätta dem. Platserna i parlamentet utses av hur många mandat i folkomröstningen, precis som i den svenska riksdagen. Där ska man diskutera frågor gällande; kommunikationer, jordbruk, utbildning, hälsovård och turism.
– I Dublin är det ett nord och syd råd (North/South ministerial Council). De ska besluta frågor gällande miljöfrågor, fiske, EU:s olika program, vattenvägar med mera. Dessutom ska de göra ett joint parliamentary forum, där man ska diskutera olika samhällssektorer.
– I London ska ett samarbete mellan de två olika regeringarna vara, den brittiska och provinsregeringen på Nordirland. Ett råd bildas (British-Irish Council) där alla de självstyrande institutionerna i Wales och Skottland.

En av de stora faktorerna som de vill ändra på var våldet. De våldsgrupper som fanns måste lägga ner sina vapen och det illa kvickt. För att få detta att hända skulle man såklart försöka se till att det var jämlikhet mellan de båda etniska grupperna, nationalister och unionister. Nationalisterna lovas att de ska bli jämlika med unionisterna, ha samma inflytande i samhället bland annat. Unionisterna lovades att de ska få ett slut på IRA:s krig.

Man får dock inte glömma en sak, avtalet gjorde inte konflikten ogjord. Det visades ganska tidigt att IRA inte tänkte lägga ifrån sig sina vapen, det gjorde inte de protestantiska militärgrupperna heller. En utbrytargrupp ur IRA tog på sig ansvaret för en detonerad bomb i Omagh där 29 personer dog. Lojalister (de ansåg att de med väpnade metoder skulle hålla fast unionen med Storbritannien) mördade en advokat. Unionisterna krävde sedan att IRA ska avväpnas, innan de tänkte samarbeta med Sinn Féin.

Avväpningen
År 2000 började man med att konstatera att IRA inte har lagt ifrån sig sina vapen. Det var inte förens ett år efteråt som IRA själva föreslår en avväpning, när de genomgått ett år med kontroller i deras vapenlager. Den 23 oktober meddelade IRA att de började överlämna vapen till regeringen.
2002 tog Tony Blair Nordirlands självstyre från dem, eftersom katoliker och protestanter inte kunde enas. Så nu styrs återigen Nordirland från Londons regeringshus.

Efter årets terrorattacker mot London har IRA bestämt sig för att lägga ner sina vapen helt och hållet. Tack vare dem så gjorde även de protestantiska grupperna LVF och UDA det också. När majoriteten på Nordirland vill att landet ska dras ur det förenade kungariket så kommer det att ske, men eftersom det protestantiska åsikterna fortfarande är i majoritet kommer Nordirland fortfarande att styras ifrån London.

Mina åsikter och analyser
Religiös eller politisk konflikt?
Själv tycker jag inte att det är en religiös konflikt, den grundades inte på att de har olika trosuppfattningar. Den tar ibland religiösa uttryck, men den är inte religiöst grundad. Det är en politisk konflikt hela vägen, vem som äger vad och vem som ska bo var. England satte dit skottarna tidigt och de var skolade i den protestantiska tron. Jag anser att bara för att man kommer till ett land med en annan trosuppfattning så kan man inte bara lämna sin religion. I början stördes inte de inte av att de hade olika uppfattningar av kristendomen utan levde som vanligt. Det var helt enkelt så att katolikerna inte ville att Nordirland skulle tillhöra Storbritannien.

Uppdelningen
Det hemska är att uppdelningen på Nordirland är så kraftig. Katoliker bor i sitt bostadsområde och protestanterna i sitt. I en artikel var det en protestantisk medborgare som blev intervjuad, hon berättade att hon aldrig har känt en katolik. Varför är det så? De olika etniska grupperna går inte i skolan tillsammans. Varför har det blivit denna uppdelning av ett folk? Ett folk som bor i samma stad och pratar samma språk? Detta har ju uppstått av att det var engelsmännen som från början när de kom dit fick en högre grad i hierarkin än vad irländarna fick. De fick jobba för engelsmännen och det håller i sig. Det är protestanterna som bor i de fina bostadsområdena och har de fina jobben, medan det är katolikerna som bor i slumkvarteren och har de lågavlönade jobben. Nu genilariserar jag, men över lag ser det faktiskt ut så här.

Det faktum att katolikerna anser att de blir förtryckta är inte bra. Ta exemplet med att katolska skolbarn blir trakasserade på vägen till skolan av protestanter. Det är helt fel och det borde aldrig hända igen. Protestanter och katoliker har levt sida vid sida länge, flera hundra år, de borde veta att deras trosuppfattning skiljer sig lite från varandra men att det inte är någon större skillnad på individerna bara för att de tror på olika grenar inom kristendomen. De borde respektera varandra.

Framtiden
Krig är aldrig bra, detta är fortfarande ett politiskt krig som har vapenvila. Vad kommer att hända när parterna inte längre tror på det avtalet som finns idag? Krig sliter på befolkningen, även om det bara är ett verbalt krig.

Hur ser då framtiden ut på Nordirland? Jag anser att det fredsavtalet som den nordirländska befolkningen sagt ja till inte kommer att hålla eftersom det inte är tillräckligt starkt. Dessutom har ju Tony Blair tagit tillbaka makten och jag tror att staten kommer att behöva sitt självstyre, i alla fall en del av den. Planen för självstyret såg ut att hålla, men eftersom parterna inte kunde samsas blev planen ett glömt fredsavtal. Däremot gick ju avväpningen igenom. IRA la ner sina vapen och de protestantiska militärgrupperna gjorde samma sak. Nu är det faktiskt inget våld på Nordirland, inte mer än gängbråk, vilket inte drabbar så många oskyldiga människor.

Hur ska man då göra för att självstyret ska hålla sig längre tid än några år nästa gång?
Jag tror att de båda grupperna måste lära sig att kompromissa. Allas åsikter kan inte hela tiden gå igenom. De får sätta sig ner och helt enkelt komma fram till nya lösningar och förstå att inte alla människor tänker likad...